Musik, solstol och en mojito i handen är en svårslagen kombo. Poolside kan ju kännas aningen avlägsen när regnet skvalpar ner, men för de fåtal dagar när kvicksilvret letar sig upp mot trettiostrecket har jag knåpat ihop en liten lista. En smula nytt, lite mindre nytt och en hel del gammalt, alltsammans vajandes i samma behagliga tempo som en nätt solfjäder. Enjoy:
Här är andra singeln från Sundsvallsbandet OH MY! som släpper på A West Side Fabrication. Trevlig och stabil sommarindie med en gnutta The Strokes-avund.
Yuksek gör pop men hans låtar faller in i popens alla olika fack. Med på nysläppta albumet Living On The Edge Of Time finns låten The Edge. Trallvänligt svävar den just på gränsen mellan arbetad och överarbetad. Men med väl valda synthljud och snygga stämmor i kombo med ett glatt discogung håller den sig ändå genom hela sin speltid. Troligtvis kommer den inte att hamna på någon topplista i slutet av året, men den är som gjord för svensk försommar. Nu när ledigheten är ett faktum för många och då det än så länge bara blir ljusare och ljusare.
Som skivkolls egen Malin Nordström redan i våras siade så är Dum Dum Girls sommarens favoriter. Deras senaste släpp EP:n He Gets Me High, som släpptes på Sub Pop, är precis som deras debutskiva kantad med fuzzig lo-fi pop. Redan på inledande Wrong Feels Right låter Dum Dum Girls och Dee Dees röst bättre än någonsin. Efterföljande He Gets Me High med stark refräng osar av sommarkärlek och övergår i Take care of my baby, som doftar sommarnatt och den långa promenaden hem utan sin andra hälft. He Gets Me High avslutas med en upptempo-version av The Smiths There is a light that never goes out. Dee Dees röst låter förvånansvärt lik Morrisseys.
Det här borde egentligen varit skrivet 2007. Så långt ifrån ett nytt fräscht musiktips tycker förmodligen majoriteten av alla balearic-entusiaster att tyska Digitalism är. I hipster-kretsar pratades det 2007 om nya skivan Idealism med en duo från Hamburg som musikmässigt inte alls låg speciellt långt ifrån då megahypade Crystal Castles. Fyra år senare har skäggstubben med uppdragna jackärmar gått vidare och dödförklarat, eller åtminstone otrendig-förklarat genren – antagligen innebär det ungefär samma sak.
Jag var i London förra veckan och såg Emmy the Great spela i en liten kyrka nära Camden.
Grace Petrie var förband och sjöng en grym låt om studentupploppen i London under förra hösten och om hur hårt politikerna och poliserna slog tillbaka:
”I’m gonna come down on you like a ton of bricks
and show these kids they just can’t fuck
with politics”
Amerikanska Beirut släpper en ny singel i dagarna (Pompeii Records). Den består av dels ukulele-drivna East Harlem, dels finstämda, intima Goshen. A-sidan är mysigt folkpoppigt vemodig och riktigt bra. Singeln är första släppet sedan 2009 och en fullängdare planeras i höst.
Nedan finns två högst inofficiella videoklipp:
För ungefär 18 månader sedan dök bilden ovan upp från ett band vid namn Wu Lyf. Ingen visste vilka de var, och i spåren av deras extrema anonymitet växte naturligtvis intresset kring dem. Med dunkla och rebelliska meddelanden på deras hemsida ökade hajpen ytterligare i styrka. Var de en mystisk kult? Ett revolutionärt kollektiv? När sedan deras välproducerade videos dök upp en efter en var de hastigt och lustigt 2011 års mest haussade brittiska band, och i och med deras debutalbum Go Tell Fire To The Mountain som släpps på måndag har de äntligen låtit maskerna falla.
Förra veckan släppte min husgud, eller kanske house-gud, Paul Kalkbrenner en ny platta. Icke Wieder som betyder inte igen, men själv är jag glad att det är dags igen. Ända sedan jag lyssnade in mig på soundtracket till filmen Berlin Calling har han varit ett säkert kort så fort det ska byggas en spellista. Kanske främst låten Aaron som fortfarande är helt magisk trots x antal lyssningar.
