I en digital värld full av förvirrande musiktjänster är det dags för ännu en. Igår presenterades betaversionen av den isländska webbtjänsten Gogoyoko i isländska ambassadörens residens på Strandvägen i Stockholm för en skara gratisätande musik- och nöjesjournalister, inbjudna av Iceland Music Export.
Gogoyokos ledord är "Fair play in music", och affärsidén är tämligen simpel: låt artister och skivbolag ladda upp sin egen musik och ta betalt som de själva vill. All musik ska fungera på alla maskiner. Sajten streamar smakprov och tar inget betalt för det hela – artisten kan alltså få hela kakan. Dessutom ska 40 procent av annonsintäkterna på Gogoyoko gå tillbaka till artisterna.
Som om inte det vore nog med solidariteten, uppmuntras alla artister och lyssnare att donera till olika hjälporganisationer via sajten.
Gogoyoko ligger nu uppe i betaversion, och i sommar ska tjänsten släppas publikt i Skandinavien, för att lanseras globalt senare i höst. Man vill, förutom musiktjänst, även fngera som ett socialt nätverk i konkurrens med facebook och Myspace. Tanken är god, sajten är snygg, affärsmodellen sympatisk. Nu finns det bara några frågor: Hur ska man se till att få tillräckligt med metarial för att göra sajten intressant för lyssnare utan att ha en stor marknadsföringsbudget? Håller affärsmodellen så att de tjänar tillräckligt med pengar i en verklighet med tighta annonsbudgetar?
Hur det än blir med den saken är det läge att hålla utkik efter Gogoyoko i sommar. Som ett sympatiskt komplement till Spotify, iTunes och Klicktrack.
Jag vill påstå att Eminem lider av ett vanligt hip-hop-problem. Det är en ständigt kamp mot självpåtaget hybriskomplex, med för många långa låtar, småtrötta refränger och slentrianproduktion (jo, även av Dr Dre). För att inte tala om oskicket att använda sig av otaliga ”skits” mellan låtarna, som oftast inte ger den välbehövda röda tråden som förmodligen var avsikten.
Eminem på skiva har aldrig nått fulländning, trots att han utklassar de flesta andra rappare i världen, svarta som vita. Men om han bara ägnade mer tid åt att vässa sina argument (har han några?) istället för att grotta ner sig i ännu en text om bögar, pillermissbruk och skandal beauties skulle han kännas så oändligt mer relevant. När Eminem slog igenom kändes det som att han var lite smartare, roligare och elakare än de andra. Nu låter han mest bitter och trasig.
Låtmaterialet på Relapse är inte svagt, bara lite oinspirerande. Om Eminem ansträngde sig skulle han kunna sno ihop århundradets bästa hip-hop-skiva. Frågan är hur mycket energi han har kvar för det?
Relapse är ute 18/5 på Universal. Lyssna på Spotify. Recension i Expressen, SvD, Rolling Stone, DN, Dagens Skiva, Kritiker.se.
Kingdom of Welcome Addictions släpptes 15 maj 2009 på SubSpace Communications.
Du kan beställa The Flare-Up!-skivan här, eller lyssna på Spotify här.
Lyssna och ladda ner här!
Det är visst inte bara rösten som gör Stevie Wonder unik. Här är en gammal inspelning där soulkungen river av ett löjligt långt och svängigt trumsolo.
Svenska Kissey Asplund gör här en förnämlig Digable Planets-doftande insats tillsammans med Cerebral Vortex.
