Är detta månne höstens soundtrack?

Ja, varför inte? När de tunga men stämningsfyllda melodierna fyller rummet saknas bara ljudet av tunga, smattrande regndroppar mot fönsterrutan. Ljudlandskapet är så enkelt och sparsmakat att minimalism är ett ord jag återkommer till. Till skillnad från så många andra använder The xx ljud enbart för att göra musiken bättre. Inte för att krångla till det, glänsa eller för att det fanns tolv oanvända kanaler som kunde fyllas. Med andra ord, Phil Spectors värsta mardröm!

Sången, signerad Oliver Sim och Romy Madley Croft (vilket namn!) är så bra som det bara blir när två vackra röster gemensamt strävar mot en gemensam punkt. I samma naiva tonläge kompletterar de såväl varandra som musiken på ett förträffligt sätt. När man lyssnat på skivan några gånger märker man inte ens när deras röster byter av varandra och bildar dialoger i texterna. Det känns bara så naturligt att något annat vore otänkbart.

Londonkvartettens stil kan bäst beskrivas som sparsmakad pop med inslag av elektronika influerat av 1980-talet. The xx har redan tilldelats en stor portion hype, mycket beroende på den fantastiska singeln Crystalised, och gör med detta debutalbum ingen besviken. Kanske gör de heller inte någon lyssnare överväldigad, då variationerna är små och Crystalised fortfarande står som deras bästa spår.

Men hur man än vänder och vrider på skivan slutar det ändå med att den är bra. Riktigt bra!

The xx – XX släpps 19 augusti genom Young Turks med distribution av Playground Music.

MySpace | Spotify

Mikael Wiehe & Björn Afzelius - Olympiska nätter
Proggen är den mest utstuderat politiska musikform vi haft i Sverige. Det var inte tal om vänstervindar utan snarare en orkan i socialismens och kommunismens tecken. Det var även ur proggmusiken som frågor om kvinnors rättigheter väcktes, kärnfamiljens vara eller icke vara, det ekologiskt hållbara alternativet och en ständig kamp mot de påstådda orättvisorna. Röster skulle ljuda världen över och budskapet skulle nå ut till var och en, utan undantag. Proggen kom därmed att ses som en spegling av de pågående proteströrelserna under 60- och 70-talet. Fredsrörelsen, Kvinnokampen (Grupp 8), Solidaritetsrörelsen, FNL-rörelsen för att nämna några.

Läs vidare ‘Wiehe & Afzelius - Olympiska nätter’

Det finns inte en vass kant på hela skivan. Inget som får mig att fastna och lyssna lite extra eller beundra något endaste litet parti. Det är en helt strömlinjeformad skiva som flyter fram utan att någon lägger märke till att den över huvud taget spelas. Kanske är det passande att Rob Thomas främsta musikaliska insats under karriären var som gästsångare i den fantastiska Santana-kompositionen Smooth.

Problemet med Rob Thomas är inte lika mycket själva låtarna som den oerhört slätstrukna produktionen. Om kommersiell radiorock kunde definieras i ett slag skulle detta mycket väl kunna vara Cradlesong. Det är en lam gitarrbaserad melodiös countryrock á la Shania Twain som iklär de tämligen banala texterna som mycket väl kan vara den amerikanska motsvarigheten till ”hjärta och smärta”-lyrik.

Vad de amerikanska musiklyssnarna tycker om skivan vet jag inte, men det är inte omöjligt att det faktiskt fungerar ”over there”. Det kan inte vara någon slump att band som Dave Matthews Band, Creed, Live och Nickelback säljer skivor i en oförklarlig takt i staterna, trots sin mellanmjölksrock. Kanske har jag helt enkelt högre krav på vad rockmusik bör innehålla. Eller, jag kräver åtminstone att det ska innehålla något. För den forne Matchbox Twenty-sångaren lyckas under skivans fjorton spår inte framkalla en endaste känsla i min kropp.

Fjorton låtar. Fjorton låtar för många.

Cradlesong släpps 1 Juli på Atlantic Records med distribution av Warner Music Group.
Spotify | Hemsida

I en intervju i samband med Rolling Stones konsertfilm Shine a light sitter White Stripes-sångaren Jack White tillsammans med Keith Richards och diskuterar bluesens heliga konstform. Trots att det skiljer dryga 30 år mellan dem finns där en mentalitet och inställning till musikens rötter som visar på ett osynligt band mellan de båda. En vördnad inför gamla hjältar och ett ansvar att föra musiken vidare.

Utan att göra några närmare liknelser mellan White och Richards, finns det ändå en stafettpinne som så sakteliga lämnas över. Den raka och okonstlade kärleken till bluesen, tillika rockmusikens rotsystem. Där Richards i snart dryga 40 år yppat sin kärlek för sina gamla hjältar, tar White vid, men för arvet åt ett helt annat håll. The Dead Weathers debut Horehound avspeglar visserligen lite blues, lite Led Zeppelin, lite The Who, men är hela tiden jävligt mycket Jack White! Kanske är det ett marknadsföringsknep att plocka medlemmar från andra etablerade band (QOTSA, The Kills och Raconteurs)? Det skulle nämligen lika gärna kunna vara lokala garagebandsmedlemmar som omger White. En ovanligt skitig White bör tilläggas.

