Det är något med Beiruts musik som gör att den känns så fantastiskt otvungen och avslappnad att lyssna på – som om bandet bara råkar stå där och spela när man kommer ut på sommarfestens soliga veranda och får en kall bärs i handen. The Rip Tide renodlar den mjukt folkpoppiga, smått dansanta vemodspeppen med David Byrne-doft som Zach Condon gjort sig känd för under senare delen av 2000-talet. Att det blivit lite mer västkustpop och mindre balkanblås gör ingenting i min bok - The Rip Tide är en fröjd för öronen. Här nedan ser du den smått makabra videon till underbara singeln Santa Fe.
Medieimperiet VICE tar på sig fylletatueringar, en urtvättad t-shirt och hästsvans och ger sig ut i det amerikanska turnélivets bakvatten. Reportageserien On the road skildrar nämligen rockmusik utifrån roadiens perspektiv. Det innebär inte bara ett nytt dokumentärt grepp – det innebär också att vi får ta del av de allra bästa historierna. Programledare är rockrävarna Jesse Hughes och Tim Harrington. Sponsor är – förstås – Marshall Headphones.
Masquer har legat och puttrat i mina lurar sen Happiness (se ovan) dök upp på en delad spellista för några månader sedan. Debutskivan Cover my face as the animals cry (snott från The Cure’s The Hanging Garden) släpptes nyligen och ligger, får man väl säga, helt rätt i tiden. Min tid, iaf. Det är fina synt-ljudväggar och gitarrer som låter som vet hur dom ska distas men framförallt är det ibland lite oväntat. Jag lyssnar på så mycket musik att jag blivit ofrivilligt skolad i det och i de flesta låtarna är inget ackordbyte en förvåning, ingen textrad ett "vafan-ögonblick". Därför är det befriande att lyssna på exempelvis Masquers Stark Naked och inte vara säker på om den går i dur eller i moll.
Rihanna sysslar med en nästan obehaglig hitproduktion. År efter år med hit efter hit som en efter en toppar listorna överallt. Nu gör hon det troligtvis igen. Första singeln från hennes kommande album (ja det är dags snart igen) heter We Found Love. Låten är ett samarbete med ingen mindre än electropop-kungen Calvin Harris.
David Guetta-influenserna är tydliga och hitfaktorn hög. Det blir nog svårt att undgå den här pophousen i höst.
Håkan Ludvigson lyckas med sin fullängdsdebut Soulroom skapa en komplett samling tidlös housemusik som appellerar till både loungebarer, roadtrips och stekardans på en samma gång. Starkast är de vemodiga vokalinslagen, som gör att Soulroom låter lite som Röyksopp – ifall de aldrig hade nått topplistorna.
Soulroom släpps 26 september på Substream.
Skitkul titel, verkligen. ”Welcome 2 my nightmare” funkar väl sådär i skrift, men framförallt inte alls om man försöker sig på att muntligt notera dess existens utan att misstolkas med avseende på Alice Coopers klassiska släpp från 1975 (”Welcome to my nightmare” för alla som mot förmodan inte skulle haja referensen; man kan aldrig vara nog för säker i dessa tidevarv). Den fyndiga titeln antyder en uppföljare såhär 36 år senare men utöver omslaget och den avslutande kavalkaden ”Underture” ser åtminstone inte jag någon unik koppling till nattmaran från 70-talet.
Jag var en av de som köpte Florence + the Machines debutskiva Lungs med hull och hår. Mäktiga The dog days are over är nu 2 år senare fortfarande en låt som jag inte shufflar bort. Större komplimang än så kan jag inte ge.
Senaste singeln What the water gave me kommer aldrig upp i samma storartade-jävlar-anamma-hopp-stämning som Dog days men det är inte helt åt helvete. Florence + the Machine visar på en same-but-different-approach och icke-singeln Shake it out ger mig hopp inför kommande skivan Ceremonials.
SKRIETs första singel Predikament från skivan Det beslutande organet som släpps den 12 oktober 2011.
Det var sju år sedan Tom Waits senaste studiealbum, Real Gone. Det var dock inte så längesedan vi hörde nytt från Tom Waits. Under 2006 släpptes Orphans: Brawlers, Bawlers and Bastards, ett album som innehöll över 30 nya låtar, men även 24 gamla. Första singeln på det kommande albumet Bad as Me är titelspåret. En låt som är typisk Tom Waits på alla sätt. Hans karaktäristiska röst låter smått galen när Waits övertygar mig om att vi är ”same kind of bad”. Waits skriker åt mig och han pratar med mig med sin djupa röst, det är vansinne och det är rå blues. Albumet, Bad as Me, släpps den 24 oktober i Sverige och jag kan inte bli annat än galen av längtan.
Bob Hund, som firar 20 år i år, kommer släppa ett nytt album i februari 2012. Efter att ha haft ett sju år långt albumuppehåll mellan Ingenting (2002) och Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk (2009), har Bob Hund återigen blivit väldigt produktiva. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk följdes upp av epn Stumfilm och tidigare i år albumet Det överexponerade gömstället. Redan den 20 september släpps den första singeln Stanna klocka stanna.
