Markus Svensson släpper nu, med hjälp av band och gästartister, ett lysande americanaalbum: Did not leave to find but to forget, to leave behind.

”Markus Svensson debuterar nu på skivbolaget National under namnet The Tarantula Waltz med ett album präglat av så mycket livserfarenhet, vemod och smärta att det är obegripligt att han bara fyllt 22 år.”, skrev Jan Gradvall om Tarantula Waltz förra album som kom 2007.

Nu har ett par år gått, men fortfarande känns det som om låtarna är skrivna av en betydligt äldre person. Det här är hjärta och smärta på fullt allvar utan att det blir smetigt eller sockersött. Det rör sig väl snarare om förstklassig americana som ger de bästa amerikanska albumen en match. Här hemma finns det inte många som kommer upp i samma klass.

Även om musiken har sina rötter i den amerikanska 70-talsrocken har man lyckats få en egen vinkel på den. I stället för att bara sticka ner sitt huvud i Appalchernas mylla för att hitta det rätta soundet har det släppts in lite souligt blås här och där. Det lättar upp lite och gör skivan mer varierad. Kanske är det turnerandet med Kathleen Edwards och Seasick Steve som gett lite inspiration.

För att förgylla plattan ytterligare har artister som Edith Backlund, Hajen och David Sandström bjudits in.

Det här är bra.
Förbaskat bra.

Did not leave to find but to forget, to leave behind släpps 15/2.

MySpace | Hemsida | Spotify

Falling Down A Mountain är Tindersticks åttonde album i ordningen. Det föregående albumet, The Hungry Saw, var ett livstecken från ett band uträknat av många. Inte minst av bandmedlemmarna själva. Därför är det nog många som sett fram emot dess uppföljare. Enligt bandet kom låtarna till Falling Down a Mountain till av bara farten efter den oväntade succén med The Hungry Saw.

Tindersticks skiljer sig ganska markant från de andra brittiska band som kom fram i början av nittiotalet. Deras musik är jazzig och kombinerat med sångaren Stuart Staples djupa vibrato blir det lätt dramatiskt och känslosamt. På ett bra sätt. Det rör väl sig inte om popmusik i dess mest glättiga och lättillgängliga mening - ena stunden blir de lite spretiga och sträva, men det väger de upp genom att nästa stund vara lena som vispgrädde. Om man ska prata referenser skulle jag nämna Leonard Cohen, Nick Cave och Morrissey. Dessa artister kan te sig olika, men det gemensamma är att de är bra textförfattare och karaktäristiska sångare med en förmåga att ladda musiken med känslor. Nu består Tindersticks inte bara av Stuart Staples, men hans röst tar väldigt stor plats i musiken.

Hur står sig då Falling Down a Mountain om man jämför mot gruppens tidigare alster?
Mycket bra visar det sig. Om man ska se till hela skivan så kommer den inte riktigt upp i samma nivå som The Hungry Saw, men det finns en del riktiga pärlor. Så jag måste säga att den är klart värd att kolla upp och ge ett par lyssningar.
Det är, trots allt, en skiva som skiljer sig en hel del från det övriga skvalet som släpps.

Falling Down a Mountain släpps den 25/1.

Hemsida | Spotify | Myspace

Kanadensiska The Rest har släppt en snygg video till The Lady Vanishes från bandets andra skiva Everyone All At Once.
Deras skiva gick mig lite förbi när jag fick tag på den i våras, men efter att den legat till sig lite tycker jag att den är klart värd att kolla upp.

Kolla in videon nedan och bilda er en egen uppfattning.

Spotify MySpace

Det vore väl svårt att se Kristoffer Kristofferson som något annat än en ikon. I alla fall inom countrymusiken.
Han har bidragit med låtar till amerikanska artister sedan evigheter. En av de artisterna var idolen och senare vännen Johnny Cash. Och det är väl framför allt låtskrivandet som varit hans styrka.

Hans skivor i eget namn har väl inte varit dåliga, men aldrig lika bra som när andra artister gjort hans låtar. Trots att han börjat bli till åren kommen verka han inte ha någon tanke på att pensionera sig.
Till skillnad från från många andra åldrade musikaliska hjältar har han lyckats behålla sin vitalitet och precis som tidigare nämnde Johnny Cash är han som bäst när han släpper nakna, avskalade skivor. Closer To The Bone är följaktligen en samling stillsamt svängande låtar.

Kristofferson sjunger med knarrig sandpappersröst som passar det akustiska kompet som hand i handske. Sister Sinead är väl det enda som skulle kunna betraktas som ett klavertramp. Där gör låtskrivarens ålder sig påmind och det känns bara gammalt och gubbigt. Men man kan ju alltid hoppa över den eller bara strunta i att lyssna på den smetiga texten. De andra låtarna är så pass bra att man utan problem kan förlåta snedsteget.

En mycket bra skiva att mota bort tankarna på den annalkande hösten med!