Med den numera klassiska über-distade gitarren, vilken kännetecknar Whites musik, som ständig följeslagare utforskar The Dead Weather hur nära bluesrockens kant de kan gå utan att halka på den hala avsatsen. De lyckas ibland, som på Hang you from heavens och skivans kanske bästa spår Treat me like your mother, men ofta känns det som att bandet är konstiga för konstighetens skull. 60 feet tall och I cut like a buffalo är jammande ljudorgier som hamnar i ett ingenmansland där själva låten ikläs blykostym och omgående drunknar i ett hav av oljud. The Kills-sångerskan Alison Mosshart passar visserligen in perfekt med en röst sprängfylld av attityd, men den får aldrig tillräckligt stor plats för att lyfta skivan.

Resultatet blir därför att jag fortfarande väntar lika ivrigt på nästa års White Stripes-släpp. Såvida det här inte är en ledtråd om hur det kan komma att låta. Det börjar bli på tiden att Jack White inte bara överraskar, utan faktiskt överraskar positivt!

Horehound släpps 15 juli på Jack Whites eget bolag Third man Records, med distribution av Warner Bros Records.
Recension i SvD

Hemsida

Åttiotalet har, mode- och musikmässigt, ofta fått bära hundhuvudet som det pinsamma årtiondet. Kanske är det just därför det dröjt så länge innan referenserna till den ack så förhatliga åttiotalssynthen börjat återanvändas. Idag är inte åttiotalet något skamfyllt, überkommersiellt och smaklöst utan en inspirationskälla som så många andra och som utnyttjas av allt fler artister. Och brittiska duon La Roux gör ingen hemlighet av detta på sitt debutalbum. Sångerskan Elly Jackson och låtskrivaren Ben Langmaid lyckas dessutom ganska bra!

Skivans elektroniska influenser för nämligen tankarna till åttiotalets synthpop, blandat med samtida popdivor som Lily Allen, Lady GaGa och i viss mån vår egen Robyn. Såväl text- som melodimässigt återfinns framför allt liknelser med den brittiska skvallerpressens favorit-popstjärna Lily Allen, dock utan att egentligen någon gång nå upp till dennes höjder. Framför allt saknas den där extra attityden i låtarna, den där känslan av att varje låt har något viktigt att förmedla, om så enbart en ”Dansa för fan”-uppmaning. Däremot har texterna, precis som i Lily Allens dito, en rent terapeutisk uttrycksform där ett tidigare förhållande dissekeras ned i detaljnivå. Och det är klarspråk från start till mål:

”It’s all false love and affection
You don’t want me
You just like the attention
Yes it’s all false love and affection
You don’t like me
You just want the attention” – I’m not your toy"

Elly Jackson har egentligen allt som krävs av en framgångsrik frontfigur. En kaxig röst, ett udda (androgynt) utseende som skapar lite extra buzz runt bandet samt en frisyr som inte lämnar någon oberörd. Det blir lite av ett rödhårigt Leningrad Cowboys möter Donald Trump. Och all publicitet är bra publicitet… eller?

Trots att jag verkligen tycker om La Roux känns det stundtals som om någonting fattas. Kanske det faktum att vissa spår, I’m not your toy och Cover my eyes för att nämna de mest uppenbara, fungerar som ren och skär utfyllnad. Kanske borde jag sluta upp med att jämföra La Roux med Lily Allen? Kanske är det så att elektropop anno 2009 är en av de genrerna idag som är bäst och därav mest konkurrenskraftig. Därför räcker det inte med några riktigt bra låtar för att en skiva ska kännas överväldigande idag. Inledande trestegsraketen In for the kill, Tigerlily och Quicksand sätter helt enkelt en standard som resterande skivan inte riktigt kan leva upp till.

Men tre fantastiska poplåtar är alltid tre fantastiska poplåtar, en anledning så god som någon att ladda stereon med La Roux under sommarens festligheter. För nog ska det väl ändå vara, för att parafrasera en välkänd göteborgare, dans, dans, dans!
La Roux släpptes 29 Juni på Universal/Polydor.

Hemsida | MySpace | Spotify | YouTube

Ingen av de bägge medlemmarna i Philadelphiaduon Deirdre and Conor är, tekniskt sett, fullfjädrade sångfåglar, eller för den delen instrumentella virtuoser. Men likt ett barns oskyldiga och naiva uppsyn berör det dock på ett innerligt och, befriande nog, rättframt sätt. En ton som hamnar lite snett kan, i rätt kontext, säga lika mycket som en felfritt framförd pianokonsert. Och i just denna kontext fungerar det fantastiskt bra!

