Under sin långa blonda lugg framförde Lisa Milberg tillsammans med de andra i The Concretes en hel del nytt material från kommande skivan WYWH. Ny singel som kommer ut i dagarna är fina All day.
Hästpojken gjorde ett snyggt framträdande under den soliga lördagseftermiddagen trots förkylning som Göteborgsbandet hade fått veta att de inte skulle prata om, för i Stockholm ska man inte visa sina svagheter. De hade ljudet på sin sida och det lät fantastiskt när de avverkade stora delar av senaste albumet Från där jag ropar. Hästpojken avlöstes av konstsim för herrar, i år kryddat med kläder. Det var fullsatt på läktarna när karlarna plaskade runt i kostym.
Shout Out Louds spelade på Popaganda för två år sen. Då verkade de ganska turnétrötta. Men nu 2010 – ny skiva, ny energi. De berättade om sin förkärlek för just Popagandafestivalen och hur de för snart tio år sen gjorde en mindre lyckad förstaspelning på sunkhaket Snövit bara ett stenkast från Eriksdalsbadet.
The Sound Of Arrows är ett nytt svenskt band som släpper en skiva i höst. De hade hört att det skulle regna, så de hade släpat upp en ansenlig mängd tv-apparater på scenen, som skulle fungera som något slags underhållning. Solen sken och det räckte fint med deras musik som hade tydliga The Knife-influenser samt en aning Flashdance- och Twin Peaks-rytmer.
I fredags fick Familjen uppbackning av Martin Sköld (Kent) och Markus Krunegård, men det var Popagandalördagen som visade sig vara det stora gästspelets dag då The Magic Numbers fick förstärkning av First Aid Kit, The Concretes och Shout Out Louds. Kul initiativ, men resultatet lät lite som en skolorkester.
Hot Chip avslutade Popagandafestivalen 2010. Den Londonbaserade gruppen, vars frontfigur ser ut som den galne vetenskapsmannen i Älskling jag krympte barnen, verkade ha fantastiskt roligt på scenen. Humöret smittade av sig på publiken som tokdansade redan från första låten Boy from school till Over and over och så klart avslutande Ready for the floor.
På fredagseftermiddagen gjorde Jonathan Johansson en stor grej av att förklara att han inte är så dryg som journalister framställer honom – "jag är koncentrerad för att inte spela fel, det är svårt!". Trots att han hittills bara gett ut en skiva hade han material nog att fylla sin timme. Tempot gick ner lite mot mitten, men avslutningen med Aldrig ensam och covern på Kate Bushs 80-talshit Running up that hill lyfte spelningen.
Köerna ringlade långa vid ingången till utomhusbadet timmen innan skotska popikonerna Belle & Sebastian klev på scenen. Bandet bjöd upp till dans x2 genom att plocka upp glada dansande människor ur publiken och sjunga en duett med Linnea Jönsson från Those Dancing Days.
Robyn inledde spelningen med Fembot. Med massor av rök och två silvriga fläktar som såg ut som vindkraftverk var det pampigt, men nog framstod hon som ganska blyg i jämförelse med M.I.A. på Way Out West för ett par helger sen. Robyns energi på scenen är ändå imponerande och hon får med sig den extremt peppade publiken med låtarna från senaste skivan Body Talk Pt 1 – Hang with me, Dancing on my own och Don’t fucking tell me what to do. Hon påminner om Madonna (som hon för övrigt agerade förband till häromåret) när hon sjunger Who’s that girl från självbetitlade albumet från 2005. Men Robyn är inte en blek kopia av vare sig Madonna eller M.I.A., hon är i högsta grad sig själv – framförallt i Be mine och avslutande With every heartbeat.
Tvådagarsfestivalen Popaganda drar igång om ett par timmar på Södermalm. Fredagsbiljetterna är slutsålda tack vare stora namn som Belle & Sebastian och Robyn. Även om man inte lyckats norpa åt sig en biljett går det att hänga med i vad som händer på lilla scenen vid Eriksdalsbadet eftersom webbradion Gimme Indie kommer att sända flera spelningar live. Missa inte nya bandet Navet, Malmökvartetten This Is Head och franska Jamaica.