Hemsida | Spotify

Det tog ett himla tag innan jag kunde ta till mig den här skivan på riktigt.
Jag störde mig på hemlighetsmakeriet runt bandets medlemmar.
Särskilt när det senare kom fram att Tutankamon består av del av Sveriges indieelit (bland annat Peter Morén från Peter Bjorn and John).
Så här i efterhand kan man tycka att det var lite fånigt eftersom låtarna fastnade direkt.

Den första singeln Have You Ever Been In Love var en lysande powerpopdänga med så snygga riff att jag bara inte kunde stå emot den. Samma sak med den inledande Starting To Appreciate.
Briljant!
Resten av skivan består av skevsång och snygga arrangemang gjorda med lätt hand. Bra pop, helt enkelt. Skivan ger känslan av att musikerna fått möjligheten att spela in just den skivan de velat göra. Och de lyckas göra det på ett riktigt snyggt sätt, även om det ibland nästan är övertydligt vilka som varit med och gjort musiken.

Det är dock en bra skiva! Sitt inte och sura som jag gjorde - det är ju trots allt bara musik. Musik som vi kommer att få höra mycket av under hösten, förmodar jag. Det ska bli spännande att se om de lyckas lika bra live eller om skivan är den studioprodukt som de försökt få det till att inte bli.

Spotify MySpace

Jag kan väl inte förneka att jag blev till mig när jag hörde talas om att skotska The Pastels och japanska Tenniscoats skulle släppa en skiva tillsammans. Eller…om man ska vara riktigt ärlig så blev jag mest glad över att få något nytt från Pastels.
Mitt pophjärta slog volter!
Därför kanske jag blev lite besviken vid första lyssningen. Det här är nämligen inte alls den popiga skiva jag förväntat mig. Det grundar sig väl i att Tenniscoats skrivit en hel del av musiken. Det är mjukt och smeksamt, med sång omväxlande på japanska och engelska.

När jag svalt den första besvikelsen och gett den en andra chans visar det sig att det är en skiva full av små fina melodier. Det är väl bara lite mer stillsamt än jag förväntat mig. Det behöver, å andra sidan, inte innebära att det skulle vara dåligt eller tråkigt. Det tog tydligen lång tid att spela in skivan, vilket i det här fallet inte innebär att det handlar om en tråkig studioproduktion. Det är väl snarare så att banden, med risk för att låta lite flummig, gett musiken tid att växa fram.

Sammanfattningsvis kan sägas att om du tror att du ska få powerpoprökare bara för att Gerard Love och Norman Blake (Teenage Fanclub) är med, så kommer du att bli besviken. Då är det bättre att vänta på Tutankamons kommande album.
Om du däremot vill ha en skiva med mjuk, len musik och fina melodier så ska du absolut skaffa Two Sunsets collaboration.
Då får du dessutom en lysande cover på Jesus and Marychains About You.

Bara den är värd ett skivköp!

Two Sunsets collaboration släpps 7/9 på Domino med distribution av Playground.

The Pastels: Myspace | Spotify

Tenniscoats: Hemsida | Spotify | MySpace

Skivkoll bjuder på ett smakprov i form av videon till Vivid Youth.

För ett tag sedan ville en vän att jag skulle hänga med för att lyssna på ett amerikanskt band som skulle spela på Fritz’s Corner. Det var en gammal kompis till henne som var trummis. Bandet hette The Specific Heats och visade sig spela en trevlig variant av 60-talsinfluerad powerpop. Låter inte så spännade kanske, det är ju ganska många som försöker sig på det.
Med mer eller mindre lyckat resultat.
Men The Specific Heats avviker från de andra genom att göra riktigt bra musik. Dessutom gjorde de en mycket bra spelning.
Trots att de flesta i publiken kommit för att se The Tallest Man on Earth spela sin akustiska folk-blues. Inget ont om Kristian Matsson och hans alter ego. Han har blivit jättebra, men tyvärr har han kanske inte riktigt samma lyssnare som Specific Heats. Det gör att det kanske är många som missade amerikanernas spelning. Vilket var synd.

När jag bytte ett par ord med bandet efter spelningen berättar de att de släpper sin andra fullängdare senare i höst. Än så länge finns bara den förra cd-n, Aboard a Spaceship of the Imagination, och den nya ep-n, Back Through Thyme, att få tag på. Båda finns på iTunes. Tyvärr kanske det kan vara lite svårare att hitta den fina vinylutgåvan av singeln.

Hur låter musiken då?
Bandet pratar om influenser från 60-talets garage/psykidelia/surf. Och det kan jag hålla med om, men jag tänkte kanske främst på brittiska band som The Pastels och The Vaselines.

Så om du vill ha lite bra ny musik inför hösten så tycker jag absolut att du ska kolla upp och (precis som jag) hålla tummarna för att de snart kommer hit och spelar igen.

