När jag såg att Nicolai Dunger skulle komma med en ny skiva blev jag glad.
Det är något med den killen som gör att han alltid känns spännande.
Egentligen är det väl märkligt med tanke på att han är en ganska oberäknelig artist. När man sätter på en av hans skivor kan det vara hur bra eller … mindre bra som helst. Men det låter alltid Nicolai Dunger om musiken.
Utdraget, introvert, mörkt, ostrukturerat.
I de flesta fall är det en samling adjektiv som inte verkar särsklit lockande. När det gäller Josh T Pearson är det dock tvärt om – under förutsättning att du har tid att ge honom en chans. Det är nämligen det som behövs. Tid och tålamod. För Josh T Pearsons förstlingsverk i eget namn är ingen lättillgänglig historia. Det är fascinerande att det i dagens stressade samhälle fortfarande finns utrymme för låtar som är så långsamma och utdragna som denna samling.
Brittiska Anna Calvi har fått en hel del uppmärksamhet inför släppet av hennes självbetitlade solodebut. Det hör i och för sig inte till ovanligheterna. Den brittiska musikpressen har en gammal tradition att höja upp artister till skyarna för att släppa dem så fort det dyker upp något nytt spännande.
Där tar likheterna slut.
Det eminenta bandet Okkervil River kom förbi Late Night With Jimmy Fallon för att spela upp Wake and Be Fine från nya albumet I am Very Far som ska komma i maj. Bandet fick extra stöd av A.C. Newman från New Pornographers och delar av The Roots som gjorde att låten blev en riktig rökare. Se och njut nedan!
The Sadies har rört sig i trakterna kring surf/americana ganska länge. Allt har inte varit jättebra, men i och med att de slog sig i slang med Jayhawks-medlemmen Gary Louris som producerade förra albumet, New Season, hamnade delarna på rätt plats. Det enda man eventuellt skulle kunna gnälla på är att det lät lite mycket Jayhawks ibland.
Om det nu skulle vara något dåligt.
På Darker Circles har de slipat till formen ytterligare en del och tagit ett steg bort från rocken och lagt till en hel del jingle jangle-gitarrer.
Lite mer Byrds, kanske.
Resultatet har blivit en skiva som över lag är lite mjukare, mycket mörkare och väldigt, väldigt bra. Det är fortfarande väldigt tydligt att Gary Louris har varit inblandad, men det är inget man stör sig på. The Sadies känns väldigt mycket som ett eget band och inte bara som en karbonkopia på Jayhawks.
Köp!
För ett tag sedan släppte Villagers sin debutskiva Becoming a Jackal. Villagers är egentligen Conor J. O’Brien:s enmansprojekt. Han spelar de flesta instrumenten själv, men han har tydligen med sig ett band live.
Becoming a Jackal är en varierad popskiva och jag tycker mycket om den. Därför blev jag lite förskräckt när jag såg att Domino lagt upp en video där Conor J. O’Brien går runt i huset där han bor med en gitarr och spelar låtar från skivan. Det skulle kunna vara dömt att misslyckas. Internet svämmar över av unga män och kvinnor med akustiska gitarrer som spelat in en video i köket. Därför blev jag lite skeptisk.
Inte blev det bättre när jag såg hur Conor sjöng med halvslutna ögon och att det var levande ljus tända i rummen. Men ack så jag bedrog mig. Om man skalar av allt extra studiofluff från en produktion så visar den om den håller på riktigt. Det krävs mycket både av artisten och låtarna.
Därför blev jag lite glad när jag insåg hur fel jag hade först. Videon visade att Villagers låtar är riktigt, riktigt bra och de blev bara bättre av att strippas ner till underkläderna.
Jag ställer mig upp och gör vågen och undrar om inte Villagers skulle tjäna på att vara ett soloprojekt på scen också.
Markus Svensson släpper nu, med hjälp av band och gästartister, ett lysande americanaalbum: Did not leave to find but to forget, to leave behind.