Vid första lyssningen kan det te sig som att Deirdre and Conor inte höjer sig nämnvärt över alla de oräkneliga indiepop-band som lever efter devisen ”Alla kan spela”. Men lyssna igen. Och igen! Djupt där inne döljer sig melodier så skira att de knappt får fotfäste i ditt medvetande; indränkta i hemmagjorda körer, sorlet av en folkmassa och Deirdres dova cello som sveper likt en dimma över sångerna. När de väl fått fäste är det som om de skriks ut, uppenbara och självklara.

Kanske kan At Our Tiny Dinner Table bäst beskrivas som Bishop Allen möter El Perro del Mar. Bishop Allen med sina fantastiska popmelodier som bekläs med en lekfull naivitet. El Perro del Mar med tanke på att skivan stundtals påminner, i såväl melodier fraseringar och framför allt den tydliga tematiken, om Love is not Pop. De sex spåren har en genomgående rosenröd tråd i form av den lyckliga kärleken och de känslor den frambringar. På många sätt känns det befriande att slippa lyssna till poetiska redogörelser av uppbrott och svek och istället uteslutande få ta del av de positiva och hoppfulla aspekterna. Det räcker egentligen med att lyssna på avslutande Song For The Seasons Of Our Lives för att omedelbart älska Deirdre and Conor. På ett i grunden ganska banalt sätt omskrivs och relateras kärlekens stadier till de fyra årstiderna men i kontexten blir det ofattbart starkt. Under fyra verser, finstämt ackompanjerade av en cello, blir denna hymn till en drömsk uppenbarelse där allt är möjligt i tvåsamhetens tidsbestämda skimmer. Så när såväl låten som EP:n avslutas med nedanstående rader är allting sagt. Gott folk, det blir inte mycket vackrare än så här.

And then the bitter cold
as we grow old
Close your eyes sleep tight
and i’ll lay with you in the winter time

At Our Tiny Dinner Table släpptes 24 juni på Beat The Indie Drum. Hela EP:n kan laddas ned i mp3-format, helt lagligt och gratis här.
Deirdre and Conor på MySpace

I nittiotalets Umeå var det punk- och hardcorescenen som visade upp en ”gör det själv”-anda, ofta sammanflätat med ett politiskt ställningstagande med sympatier återfunna på vänsterkanten.

I denna kontext ter sig Deportees senaste skiva, Under the pavement – The beach, inte fullt så märkvärdig. För trots att deras skivbolag EMI valde att inte förlänga kontraktet och att en av de ursprungliga bandmedlemmarna valde att lämna bandet fortsatte arbetet med skivan, med enda skillnaden att de själva bekostade det fortsatta arbetet. Inte heller ter det sig lika märkligt att det återfinns ett underliggande vänsterpolitiskt budskap i texterna.

Men att spela popmusik och samtidigt vara politisk visade sig bli en av huvudfrågorna under vårens promotionturné. Med rubriker som ”Politisk pop” och ”Ett politiskt popalbum” inleddes de hyllningstexter som följt Deportees under tiden för skivsläppet. Umeå må vara mest känt för sina otaliga björkar, men frågan är om inte de lövbeklädda tingen snart får kliva åt sidan och ge plats åt stadens rättmätiga förgrundsfigurer: Anders Stenberg (Gitarr), Peder Stenberg (Sång), Thomas Hedlund (Trummor) och Mattias Lidström (Keyboard).

Skivkoll fick en pratstund med sångaren och textförfattaren Peder Stenberg om reaktionerna, skivan och den stundande festivalsommaren.

- Det säger något om klimatet inom popmusiken idag. Att det blir något jävligt anmärkningsvärt om man säger att man har en vänsterorienterad värdegrund som tar sig uttryck i texterna. Jag har inte kommenterat hur samhället ska organiseras eller hur man ska lagstifta i den och den frågan. Allt vi har sagt är egentligen att vi tycker att den marknadsekonomiska hegemonin är av ondo och att vi tycker det finns en bättre värld och att man måste våga tänka sig att det skulle kunna vara på ett annat sätt. Det är egentligen allt jag sagt och det visar hur, inte anti-politiskt, utan apolitiskt det är inom popmusiken idag. Jag tyckte bara det kändes bra att säga att man kan vara politisk och peka i en riktning men ändå behålla det personliga och det relevanta. Jag tror inte att vi kommer att förändra hur band fungerar, men jag skulle tycka det vore kul om det kom en sådan vändning. Däremot tycker jag att man skulle kunna avdramatisera allt. Nu har det ju blivit en rätt stor grej att jag sa de här sakerna, men jag har inga problem att prata om det. Jag pratar ju hellre om hur politiska mina texter är än att svara på frågan ”Hur känns det att vara bröder och spela i ett band”.

Finns det över huvud taget någon helt opolitisk musik?