MySpace | Hemsida

March Forth är debutalbumet från paret/duon KaiserCartel. Tidigare spelade Courtney Kaiser och Benjamin Cartel i var sitt band. Efter att de slagit ihop sina påsar har de tidigare släppt en Ep.

Deras första fullängdare är något ojämn.
Det svänger mellan monotona lofi-pärlor och lätt överproducerad pop. Ibland med lite folk/amerikana-inslag. Man kunde kanske önskat sig att de hade kunnat bestämma sig för vilken fot de ville stå på.
Den inledande Oh No börjar som akustiskt skrammel och slutar som glimrande pop med hela baletten. Ändå lyckas de göra det på ett snyggt sätt utan att det blir smörja av det.
Bra gjort!
Good Ones har däremot en ganska tråkigt fluffig produktion.
Tyvärr så bevisar det hur mycket som hänger på vilken producent bandet anlitar. Det är en svår konst att behålla det opolerade, skitiga utan att det bara låter "demo" om det. Å andra sidan är det roligt att det band som drar lite åt "pophållet" ändå vill vara lite skitiga. Det är väl något som annars brukar vara förbehållet rockartister.

Sammanfattningsvis kan man säga att March Forth inte är något helgjutet album, men det är en riktigt bra början. Om de lyckas plocka upp de bra bitarna från den här skivan kan de nog få ihop en riktigt bra platta nästa gång.

Spotify | Hemsida | MySpace

 

Matthew Sweet & Susanna Hoffs - Under the Covers vol.2

Covers är en vansklig sak.
Om man inte lyckas tillföra något till den ursprungliga inspelningen är det lätt att det bara blir trubadursmörja av allting. Både Matthew Sweet och Susanna Hoffs är mycket kompetenta musiker. De har samarbetat en längre tid och släppte Under the Covers vol.1 2006. Då gjorde de covers på låtar från 60-talet. Nu släpper de vol.2 och gör följaktligen 70-talscovers. Man tycker att de borde kunna smälla ihop en samling låtar med glimrande gitarrer och snygg stämsång. Och det är väl det de har gjort.
Problemet är bara att det blivit alldeles FÖR snyggt och polerat.
Jag hade väl inte förväntat mig något nyskapande, men kanske att Hoffs/Sweet skulle ha lagt till lite mer av sig själva i produktionen. Nu blev det bara karbonkopior av originalen.

Man kan kanske fråga sig vad det beror på.
Kan det vara så att båda två byggt hela sitt musicerande på de här gamla artisterna?
Skulle det då inte var listigare av dem att låta bli originalen och göra något nytt (som låter gammalt) istället?
Vad är det som är bra med skivan då?
Ganska mycket. Både Sweet och Hoffs sjunger fortfarande mycket bra. Gitarrslingorna är skitsnygga och låtvalen är bra, även om många känns givna. Ingen som har lite koll på vem Matthew Sweet är blir väl överraskad över att han gör covers på Big Star, Raspberries och Tom Petty.

Min personliga favorit är, trots allt, en fin version på Rod Stewarts Maggie May. Det är inte utan att jag hoppas på de anlitar en utomstående producent nästa gång de gör en skiva istället för att göra allt själva. Då kan det bli en riktigt bra skiva.

Fram till dess tycker jag att ni ska njuta av klippet nedan som visar hur bra det egentligen skulle kunna låta.

Cass McCombs ger sken av att vara en rätt egensinnig artist. Han ger ogärna intervjuer och på hans hemsida hittar man bilder, men ingen musik. På hans MySpace-sida finns ett fåtal låtar. Varav ingen är från nya skivan, men Sahara Hotnights cover på City of Brotherly Love finns med.
Kan det vara vara så att han bara förlitar sig på sin begåvning som låtskrivare?
Den är i och för sig stor, men det känns ändå som att han gör saker och ting onödigt svåra för sig. Han har, hur som helst, fått en hel del musikjournalister att gå i spinn över hur svåra texter han skrivit, huruvida han är galen etc… Om det var avsikten har han lyckats.
Han kommer aldrig att bli någon Springsteen, men det har väl aldrig varit hans mål.
Catacombs är hans fjärde och textmässigt mest lättillgängliga skiva. På den har Cass McCombs lyckats med konststycket att få ihop välskrivna, vackra texter med ett musikaliskt sväng. Låtarna sätter sig direkt och texterna växer lite för varje gång jag lyssnar på skivan. Det låter varmt, klassiskt amerikanskt. Ibland drar han lite åt blueeyed soul-hållet à la Josh Rouse, ibland åt Neil Youngs tidiga sjuttiotal. Men det är hela tiden tydligt att Cass McCombs dragit musiken genom sitt eget filter och satt sin tydliga stämpel på den.
Det är bra.
Förbaskat bra.
Det enda som man eventuellt kan störa sig på är att han verkar ta sig själv på så himla stort allvar. Men det kan man ju bara strunta i och lyssna på de fantastiska låtarna i stället.

Köp eller lyssna på Spotify!