När Hellström hade lämnat scenen var det dags för Lykke Li. Hon kämpade sig igenom spelningen och bjöd på ett par nya låtar, men på slutet höll rösten inte riktigt. The Chemical Brothers och La Roux avslutade festivalen men då hade köerna till Stay Out West-klubbarna inne i stan redan börjat fyllas på. På Stay Out West finns knappt gästlistor eller VIP-köer, det är först till kvarn som gäller. Ville man komma in fick man helt enkelt försumma de sista spelningarna i Slottsskogen.
På Park Lane på Avenyn skulle I blame Coco spela. Den 20-åriga Coco Sumner är förmodligen innerligt trött på att alltid bli omnämnd som Stings dotter, men med den rösten och de kindbenen är hon sin far upp i dagen. Coco har en personlighet och charm som kommer att föra henne längre än den snålskjuts släktskapet skänkt henne. Materialet är inte rakt igenom starkt, men det har karaktär. Men hur mycket hon än försöker så är det oundvikligt att inte jämföra det med låtar av The Police.
Coco har också en stark koppling till Sverige. Hon har samarbetat med Miike Snow, det är Klas Åhlund som producerat debutalbumet The Constant och Robyn medverkar på singeln Caesar.
Alldeles omärkligt övergick eftermiddagen i kväll. Anna von Hausswolff spelade på Linnéscenen med scenklädsel och smink som smälte ihop med omslaget till debutalbumet Singing From The Grave. När hon spelade sin största hit Pills var det någon i publiken, uppenbarligen inte ett större fan av von Hausswolff, som tyckte att det lät som Total Eclipse Of The Heart och drog vidare för att lyssna på Pavement.
Klockan 20 klev Håkan Hellström på Azaleascenen för att ge sig på en spelning som för alltid kommer att betraktas som episk. I sjömanskostym, som blivit lite tajtare, framförde Hellström det nu tio år gamla debutalbumet Känn ingen sorg för mig Göteborg från början till slut. Han berättade hur han fick två getingar i Expressen efter sitt framträdande för cirka femtio personer vid Bragebacken, och hur det här var en revansch och knäpp på näsan till de som inte trodde på honom för tio år sen. "Jösses, vilket väder, och så mycket folk" sa Hellström. Stackars Marina & The Diamonds som spelade parallellt måste ha undrat vad som stod på. Förmodligen hade hela Way Out West placerat sig framför scenen då Hellström som avslutning gav publiken en present – en låt som han aldrig framfört tidigare och som han påstod var något som bara skulle framföras denna enda gång. Sök på River en vacker dröm och ni lär hitta massor av skakiga filmer på YouTube.
Solen sken över Slottsskogen på lördagseftermiddagen då Shout Out Louds som vanligt gjorde en jämn spelning, som till viss del krockade med The Drums, det hajpade Brooklyn-bandet som trumpet surmulade på scenen. 
Mumford & Sons folkrock avlöstes av Anna Ternheim som fick med sig Broder Daniels frontfigur Henrik Berggren i andra versen av Shoreline. Var det meningen att han inte skulle dyka upp förrän då eller hade det bara blivit sent kvällen innan då han befann sig på Porterbryggan i samma mundering – cape och hatt?
Det är inte bara Sofia Coppola som är förtjust i Malmöbandet The Radio Dept. Publiken jublade över deras uppmaning att "rösta rätt" den 19 september. Uppmaningen följdes så klart upp av Freddie And The Trojan Horse och låtar från senaste albumet Clinging To A Scheme.
När det blivit mörkt i Slottsskogen och man inte längre såg var man satte gummistövlarna i leran var det dags att bege sig vidare. Det twittrades flitigt om de oändligt långa Stay Out West-köerna som rörde sig med mikroskopisk hastighet och hur omöjligt det var att komma in på Pustervik där Surfer Blood skulle spela.