- Det känns som att hela sjuttiotalsprylen, där det personliga blev det politiska, på sätt och vis samlade in de politiska tankar som fanns, framför allt på akademiskt håll. Sen om någon sjunger om hur jävla värdelöst de mår så är det en kommentar på samhället som tillåter en person att må så dåligt. Så det är ju också på sitt sätt politiskt. Men om man tar en mainstream-standardiserad text med en massa blaha-ord som ligger bra i rytmen så vet jag inte hur man skulle kunna säga att det var politiskt. Eller det är väl ett val att vilja sälja maximalt, så på sätt och vis blir kanske det också ett ställningstagande. Man kan kanske hårddra det mesta till att det är politiskt. Det är lite tråkigt att allt ska vara så svart-vitt. Antingen står man och viftar med den röda fanan eller så inte. Jag undrar vad som skulle hända om ett band gick ut och sa att de var moderater. Jag har ingen aning om vilka reaktioner det skulle väcka.

Har det varit för mycket fokus på det politiska i Deportees i media?

- Nja. Det är väl mer en indikation på hur man ser på popmusik i Sverige idag. Men det känns ändå som att folk faktiskt pratar om låtarna och arrangemanget också. Det är bara vissa intervjuer där det kanske blivit för stort fokus på just det politiska och man fått frågor som ”Du har tre minuter på dig att tala till världens folk”. Det får någon annan göra. Det är inte riktigt min uppgift som musiker att göra det. Men överlag har det varit en bra nivå mellan det politiska och själva musiken.  

Och visst har fokus till största delen legat på det musikaliska. Inte sedan Glasvegas-hypen förra året har den svenska presskåren så unisont hyllat ett band eller artist. Superlativen har fullkomligt haglat och från att ha varit ”bandet som blev dumpade av sitt skivbolag”, befinner sig nu Deportees i förarsätet med ett nytt, förbättrat kontrakt med samma bolag och en skiva som mycket väl kan hamna i topp när årsbästalistorna hamnar i tryck vid årets slut. Hur känns det då att se tillbaka på en vår i den mediala tonarten dur?

- På ett sätt blir man glad oavsett vem som tycker att ens musik är bra. Det är otroligt kul och man blir nästan bortskämd med betygen. Om folk inte tycker om det vi gör är det naturligtvis tråkigt, men vi gör den musik vi själva gillar och skulle vilja höra. Sen får man inte underskatta den effekt betygen har i egenskap av konsumentvägledning. Där är recensioner det enda vi har. Så det är klart att om en massa människor säger att ens skiva är jättebra så är ju det bra för oss. Det får man inte förringa.

Hur länge jobbade ni med skivan?

- Ganska länge faktiskt. Jag kollade nyligen på min hårddisk efter olika demos och den första replokalsdemon var från januari 2007 vilket innebär att låtarna var skrivna ännu tidigare. Då hade vi knappt slutat turnera med Damaged Goods. Men det fanns hela tiden en otillfredsställd och oförlöst känsla efter den skivan. Jag tycker inte att Damaged Goods som skiva är ett fiasko eller ett misslyckande men… den blev inte så bra som den kunde ha blivit. Därför hade vi ändå en känsla av att vi ville tillbaka upp i sadeln jävligt snabbt. Sen, var all tid tagit vägen, är jag inte riktigt hundra procent säker på. Det är inte så att vi legat på stranden och läst deckare, utan vi har levt med den här skivan och skrivit och repat låtarna. Sen har det blivit lite pusslande i schemat när brorsan varit borta med Lykke Li och Thomas med Phoenix. Jag skriver texter hiskeligt långsamt, så det är ju ett bra sätt att förvalta tiden.

Har du varit kvar ensam i Umeå under den här tiden?

- Haha, nej inte riktigt. Mattias och vår producent Måns Lundberg har varit här så vi har ju kunnat göra vissa grejer. Men det har aldrig känts som ett problem utan har fungerat smidigt. Det har varit en ganska ångestbefriad process, befriande nog då de yttre omständigheterna ändå var hyfsat besvärliga.  

Under våren, i samband med att Deportees synts och hörts praktiskt taget överallt, har dessa yttre omständigheter som föregick Under the pavement - the beach gång på gång hamnat i fokus. Skivbolagsjätten EMI valde, på grund av Damaged Goods svaga försäljningsresultat, att inte förlänga kontraktet med bandet. När dessutom bandets ursprungliga basist Jonas Lidström tog beslutet att lämna Deportees befann de sig i ett läge där många andra band förmodligen valt att bryta upp. Men ur denna till synes kaotiska och nedslående situation bestämde sig bandet istället för att bekosta skivan själva och se till att göra det bästa av situationen.  

När fick ni veta att EMI inte längre ville ha er kvar?

