2000 tilldelades Bob Dylan en Oscarstatyett för Things have changed, ledmotivet till Wonder Boys. Men i rimlighetens namn var detta en Oscar han skulle fått redan tjugosju år tidigare då Knocking on Heaven’s Door ackompanjerade Sam Peckinpahs western-drama Pat Garrett & Billy the Kid, en film där Bob Dylan själv gestaltade den minst sagt svårdefinierade karaktären Alias.
Inget ont om Barbra Streisand och hennes Oscar-vinnare från 1973, The way we were , men juryns beslut om att helt bortse från Knocking on Heaven’s Door får nog räknas som en av de grövsta felberäkningarna i popkultur-historien.
I min ungdoms bekymmersfria dagar fanns det en kille, vars föräldrars politiska ståndpunkt låg långt ute på vänsterflanken, som på grund av (eller tack vare, beroende på hur man ser det) detta inte fick bära jeans, dricka Coca Cola eller lyssna på allt för ”kapitalistisk” musik. Så när denne tonåring så äntligen hittade ett band som uppfyllde föräldrarnas anti-kapitalistiska krav sprang han, stolt som en tupp, fram till oss andra och visade upp sin nya skatt. Madness!
Vad i helvete är Madness för smörja, frågade vi oss. Om bandet lyckades smita igenom föräldrarnas finmaskiga nät kunde det minsann inte vara annat än skräp. När jag tittar tillbaka på min ungdoms naiva synder erinrar jag mig att han minsann fick höra, där och då, att Madness inte var något att ha. Det ironiska i berättelsen är att vi övriga, självutnämnda elitister, lyssnade på vad som idag är att klassa som ren och skär yta. Vi var mer imponerade av Blackie Lawless, Nikki Sixx och Eddie (Iron Maidens ”frontfigur”) än melodier, rytmer och texter.
Så när jag nu lyssnar till Madness nionde studioalbum, Liberty of Norton Folgate, blir det så tydligt att killen med mjukisbyxorna och Madness-skivorna var ljusår före oss i såväl coolhet som musik.
För det svänger, gungar och berättar. Ska-influenserna är naturligtvis där, men det är snarare fråga om en tämligen klassisk pop-platta. Vad som dock gör Liberty of Norton Folgate så bra är rytmsektionen i allmänhet och Mark Bedfords basspel i synnerhet. Texterna, som återigen kretsar kring London, ikläs en näst intill perfekt vardagssnygg kostym och skjuter musiken framåt i en sådan skön och tillbakalutad takt att jag kommer på mig själv med att gunga fram och tillbaka med ett fånigt leende på läpparna. Singeln NW5, We are London och den nostalgisk-melankoliska Forever Young är alla värda sin vikt i guld.
Ska man nämna något negativt om Liberty of Norton Folgate är det att femton låtar mot slutet känns som några för många. Visst, det var tio år sedan den senaste skivan, Wonderful, men lite mer återhållsamhet hade varit att önska.
Ni kanske redan ställe er frågan; hur går Madness ihop med anti-kapitalism? Det visade sig att föräldrarna helt enkelt såg omslaget och utifrån detta tog beslutet att det verkade tillräckligt harmlöst.
Liberty of Norton Folgate släpps 20 maj på bolaget Lucky Seven Records och distribuerad av Playground. Lyssna på skivan på Spotify.
Under en färd hem från en spelning med The Hidden Cameras 2004 bestämde sig fyra studenter från Toronto för att starta ett band. En EP (The ghost is dancing, 2006) och en LP (The Darkest Spark, 2007) senare är The Ghost Is Dancing äntligen redo att visa världen att Toronto producerar indiepop i betydligt större utsträckning än stadens stolthet Toronto Maple Leaves producerar vinster i NHL.
Det är egentligen inget nyskapande som återfinns på Battles on, men när det görs rätt är det ändå som att uppleva något fint för första gången. Varje melodi har tredubbla krokar som, när de väl fått fäste, vägrar släppa taget. Texterna är sådär härligt indie-svarta som bara texter inom just den här genren kan få vara utan att klassificeras som alltför ostiga.
I went away to find myself
but all that I found was nothing else
My student line declined, my luggage was lost
you called me, yes you called me and you helped
it took a long time; was a matter of course
I felt my size
without friends I die
- Without Friends
Tycker du att Arcade Fire, Modest Mouse och ovan nämnda The Hidden Cameras är band som gör världen lite bättre? Då kommer du att älska Battles on.
Release 28 april på Sonic Unyon.
Jag hade länge rubriken ”Ju fler kockar, desto sämre soppa” till den här recensionen. Jag tyckte det sammanfattade allt som skrivits om Anders Wendins alter ego Moneybrother under den senaste tiden. Tomatsoppan har blivit ett flitigt diskuterat ämne, både hos fans, men även bland de ännu ofrälsta. Vad gäller kockarna, i det här fallet producenterna Jari Haapalainen, Björn Yttling och Christoffer Roth, har dessa också orsakat en del diskussioner. Skulle det bli för spretigt? Skulle det redan klassiska Moneybrother-soundet vattnas ur? Vart är han egentligen på väg?
I lördags spelade Deportees på Scharinska Villan i Umeå. Stadens okrönta soulpop-kungar gjorde inte någon besviken då de, med kommande skivan Under the pavement, the beach som grundstomme, lämnade ett lika mäktigt som ovanligt intryck. För hur ofta händer det att det nyaste, i det här fallet osläppta, materialet utgör konsertens toppar? Nya spår som If I could turn back time, I wouldn’t keep a thing och Under the pavement, the beach framstod där och då, i den kvävande värmen och trängseln, som framtida klassiker på Sveriges pophimmel. Sen skadar det givetvis inte att kunna plocka fram gamla beprövade ess som Damaged goods och Not tonight under konsertens gång.
Marit Bergman är aktuell med sitt fjärde album, The tear collector, som är en mer lågmäld samling sånger än vad de flesta förknippar med indie-drottningen från Rättvik. Men samtidigt är det en logisk uppföljare till 2006 års I think it’s a rainbow. Under det senaste året har hon, istället för att låta fansen vänta på en ny skiva, erbjudit en prenumerationstjänst där en ny låt släpps månadsvis. För närvarande befinner sig Marit Bergman på turné runt om i Sverige. En turné som enbart består av henne själv, ett piano och en samling poplåtar som få andra svenska artister kan matcha.
Jag får börja med att tacka för ännu en grym skiva. Det känns som att "Snow on the 10:th of may" skulle kunna bli en potentiell vårplåga, i ordets bästa mening…
– Tack själv!
Verkar den nya skivan ha fått fäste hos publiken eller skriks det mest efter gamla klassiker?
– Den smyger sig på. Jag har gjort tre spelningar hittills och de nya låtarna verkar vara minst lika poppis som de gamla, men det blir ju också lite speciellt när man bara kör med piano och sång och folk verkligen kan lyssna och ta in låtarna. När man spelar för stående (ibland småpackad) publik så är det alltid svårare med nya låtar.
Allas vår Miss Li är tillbaka, på ytan lika glad, sprallig och charmig som tidigare, men med en textmässigt mer "vuxen" approach. Då de tre föregående skivorna mestadels kretsade kring en, mot slutet ganska utdragen, kärlekshistoria innebär Dancing the whole way home en välkommen utveckling.
