Misströsta inte ifall du inte kommer att befinna dig i Göteborg den här helgen. Skivkoll lovar att avlägga rapporter och Gimme Indie sänder webbradio live från Way Out West.
Jens Lekman är tillbaka. Bokstavligen talat eftersom han numera är bosatt i Melbourne. Han säger att han har saknat oss. Och nog har publiken saknat Jens, för det är utsålt på Strand i Hornstull. Med sig på scen har han musiker från hela världen – Skottland, Australien, Göteborg, New York. Jens Lekman låter fortfarande typiskt osvenskt högtravande. Men i kombination med sin ironiska glimt i ögat kommer han undan med karibiska rytmer à la vinjettmusiken till tv-serier med tvivelaktigt innehåll, typ Love Boat. Stundom påminner Strand om Solidenscenen på Skansen; spelningen blir ett väldigt fint allsångspärlband – Black cab, The opposite of hallelujah, Sipping on the sweet nectar och Pocketful of money.
The end of the world is bigger than love står det på t-shirtarna som säljer som smör i solsken i monsunregnsnatten i Hornstull. Skivkoll hoppas att Jens hinner trycka upp fler tischor till hemmaplanspelningen på Way out West på fredag.
Foto: Johanna Cronholm
Ideella krafter och Vintervikens trädgårdsförening står bakom arrangemanget En ljummen i gräset. Sedan 2003 har de varit fantastiskt duktiga på att vaska fram artister som på det rangliga hemmabygget till scen framstår som alldeles självklara, men som man kanske inte hört talas om tidigare.
Johanna Löwenhamn inledde den här sommarens sista minimusikfest och levererade gitarrpop på typiskt svenskt manér med underfundiga texter på tydligt artikulerad engelska. Lika delar solsken och olycklig kärlek. Och en liten skvätt tvärflöjt.
Med debutalbumet I woke up in Hökarängen i ryggen hoppade Tiger Tape upp på scen och bjöd på rättfram desperation och passion från början till slut. Med låten Skanstull har kvartetten fångat det vackert melodiösa och trallvänligt skeva.
När solen började gå ner över trädtopparna i Vinterviken flyttades rekvisitan – ugglan och kråkan – lämpligt nog från högtalarstativet till längst fram på scenkanten då Forest började spela. Ifall Twin Peaks, John Bauer och Bröderna Lejonhjärta skulle malas ner och omvandlas till musik skulle resultatet bli Forest – sakralt mörker på piano och bas.
Den musikaliskt multitaskande amerikanen Peter Broderick bildar med sång, piano, gitarr, fiol och tamburin en pampig enmansorkester. Broderick har tidigare jobbat med bland andra M.Ward och har ett förflutet i danska Efterklang. När han meddelar att extranumret ska bli något från den svenska filmen Farväl Falkenberg blev vi övertygade om att avslutningen på En ljummen i gräset skulle bli ännu mer magisk än förra årets finalframträdande av Hajen, numera Jaw Lesson. Men det ville sig inte riktigt med Erik Enockssons filmmusik, och sista låten blev istället Goodbye, om att leva med det dåliga samvetet över att ständigt befinna sig på resande fot och den medförande svårigheten i att alltid behöva säga farväl.
Uttrycket "att trollbinda en publik" har sällan varit så oklyschigt som på Kulturhusets tak en av de varmaste sommarkvällarna 2010 där det bjöds på göteborgsk musik av det vemodigare slaget.
Sist Skivkoll såg Anna von Hausswolff var våren 2009, då hon var förband åt sin namne Anna Järvinen. Vi blev knockade av hennes självklara musikaliska pondus. Andra har refererat till PJ Harvey och Kate Bush och nog är Hausswolff är en musiker som präglas av paradoxala självklarheter. Liten flicka – stor röst, pampiga arrangemang – tafatt mellansnack.
Dryga året senare står 23-åriga von Hausswolff alltså på Kulturhusets tak och bjuder på så nyskrivet material att hon tvingas ta hjälp av sina lilla anteckningsbok. Hon skippar Pills från debutskivan med den morbida titeln Singing from the grave men ger oss istället en fantastisk version av sorgliga Old Beauty/Du kan nu dö och har publiken som i en liten ask. Hausswolff behärskar konsten att beröra.
När det gäller det schlagerflirtande förbandet Steget kan vi konstatera att Myspace-sidan slår högre än liveframträdandet. Men Skivkoll får lust att klappa takten med göteborgsduons Matilda och Nils i "Kom igen" från debutalbumet "Förändrar allting".
Text och foto: Anna Eleonora Nilsson och Johanna Karlberg
