Inför att amerikanerna i Foster The People intar Debaser Slussen den 17 november tänkte vi erbjuda möjligheten att vinna finfina FTP-prylar här på Skivkoll. Vi har en skitsnygg tygväska med skivomslagsillustrationen; nya skivan Torches, en remixskiva och – wait for it – en Foster The People-FRISBEE!
För att göra det hela lite mer rafflande och rättvist tävlar vi ut sakerna var för sig.
Det enda du behöver göra för att vinna är att gå in på Skivkolls facebook-sida och posta det du tycker är världens bästa musikvideo på väggen. Detta kräver att du 1. Har ett Facebook-konto och 2. Att du klickar på "gilla"-knappen först. Vi ses där! Tävlingen pågår hela september.
SMiLE är den legendariska skivan som Beach Boys spelade in 1966-1967, men som aldrig släpptes. Förrän nu. Den 2 november dunkar nämligen Capitol/EMI ut The SMiLE Sessions i alla tänkbara format. Här nedan får du ta del av de massiva låtlistorna.
När jag såg att Nicolai Dunger skulle komma med en ny skiva blev jag glad.
Det är något med den killen som gör att han alltid känns spännande.
Egentligen är det väl märkligt med tanke på att han är en ganska oberäknelig artist. När man sätter på en av hans skivor kan det vara hur bra eller … mindre bra som helst. Men det låter alltid Nicolai Dunger om musiken.
Petter Seander släpper i dagarna sitt andra studioalbum Til Death Do Us Apart och Skivkoll har fått förhandslyssna.
Albumet spelades in i ett gammalt missionshus i de Wermländska skogarna. Detektivbyråns Martin Molin har producerat och Kristian Antilla mastrade.
När sommaren 2011 börjar närma sig sitt slut kan jag bara konstatera att det funnits en skiva som drämts på överlägset flest gånger i snäckorna när jag varit på väg någonstans. Fucked Up tycktes mig riskera att bli en dagslända som imploderade av hype och inre slitningar. Men så återkommer de tre år efter The Chemistry Of Common Life med David Comes to Life – en sylvass blandning mellan indiepopgitarrer, harmoniska kvinnostämmor – och så den svettiga björnen Pink Eyes karaktäristiska hardcore-brölande.
I kölvattnet av de stora amerikanska indieskäggen släppte nyligen australiensiska sju-manna-bandet The Middle East sin fullängdsdebut I want that you are always happy. Den 14-spår långa skivan är befriad från publikfriande easy-listening-spår och skulle i avsaknad av sångaren och låtskrivaren Rohin Jones eftertryckliga sång kunna bli en relativt torr historia. Men Jones med sin Ben Knox Miller liknande (The Low Anthem) röst lyfter skivan och de inledningsvis tungt melankoliska spåren som Black Death 1349, My Grandma was Pearl Hall och As I go to see Jersey är trots all sin deppighet fina låtar.
När det kommer till bandnamn i svensk musik så har substantiv i bestämd form varit det nya svarta de senaste åren: Maskinen, Munnen, Den Svenska Björnstammen är bara några exemplar. Dagens band i bestämd form substantiv-genren är Invasionen, som släpper sin andra skiva Saker jag sagt till natten i slutet av september.
Likt rapens megadivor Jay Z och Kanye West, som nyligen bildat The Throne, har vocoder-fenomenen Bon Iver och James Blake beslutat att bilda en superduo. Det är än så länge oklart om Fall Creek Boys Choir är namnet på konstellationen eller om det är benämningen på en av duons låtar. Namnet är i vilket fall hämtat från staden Fall Creek i Wisconsin där Bon Iver äger en studio. Räkna med en hel del falsettsång pimpat med vocoder-sound och välskrivna låtar.
Somebody that I used to know är en jävligt bra låttitel. Egentligen säger den ju allt. Och det är nog svårt att inte känna igen sig i den på något vis. Låten i sig är kanske ingen nyhet längre, men eftersom tiden för oss allt närmre Gotyes nästa skivsläpp är den ändå aktuell. Låten, som är en fantastisk liten duett med sångerskan Kimbra, handlar inte helt otippat om krossad kärlek. Vad jag gillar extra mycket är hur videon förstärker låten. Tomheten i texten bärs verkligen upp av det sorgsna samspelet mellan Gotye och Kimbra.
Det är svårt att inte tänka på Hot Chip när man lyssnar på Ep:n Gabriel. Joe Goddards röst är nog för evigt synonym med deras hits. Solo är hans musik mer tillbakalutad, mindre dansant och har en mörkare känsla. Det är inte första gången han kör solo, men det är första gången det når mig.
Det nästan tio minuter långa spår All I Know är en kavalkad av syntiga melodier och loopar uppbackade av Goddards hesa och ganska slöa stämma som förkunnar ”All I want is you on my team..”. Ep:ns titelspår Gabriel är en lugnare houselåt gästad av sångerskan Valentina. Hennes spetsiga röst är nästan jobbig att lyssna på, men passar ändå till det Hot Chipiga beatet. Bäst i låten är nog ändå det pampiga sticket som kommer efter tre och en halv minut. Med syntmattor som heter duga låter det lika sakralt som stulet ur någon ostig trancelåt från nittiotalet, helt underbart alltså.
