När det nu hunnit rulla ett par veckor in i det nya året så har jag hunnit få lite perspektiv på 2010-års reggaeutgivning. Och glädjande nog så var det var ett bra år såväl för singlar som för album.
Precis som vanligt trillade det in drösvis med ny dancehall och en inte helt oansenlig del med vanlig reggae, så kallad one drop eller roots. Det var tunt med album för dancehallpubliken, men desto bättre för mig som hellre lyssnar på old school reggae.
I både hip-hop och reggae är det vanligt med så kallade "clashes" eller "battles". Det innebär att man ställs mot sin rival och slåss om vem som är bäst på att sjunga, rappa, breakdansa eller något annat. Många minns säkert Eminems 8 mile som handlar om hur han tar sig in i musikbranschen genom verbala slagsmål.
Reggae Anthology: Niney the Observer – Roots with quality
Det finns många egensinniga producenter som blivit kända av olika skäl – exempelvis Lee Perry, C.S Dodd och Duke Reid. Alla har producerat fantastisk musik samtidigt som de haft sin egenheter. [simpletag]Lee Perry[/simpletag] tappade förståndet och brände ner sin studio Black Ark, C.S. Dodd blåste sina artister på pengar genom att ge minimal ersättning och Duke Reid kunde ibland visa sin pistol om någon motsatte sig hans idéer.
Sen finns det producenter som nästan enbart är kända för musiken de producerat. Niney the Observer är en sådan.
Många av Jamaicas mest prominenta artister lockades av Nineys stil. Många av artisterna som är med på den här nya samlingen från VP Records är nämligen några av de bästa som kommit från den lilla karibiska ön. Såväl Gregory Isaacs som Dennis Brown och Jacob Miller spelade in några av sina vassaste låtar tillsammans med Niney.
Winston ”Niney” Holness inledde sin karriär i slutet av 60-talet – en period som präglades av [simpletag]rocksteady[/simpletag] och glad-[simpletag]reggae[/simpletag]. Han ledde bland annat inspelningar för legendariske producenten Joe Gibbs under den här perioden. Efter några år startade Niney sitt eget skivbolag Observer och släppte en – på den tiden – ny form av roots reggae i minimalistisk och mörk stil. Fokus låg på trummor och bas med total avsaknad av orkestrala arrangemang. Låtarna präglades av teman som religion och sociala problem.
Genom åren har det släppts flera samlingar med Niney-material. Alla har i mitt tycke hållit hög kvalitet rakt igenom. Den här samlingen är absolut inget undantag, snarare så slår den sina föregångare på fingrarna genom att blanda klassiker från välkända artister med mer okända dito. Dessutom är flera av låtarna disco-mixar, det vill säga att originallåten åtföljs av en dub- eller deejayversion (lyssna exempelvis på Lovers Rock J.A. Style med Freddie McGregor).
För fans av mörk, dov och många gånger minimal [simpletag]roots reggae[/simpletag] är den här samlingen ett måste.
Spaghetti-westerns har alltid fascinerat mig. Kanske ingen favoritgenre, men filmer som The Good, The Bad & The Ugly, For a Few Dollars More och For a Fistful of Dollars har ändå någon form av skön dragningskraft. Det tycker tydligen invånarna på Jamaica också.
På få andra platser har spaghetti-western haft sådan stor inverkan på musiken som på Jamaica. Nåja, musiken i sig kanske inte platsar i någon Sergio Leone-film, men vilda västern-andan har en särskild plats i [simpletag]reggae[/simpletag]n.
Vad är det för likhet mellan Aretha Franklin och Bob Marley eller mellan The Impressions och jamaicanska The Uniques? Säkert finns många likheter, men den jag har i åtanke är den gemensamma kärleken till soul.
Reggaen har – precis som soulen – sitt ursprung i gammal hederlig amerikansk R&B (Rhythm & Blues), med artister som Ray Charles, Louis Jordan och Roy Brown. När R&B förfinades till soul, följde reggaen med i utvecklingen.
Reggaesångaren Garnett Silk blev bara 24 år gammal. Han hyllades som den nye Bob Marley när han tragiskt dog då han skulle rädda sin mamma från ett brinnande hus. Huset där han bodde med sin mor och två bröder fattade eld efter att [simpletag]Garnett Silk[/simpletag] råkat avfyra en pistol vars kula träffade en gasbehållare som sprängdes – varefter huset fattade eld. Garnett Silk och hans bröder lyckades att ta sig ut, men upptäckte att mamman saknades. Han rusade tillbaka in i huset för att rädda henne. Tyvärr var det för sent och båda slukades av lågorna.
[simpletag]Världsmusik[/simpletag] är ett tragiskt epitet på musik som härstammar från andra världsdelar än Europa och USA. Det låter så generiskt och tråkigt, och säger egentligen ingenting om vilken typ av musik det är. Man kan kanske ana att rör sig om mycket slagverk och blås, men det stämmer inte alltid heller.
Reggaetörstig trivs bra på webben Informationsöverskottet i vardagen är totalt. Nästan hur jag än vrider och vänder mig ser jag reklam och information för det ena och det andra. Tröttnar jag? Ja, i alla fall till viss del. Får nog skylla mig själv, eftersom jag har en lätt överdriven mediekonsumtion.
Det finns dock något jag gärna läser ännu mer av, och det är reggae.
I Sverige skrivs det, milt uttryckt, sällan om [simpletag]reggae[/simpletag]. Det är en skiv- eller konsertrecension med dancehallstjärnor eller reggaelegender här och var. Men på det hela taget lämnas min informationstörst otillfredsställd.
Lösningen finns naturligtvis på internet. Här svämmar det över av sajter med forum, konsert- och skivrecensioner samt artiklar, krönikor och annat intressant.
Jag har under många år varit en flitig besökare av de här sajterna och vågar nu påstå att jag kan urskilja några riktiga guldkorn. Nyckeln är att hitta sajter som är gjorda av riktiga musiknördar och som bygger på en genuin vilja att dela med sig.
Är du intresserad av att veta mer om reggae tycker jag att du gör helt rätt i att glida in på:
Fjolåret blev ett riktigt bra år för oss som uppskattar [simpletag]reggae[/simpletag]ns [simpletag]roots[/simpletag]-genre. Både etablerade och nya artister släppte starka singlar och plattor på såväl nya som gamla riddims.
Ras Shiloh släppte efter hela fem års frånvaro två starka skivor. Likaså gjorde Natural Black. Ras Shiloh hade dessutom demonproducenterna King Jammy och Bobby ”Digital” Dixon bakom spakarna. Josie Mel återkom med en stark fullängdare efter fjolårets duettsuccé tillsammans med Lutan Fyah. Även I Wayne hade ett blytungt album.
Veteranen Michael Rose släppte en makalös dub-version av 2006-års hyllade Warrior. Nästan lika gammal i gamet är King Kong som också släppte en stark platta under 2007.