- Dom (EMI) och vi gav väl skivan en hyfsad chans och vi gjorde ju allt efterspel med press och videos och turné. Det var väl när den hade ebbat ut som vi först fick ett samtal och sen ett brev om att de inte tog upp optionen. Då hade vi ju redan börjat med de nya låtarna så visst kändes det jobbigt just då. Men jag tror att vi ändå har så pass solid bandidentitet och vi kommer från en bakgrund där man inte förlitar sig på skivbolag. Därför blev det väl mer ”Fan, då får vi väl göra den själv istället”. Man gör det man vill och man gör det man kan. Sen får man se hur långt det räcker. Problemen var väl av mer praktisk natur. Folk har ju gjort arbete för oss för sådana hiskeliga underpriser. Vi ringde folk som tycker om oss och sa som det var: ”Vi har typ inga pengar så vi betalar väldigt lite. Vill ni göra det här ändå?” Därför har vi väldigt många att känna tacksamhet till att den här skivan över huvud taget gick att göra.

Blir man effektivare när arbetet bekostas själv?

- Det skulle man kunna tänka sig, men det var lite speciellt för oss eftersom vi gjorde så mycket i replokalen. Vi spelade egentligen bara in grunderna i en dyr studio. Jag var nog lite rädd vad de här omständigheterna skulle göra med ett sådant band som vi ändå är. Vi är ju inte ett band som ställer upp två rumsmickar och kör på, utan vi försöker, efter bästa förmåga, att använda alla resurser som finns tillgängliga för att det ska låta så bra som möjligt. Så jag tänkte att vi riskerade att överarbeta låtarna något fruktansvärt, med en miljon melodier och pålägg staplade på varandra. Men istället så gjorde den här långa tiden att vi sakta men säkert vaskade ut kärnan ur låtarna.

Är det här en process ni vill använda er av i framtiden?

- Det är både och… Jag vill släppa fler skivor, många fler skivor. Vi har redan en hel del nya låtar som jag och brorsan har jobbat parallellt med. Vissa, känner vi, har börjat bli riktigt bra. Några av dem funderade vi på att stressa klart redan till Under the Pavement-skivan men då hade vi redan 16-17 låtar som i slutändan blev 11 så det kändes bara onödigt. Men, det får ju inte ta så här lång tid. Det får inte ta nästan tre år med nästa skiva! Men vi ska göra en så bra skiva som vi någonsin kan och det kommer säkert bli så att vi gör mycket själva. För vi märker att när de visioner som finns i bandet får spelrum så händer det uppenbarligen något bra. Det kan man inte förbise.

Hur ser själva skapandeprocessen ut?

- Vi repar fram våra låtar. Det är inte så att vi sitter vid datorn och kör trial and error och ser vad som funkar, vilket jag tror hörs i vår musik. Vi kör en lägereldsversion där det blir väldigt kollektivt och vi märker ganska snabbt om det är något att ha eller inte. Om ingen verkar riktigt pepp på låten så skiter vi i den eller väntar någon månad och försöker igen. Ibland kan någonting uppstå ur ett riff eller när vi håller på med den förbjudna aktiviteten jam. Vi känner ganska lika inför vilka låtar som ska vara med på skivan eller inte. Om inte annat märker man det under tiden man repar och nöter låtarna.

Hur har publikresponsen varit på de nya låtarna?

- Förvånansvärt bra faktiskt. Jag ska inte ljuga och säga att jag inte var orolig. Vi gick upp och körde femti-femti med nya och gamla låtar. Visserligen hade väl några av de nya låtarna snurrat på MySpace redan innan skivan släpptes men det har varit en otrolig entusiasm kring dem. Även de äldre låtarna känns bra. Nu när man har fått handplocka de låtar man tyckte var bäst från de två tidigare skivorna. Sen är vi inte direkt trogna de gamla versionerna utan har varit ganska frikostiga med att ändra om lite i arrangemangen. Nu börjar det bli lite Lundell-läge med långa spelningar. Vi kör tolv låtar och det blir lite av ett lyxproblem att välja ut de som ska få komma med.  

Under sommaren kommer Deportees att spela på ett antal festivaler runt om i landet. Men det hade med största sannolikhet kunnat vara ännu fler. Ordet timing kanske inte är det första man tänker på när man pratar med Peder, för datumet för skivsläppet blev problematiskt av ett par anledningar. För det första hade flera festivaler, redan vid tiden för skivsläppet (27 maj), spikat programmen.

- Den skulle egentligen släppas femte maj, men sedan vete fan vad som hände. Vi var ju redo, men när man tittar tillbaka i backspegeln kanske det var bäst att lita på experterna ändå. Det fanns säkert någon rimlig anledning. Det har till och med blivit ett stort problem för vissa festivaler som verkligen vill ha Deportees men som redan var fullbokade. Skivbolaget varnade oss lite grann för just det här, just att det kan bli svårt att få festivalspelningar. Men samtidigt står vi nog väldigt högt upp på listan över ersättare om något band skulle lämna återbud.

Det andra problemet ligger i att trummisen Thomas Hedlund även turnerar med franska Phoenix, och datumet 27 maj blev ytterligare en faktor som knöt samman de båda banden.