På Porterbryggan var det ingen officiell klubb men fest med gästlista för de som osat. Det ryktades om att Oskar Linnros skulle dyka upp. Och mycket riktigt, vid tvåtiden när fabrikslokalen var knôkfull med folk gick Linnros på scenen och spelade Ack, Sundbyberg för en spännande blandning av människor – killen som såg ut att vara på väg hem från tennisveckan i Båstad, halva Sofo och lokala strandraggare. Linnros fortsatte med 25 och Genom eld innan han drog av sig skinnjackan och undanbad sig allsång i Din mamma. Väggarna dröp av fukt när han avslutade med Från och med du. Gôtt mos, Oskar!
Det hade inte ens hunnit bli skymning när The National började spela på Azalea-scenen. Men trots dagsljuset var det en mycket lyckad spelning där också Glasvegas syntes i publiken. The National avverkade stora delar av nya albumet High Violet men så klart också Fake Empire från Boxer.
Legenden Iggy Pop haltade runt på Flamingo-scenen samtidigt som Miike Snow spelade för en sjukt taggad publik. Även Jónsi med Jón Þór Birgisson från Sigur Ròs drog mycket folk som dock svek efter hitten Go do för att se LCD Soundsystem.
Som Skivkoll nämnde igår så menar Andres Lokko att MIA är det stora namnet inom framtidens genreuppluckrade musik. Förväntningarna var höga när hon klev på scenen uppbackad av en kör iförd burka och en ”white boy” som dansade som om han precis blivit utsläppt ur en tvångströja. Maya själv publiksurfade i sina pilotglasögon med marijuana-tryck på glasen. Avantgarde? Tja, kanske, men helt klart en bra konsertupplevelse.
På fredagseftermiddagen drog utomhusspelningarna på Way Out West i Göteborg igång. Jens Lekman såg ut att trivas på hemmaplan och var lika säker som på spelningen på Strand förra helgen.
Panda Bear spelade på Linnéscenen, och påminde stundtals om när Ross och Chandler i Friends startar ett eget band - Way, No Way. Beach House däremot som därefter äntrade Linnéscenen drog stor publik med sin dream pop. Sångerskan Victoria Legrand är som en kombination av Chrissie Hynde och Christine McVie. Ett ödmjukt band som förtjänar ännu mer uppmärksamhet.
Göteborgs Symfoniorkester drunknade tyvärr lite i spelningen med The Soundtrack Of Our Lives som hade med sig en hemlig gäst. Skulle Noel Gallagher dyka upp? Eller hans bror? Det var istället Tommy Blom från 1960-talets boy band Tages som klev upp scenen iförd kaftan. TSOOL framförde en hel del gammalt material som ännu idag, femton år senare, står sig mycket bra.
Kulturtanterna på blåbuss 2 från Södermalm: "ja, det är ju radiosymfonikerna som ska spela med något danskt rock- eller popband". Stockholms kulturfestival har i år tema Danmark. Onsdagens största danska akt var Efterklang ackompanjerade av de svenska radiosymfonikerna. Kulturtanterna hade alldeles rätt i sin genretvekan. Efterklang, det danska kollektivet av musiker vars kärna består av Mads Brauer, Casper Clausen, Thomas Husmer och Rasmus Stolberg, producerar vad man skulle kunna kalla experimenterande postrock.
Det nu tre år gamla albumet Parades jämförs med storheter som Björks Vespertine och Radioheads OK computer. Det är också Parades som Efterklang framför live denna kväll, från början till slut under namnet Performing Parades, tillsammans med de svenska radiosymfonikerna på scenen framför Operan. Det blir till något mycket stort och magiskt av nästan filmisk karaktär. Och en smula performance är det att se Efterklang live med fiffig rekvisita och med kostymer från Hvass&Hannibal.
"Det er en fornøjelse at spille for jer" tyckte Efterklang, och det var ett sant nöje att se och höra dem spela, inte minst extranumret I was playing drums från senaste skivan Magic chairs.