”Markus Svensson debuterar nu på skivbolaget National under namnet The Tarantula Waltz med ett album präglat av så mycket livserfarenhet, vemod och smärta att det är obegripligt att han bara fyllt 22 år.”, skrev Jan Gradvall om Tarantula Waltz förra album som kom 2007.
Nu har ett par år gått, men fortfarande känns det som om låtarna är skrivna av en betydligt äldre person. Det här är hjärta och smärta på fullt allvar utan att det blir smetigt eller sockersött. Det rör sig väl snarare om förstklassig americana som ger de bästa amerikanska albumen en match. Här hemma finns det inte många som kommer upp i samma klass.
Även om musiken har sina rötter i den amerikanska 70-talsrocken har man lyckats få en egen vinkel på den. I stället för att bara sticka ner sitt huvud i Appalchernas mylla för att hitta det rätta soundet har det släppts in lite souligt blås här och där. Det lättar upp lite och gör skivan mer varierad. Kanske är det turnerandet med Kathleen Edwards och Seasick Steve som gett lite inspiration.
För att förgylla plattan ytterligare har artister som Edith Backlund, Hajen och David Sandström bjudits in.
Det här är bra.
Förbaskat bra.
Did not leave to find but to forget, to leave behind släpps 15/2.
Falling Down A Mountain är Tindersticks åttonde album i ordningen. Det föregående albumet, The Hungry Saw, var ett livstecken från ett band uträknat av många. Inte minst av bandmedlemmarna själva. Därför är det nog många som sett fram emot dess uppföljare. Enligt bandet kom låtarna till Falling Down a Mountain till av bara farten efter den oväntade succén med The Hungry Saw.
Tindersticks skiljer sig ganska markant från de andra brittiska band som kom fram i början av nittiotalet. Deras musik är jazzig och kombinerat med sångaren Stuart Staples djupa vibrato blir det lätt dramatiskt och känslosamt. På ett bra sätt. Det rör väl sig inte om popmusik i dess mest glättiga och lättillgängliga mening – ena stunden blir de lite spretiga och sträva, men det väger de upp genom att nästa stund vara lena som vispgrädde. Om man ska prata referenser skulle jag nämna Leonard Cohen, Nick Cave och Morrissey. Dessa artister kan te sig olika, men det gemensamma är att de är bra textförfattare och karaktäristiska sångare med en förmåga att ladda musiken med känslor. Nu består Tindersticks inte bara av Stuart Staples, men hans röst tar väldigt stor plats i musiken.
Hur står sig då Falling Down a Mountain om man jämför mot gruppens tidigare alster?
Mycket bra visar det sig. Om man ska se till hela skivan så kommer den inte riktigt upp i samma nivå som The Hungry Saw, men det finns en del riktiga pärlor. Så jag måste säga att den är klart värd att kolla upp och ge ett par lyssningar.
Det är, trots allt, en skiva som skiljer sig en hel del från det övriga skvalet som släpps.
Falling Down a Mountain släpps den 25/1.
Kanadensiska The Rest har släppt en snygg video till The Lady Vanishes från bandets andra skiva Everyone All At Once.
Deras skiva gick mig lite förbi när jag fick tag på den i våras, men efter att den legat till sig lite tycker jag att den är klart värd att kolla upp.
Kolla in videon nedan och bilda er en egen uppfattning.
Det vore väl svårt att se Kristoffer Kristofferson som något annat än en ikon. I alla fall inom countrymusiken.
Han har bidragit med låtar till amerikanska artister sedan evigheter. En av de artisterna var idolen och senare vännen Johnny Cash. Och det är väl framför allt låtskrivandet som varit hans styrka.
Hans skivor i eget namn har väl inte varit dåliga, men aldrig lika bra som när andra artister gjort hans låtar. Trots att han börjat bli till åren kommen verka han inte ha någon tanke på att pensionera sig.