- Det hela är ju så jävla osannolikt! Båda bandet hade nästan tre år på sig och så släpps skivorna; inte samma månad, inte samma vecka utan samma dag! Det är ju för fan skrattretande. Hade det varit ett halvårs skillnad hade det naturligtvis varit mycket bättre, rent planeringsmässigt. Men nu blev det som det blev och vi har en jätteduktig kille som heter Daniel (Berglund, till vardags i Isolation Years red. anm.) som spelar när Thomas inte kan vara med. Det kommer att röra sig om ungefär hälften av de inbokade spelningarna.

Ni har spelat på klubbar under våren och ska snart ut på en festivalturné. Vilka är de största skillnaderna mellan klubb- och festivalspelningar?

- Både på första och andra skivan gjorde vi en hel del festivaler och det är definitivt annorlunda. För om du är i en klubbmiljö då vet man att det är fokuserad stämning och att alla är där för ens egen skull. Men på en festival är det mer ofokuserat och alla har redan sett typ hundra band. Men det kan vara väldigt uppsluppet och härligt på en festival, människor känner sig fria och det är sommar och så. Det är en mer lyssnande publik på klubbspelningar och på något vis känns det som att de potentiella topparna är snäppet högre på en klubb.

Har du som sångare och frontfigur några speciella festivalknep som du plockar fram?

- Jag tror säkert att jag skulle kunna lära mig mer och använda lite större gester. Jag är inte så bra på det här med ”Mår ni bra” och ”Sjung med nu”-utropen, men jag är väl trevlig med publiken och kan nog, i bästa fall, säga någonting vettigt. När det gäller stora scener, som på en festival, ska man väl försöka ta lite mer utrymme rent fysiskt. På en klubbscen kan man, med mindre medel, åstadkomma samma resultat. Det är nog den största skillnaden.

Vem tycker du är världens bäste liveartist, rent showmannamässigt?

- Springsteen känns ganska given. När man tittar på sjuttiotalsspelningarna och ser hur han kommer undan med de nästan Messias-liknande gesterna och den inlevelse och passion han sjunger och berättar med. Sen finns det andra som bara behöver sluta ögonen och sjunga för att det ska bli helt fantastiskt. De slår helt enkelt an olika strängar hos publiken.

Finns det framtida planer på en utlandslansering med Deportees?

- Det finns sådana planer och det pratas lite grann i de riktningarna. Vi har en ny strategi, vilken är en blandning mellan att göra det bästa vi kan men samtidigt tro att det kommer gå åt helvete. Nu har vi visserligen inte haft en så här bra skiva i bagaget vid tidigare utlandssejourer. Det enda som redan är säkert är att det blir övriga Skandinavien, vilket är en bra start. Man kan bara göra ett visst antal spelningar i Sverige på en och samma skiva och vi vill spela så mycket som möjligt och nå ut till fler människor. Men sen finns det intresse från Japan, Tyskland, USA och Kanada och lite i Frankrike och England. Vi tycker att vi är ett angeläget band och det finns egentligen inget som säger att vi är relevanta enbart i Sverige. Men det här är ingenting som funnits med i den kreativa processen, att göra musik som är internationellt gångbar. Men visst skulle jag vilja se världen tillsammans med bandet.

Det är inte så att Anders har smyglanserat er när han varit ute med Lykke Li?

- Haha! Nog tror jag både Anders och Thomas har stuckit ett par skivor under bordet både här och där. Det är kanske inget konkret som kom ut av det men det är en bra kanal att använda sig av. Vi kanske borde sätta det ännu mer i system. Men vi är helt värdelösa affärsmän och på att sälja in oss själva. Det ligger inte riktigt i vår norrländska natur att gå fram till en viktig person och framhäva oss själv och bandet.  

Vem har inte inlett en tanke med orden ”Tänk om…”? Vad hade kunnat ändras? Vad hade jag gjort igen? Otaliga är även de låttexter som blickar tillbaka mot en svunnen tid och drömmande önskar om en alternativ verklighet. Frågan är om inte det fantastiska inledningsspåret Turn back time tar sig in i toppskicket i denna, tämligen ångestfyllda, lyriska subgenre.

”If I could turn back time

I wouldn’t keep a thing

I would change it all

And make it undone.”

- Turn Back Time

Hur mådde du egentligen?

Tja… jag mådde väl egentligen inte så jävla bra. Jag vill egentligen inte prata så värst mycket om det där, men det var väl ingen kanontid i mitt liv om man säger så. Jag hade en känsla av ånger och en känsla av hur jag skulle göra om jag fick göra om allting…

Det finns ord och uttryck inom musikjournalistiken som inte existerar bortom densamma. I var och varannan recension av Deportees skivor återkommer uttrycket ”vit soul”. Och då jag själv aldrig lyckats förstå uttryckets innebörd frågar jag avslutningsvis den ”vita soulens” svenske regent hur denne ser på uttrycket.

