Moby, Massive Attack, Trentemöller och Simian Mobile Disco. Listan över Gui Borattos alla remixärenden är lång. Kanske är det just därför som det blir extra spännande att lyssna när han utan inblandade parter med stora namn, står för sig själv. Nyligen släpptes The Drill, första låten från brasilianarens kommande platta som har release i september. The Drill äter sig in från alla håll i kanter. Den stegrar och fylls på med skorrande syntar samtidigt som melodin är slukande maffig i sin monotona enkelhet.
Det var sex år sedan deras första singel, Worry About The Wind, anlände till skivaffärerna. HAL spåddes en lysande framtid, men när det självbetitlade debutalbumet kom ett år senare höjdes inte många ögonbryn. Deras sockersöta pop, inspirerad av The Beach Boys och The Kinks var inte mer än just sockersöt. Det lät slätstruket och uddlöst.
Musikmässigt så är jag en textmänniska. Den heliga tre-enigheten i musik för mig är (1) text, (2) melodi och (3) produktion.
Det är därför jag oftast har jag lite svårt för shoegaze-band som Television Keeps Us Apart där sången ligger långt, långt bak i mixen. Men det är något vaggande i musiken som smälter mig. Den smetiga ljudbilden och den minimalistiska trummaskinen gifter sig bra med dom enkla men fina melodierna och den stora, distade gitarren.
Det är fin fuzz-pop, närmast besläktad med Radio Dept.
Television Keeps Us Apart – A Slight Change of Light
I våras skrev jag om musikappen Daytrotter och om deras studio i Illinois där artister av varierat slag spenderar några timmar med att opretentiöst spela in låtar för att sedan turnera vidare. Min senaste favoritsession är en gemensam spelning med Kimya Dawson och Aesop Rock.
Malmöbandet är på randen till att slå igenom. Med endast två singlar och en demo på bandets konto har Terrible Feelings ändå kommit något på spåren. Bandet består bland annat av medlemmar från Pretty Whores och Sista Sekunden. Deras punkrock finns att höra på 7"s singlarna Tied Up och senaste Impending Doom. Det känns i hela kroppen att något stort är på gång. Impending Doom finns även att ladda ner här.
Mumford & Sons var ett av förra årets större genombrott. Debutskivan Sigh no more plockade hem dubbla Grammy-nomineringar, de figurerade i ett gäng tv-serier och gjorde bland annat en knökfull spelning på Debaser Slussen.
Den skiva som gått hetast i min skivspelare denna sommar har varit Deer Ticks War Elephant. Deer Tick som aldrig haft något genombrott att tala om i Sverige har i utlandet, och speciellt hemlandet USA, blivit ett band det pratas om. Bandet har gästat Letterman och spelat på flera av de större festivalerna i Amerika. Bandet startade som ett soloprojekt av John McCauley, som varit den enda kontinuerligt fasta medlemmen sedan starten 2004. Idag består bandet av fem fasta medlemmar.
Bob Dylans konsert på Peace & Love var förstås resten av kvällens samtalsämne under en regntung himmel i Dalarna. Jag diskuterade med kompisar, pratade med gubbar i kön till bajamajan och lyssnade på snacket vid langosståndet. Senare läste jag igenom tidningarnas recensioner. I slutändan har jag bara kunnat dra en enda slutsats – jag har haft rätt hela tiden, Bob Dylan är utsänd av Gud.
Indianapolis-indie-rockarna Margot & the Nuclear So and So’s släppte sitt debutalbum The Dust of Retreat redan 2005 så jag är rätt sen på bollen här. Men för mig är dom purfärska.
Sedan Holy Ghost! släppte sitt debutalbum i våras har jag grottat ner mig så i deras platta att jag totalt missat att de gjort en låt med skivbolagsvännerna från DFA, Black Van. Tillsammans har de knåpat ihop Moments Of Excellence som faktiskt lever upp till sitt låtnamn. Black Vans musik osar vanligtvis av åttiotal och italodisco-vibbar, något som hamnat lite i skymundan i det här fallet. Resultatet låter som en förrymd Cut Copy-låt från någon av deras tidigare plattor. Med andra ord riktigt bra.