- Jag är lite mer åt ”Oj, titta vilken fin siffra vi fick” men vissa saker förstår jag inte. Jag menar, någon tyckte att vi hade ett själfullt anslag, vad fan det nu betyder. Det där med vit soul är inget begrepp vi själva funderar på. Jag har faktiskt ingen aning om vad det är, eller om vi gör vit soul eller inte.  

För den som känner att den svenska sommaren behöver en extra krydda för att kännas fullkomlig rekommenderas ett besök till en Deportees-spelning. Enligt Peder kommer fler datum tillkomma allt eftersom och för närvarande finns följande spelningar att se fram emot:

26 jun Peace & Love (Borlänge)
16 jul – Trästockfestivalen (Skellefteå)
29 jul – Putte i Parken (Karlskoga)
30 jul – Storsjöyran (Östersund)
17 Aug – Malmöfestivalen (Malmö)

CRYSTAL CARAVAN Vid första anblicken känns det oförklarligt att denna brokiga skara människor är medlemmar i ett och samma band. Såväl utseende som uttryckssätt varierar till den grad att jag inte kan få ihop hur just de här personerna fann varandra. Men när intervjun pågått ett tag blir lika tydligt att det finns en innerlig gemenskap och ett band till rockmusiken som knyter ihop de ytliga olikheterna. De fyller konstant i varandras meningar och det verkar inte finnas tillstymmelse till oenigheter.

The Crystal Caravan bildades redan 2002, men ur den uppsättningen finns endast de båda gitarristerna Björn Lohmander och Stefan Bränberg kvar. Medlemmar har fallit bort och nya har tillkommit under årens lopp för att idag resultera i ett sjumannaband. I dagsläget säger sig bandet vara fullt nöjda med den rådande banduppsättningen som består av gitarristerna Björn och Stefan, basisten Pierre Svensson, trumslagaren Christoffer Olsson, percussionisten Annika Bränberg, organisten Jonas Lindsköld samt sångaren och frontfiguren Niklas ”RG” Gustafsson vars blotta uppenbarelse och scennärvaro för tankarna till såväl Rob Zombie som Jack Black. I april släppte bandet sin självbetitlade debutskiva.

Trots att det tog längre tid än beräknat ser bandet tillbaka på en ganska rolig tid.

- Vi hade ju inget skivbolag i ryggen när vi började spela in, berättar Björn, så idén vi hade var helt enkelt att spela in en så pass bra skiva att någon skulle vilja ge ut den. Och det fungerade faktiskt bra på alla sätt. Tillvägagångssättet var det att Dennis (Lyxzén, sångare och frontfigur i The (International) Noice Conspiracy red anm) kom med i bilden redan innan vi började spela in. Redan en månad innan inspelningarna skulle börja satt han i replokalen med sitt anteckningsblock och antecknade. Under tiden vi repade kom han med några tips och idéer så när vi gick in i studion var allt avklarat. Alla var överens om hur vi ville att det skulle låta och vilka låtar som skulle komma med på skivan.

Hur kom Dennis in i bilden?

- Vi träffade Dennis på Scharinska (navet för Umeås musikliv red anm) på fyllan och frågade om han ville släppa oss på sitt bolag Ny Våg. Men han tyckte inte att vi riktigt passade in och att det inte skulle bli bra, vare sig för oss eller Ny Våg. Däremot var han jäkligt sugen på att producera skivan.

- Man kan väl misstänka att han har blodad tand efter att han blivit piskad av Rick Rubin och att han nu ville överföra det på en egen slav, hävdar RG. Så det var väl ett bra läge att producera just oss (skratt). Men det tackar vi för. Mycket bra saker kan hända på fyllan!

- Han hade egentligen inga invändningar om hur det lät i stort, förklarar Björn. Istället kom han med bra tips. Någon vers som kunde förbättras lite, nåt som kändes lite överflödigt, en refräng som kanske kunde bli lite vassare och så vidare. Sådana saker man själv inte tänker på när man har spelat låtarna så länge som vi har spelat några av dem. Man blir lätt fartblind och tycker att allt låter coolt.

I en enstämmig kör säger sig bandet, så här i efterhand, vara mycket nöjda med skivan. Det faktum att det tog längre tid än beräknat ses så som något som fick enbart positiva effekter på resultatet. Skivan innebär också ett bokslut för många av de låtar som funnits med i liverepertoaren under lång tid.

- Nu kan man släppa dem och låta dem gro hos andra istället, förklarar RG.

- Vi har haft jävligt mycket nytta av att ha spelat dem live, säger Pierre, Vi kunde låtarna hur bra som helst när vi gick in i studion. Och dessutom kunde man applicera det som funkat bra under spelningarna på inspelningen.

- Det är också bra att testa låtarna först och se hur de fungerar live, fortsätter RG. Står alla helt stilla under en låt är det kanske inte ens något som ska komma med på en skiva. Eller i alla fall ett tecken på att man måste jobba mer på just den låten.

Läser man artiklar och blogginlägg om bandet framgår det ganska snabbt att de redan gjort sig ett namn som ett liveband utöver det vanliga. Efter att ha tackat nej till spelningar under arbetet med skivan är suget efter att få uppträda stort. Bandet säger sig vara i full färd med att kontakta bokningsbolag och klubbar för att komma ut och spela igen. Vad är det då som gör att bandet fungerar så bra live?

- Mycket svett! Och omåttligt mycket pepp! utbrister RG. Så mycket pepp att det ibland kan innebära skador om det är för trånga utrymmen (skratt).

- Sen så har vi ju repat jävligt mycket så låtarna sitter riktigt bra berättar Christoffer. Speciellt låtarna som kom med på skivan. Så det är ju bara ut och köra liksom. Och ge allt! För det här med dynamik, det tror jag faller bort ganska mycket när vi spelar live. Det är bara fullt ös hela tiden. Det är nog ett vinnande koncept tror jag.

När man lyssnar på skivan är det svårt att inte dra paralleller till 1970-talets rockscen i form av Led Zeppelin, MC5 och The Doors. Något som bandet själva säger sig hålla med om, men vill samtidigt poängtera skillnaden mellan att hylla och att försöka efterlikna sina förebilder.

- Det är kanske så att vi har inspirerats så pass mycket av en viss era att det hörs på skivan, förklarar Stefan. Men vi lyssnar självklart på annat också och vi vill verkligen inte framstå som något tributeband. Vi har tagit saker vi tycker är bra och applicerat det på oss själva, och gjort det på vårt sätt.

De har redan upplevt en stor efterfrågan på skivan, framför allt en önskan om att den även ska släppas på vinyl. Även kritikerkåren har inledningsvis varit mestadels positiv.

- Det har varit väldigt många utländska bloggar som har skrivit om den och generellt har den fått bra kritik, berättar Björn.

RG fortsätter:

- Man hoppas att den ska slå i något kul land, typ Italien, så vi får fara dit och spela. Lite sol, och inte bara regn och rusk.

När jag så avslutningsvis ber bandet att, i sann High Fidelity-anda, gemensamt sammanställa en lista över tidernas fem bästa skivor bildas djupa veck i bandmedlemmarnas pannor. Under tio minuters tid debatteras det hit och dit om vilka artister som bör föräras med en plats på listan, och därefter vilken skiva som ska få representera artisten. Är Led Zeppelins första verkligen bättre än den fjärde? Är Kick out the Jams helt given? Vad hette nu just den där skivan? Och är den verkligen så bra? Slutligen, efter viss diskussion har bandet enats om en slutgiltig lista, utan inbördes rangordning. Och när jag tittar på listan efteråt känns valen helt och hållet logiska. För The Crystal Caravan har lyckats med något så ovanligt som att faktiskt sätta en personlig prägel på en epok som genom årens lopp plagierats och förvanskats till den grad att jag personligen ryggar tillbaka när pressreleaser hävdar att referenserna finns i just 1970-talets rockscen. Men för en gångs skull håller en pressrelease faktiskt vad den lovar.

Black Sabbath – Sabbath Bloody Sabbath

MC5 – Kick out the jams

Led Zeppelin – I

Arthur Brown – Crazy world of Arthur Brown

Slayer – Reign in blood

(Vid intervjutillfället saknades Annika Bränberg och Jonas Lindsköld)

____________________________________________

Officiell hemsida | MySpace | Spotify

Minns ni när Marilyn Manson skrämde folk?

Minns ni när den androgyne industri-goth-rockaren fick bära hundhuvudet för såväl Columbine-massakern som den amerikanska ungdomens sviktande moral? Drogförhärligande texter, satanistiska scenshower där biblar brändes och bespottades, offentligt späkande med glasskärvor… ja listan kan göras lång över de aktioner som fick föräldraföreningen att fokusera sitt hat och sitt dåliga samvete(?) mot en enda person.

Det var faktiskt inte så länge sedan. Eller rättare sagt tre skivor sedan.

Läs vidare ‘Marilyn Manson – High end of low’

Vi sitter i en halvtom bar någonstans i den amerikanska södern och låter livets vedermödor skölja över oss i samma takt som spriten sköljer längs strupen. Ingen bryr sig längre om någon annan än sig själv och sin sorgliga ursäkt till liv, ett gäng förlorare som för länge sedan såg den stora chansen visa sig, för att efter en sekunds tvekan försvinna lika snabbt och aldrig komma åter.

På den lilla scenen i hörnet står en liten spenslig man med sitt band, inte märkbart lyckligare än kvällens publik. Bandet slår an en släpig, bluesig ballad. Ur skuggorna hörs

The sun is sinking low
I guess it’s time to go
I feel a chilly breeze
In place of memories
My dreams are locked and barred
Admitting life is hard
Without you near me

(Life is hard)

Läs vidare ‘Bob Dylan – Together through life’