Egentligen är det ju förjäkligt av mig att upptäcka band när dom spelar live. Inte för mig, såklart. För mig är det bland det bästa jag vet. Nej, det är förjäkligt av mig för då skriver jag såhär:
Ni som inte var på Debaser Slussen igår missade ett grymt bra liveband.
Ett grattis till alla morsor känns som ett passande sätt att inleda detta inlägg på. Utöver att bjuda på den sedvanliga mors dagsmiddagen kommer jag även att introducera lite ny musik för min käre mor, i form av brittiske surf-folkaren Ben Howard. 24-åringen från Devon är aktuell med EP:n The Old Pine, ett litet mästerverk lika anspråkslöst och tilltalande som varm sand mellan tårna.
Så här i melodifestivalens kölvatten har jag återigen fått anledning att fundera över ett av tillvarons stora mysterier. Nämligen varför vissa artister ”slår”; får sjunga i morgon-tv, blir ett namn på allas läppar och ett ansikte på allas näthinnor. Och varför vissa otroligt begåvade individer fortsätter plonka på sitt el-piano år ut och år in utan att få en tusendel av den uppmärksamhet de förtjänar. Det är nog inte bara jag som tänker att det finns något skevt i det där. Som tänker att ”min granne sjunger bättre i duschen” när en del artister tar ton i radion. Och som har vänner som gör musik som är bättre än 90 procent av allt man översköljs av i publika medier.
Äntligen! En ny skiva på gång från supersvala och syntbemästrande Ladytron! Det här brittiska gänget har pysslat med precis samma sorts elektroniska musik i över ett decennium nu och de gör det riktigt bra. Det verkar som att de flesta gillar dem och har någon typ av relation till minst någon av deras låtar. Jag minns refrängsäljande Seventeen från både när jag var sjutton och när jag var tjugoett; försiktiga He took her to a movie från en tidig bland-cd jag fick; jag minns Destroy everything you touch från mörka dansgolv med hjärtat i halsgropen.
Upphittad på Island och borttappad någonstans kring Stureplan. Så känns det efter att ha lyssnat på Arabian Horse. Bortsett från den röda tråden, ett dunkelt och omslutande elektroniskt ljud, så spretar låtarna åt olika håll. Influenserna tycks komma från kommersiell dansmusik i 90-talets slut och nutida electropop som de snitsigt blandar med stråkar och tunga basgångar. Selfoss som låter mest likt det GusGus jag förväntat mig, utmynnar i balkanpop och Over är en lugnare house-danshit som skulle passa på nästan vilken Hed Kandi-samling som helst. Inget ont sagt om de tre islänningarna, allt känns väldigt medvetet. Jag blev bara lite överrumplad.
Dig it to the end är supergruppen, Tonbrukets, andra album. Bandet bildades 2009 och kallade sig från början Dan Berglunds Tonbruket. Berglund känner du sen tidigare som basisten i Esbjörn Svenssons Trio. Här slår han följe med ett gäng namnkunniga musiker. Från Soundtrack of our lives finns pianisten Martin Hederos. Bakom trummorna sitter Anders Werliin från Wildbirds & Peacedrums och på gitarr Johan Lindström som spelat med och producerat otaliga artister.
För några veckor sedan skrev jag om Bonnie ”Prince” Billy, skäggmurveln som ockuperar en speciell plats i den akustiska folkrockkammaren i mitt hjärta. För lite mer än 3 år sedan fick han en rumskamrat i aviga, och nästan lika skäggiga Bon Iver som med debutskivan For Emma, forever ago gav ett soundtrack åt 2007 års regniga dagar.
Det är sommar, det är sol och det är musik. Varsågoda, ett soundtrack komplett med förklaringar och illustrationer.
1. Alex Winston – Sister Wife : Det här debut-mini-albumet från Detroits senaste stjärnskott har snurrat i mitt huvud mycket på sistone, men som vanligt har jag inte reflekterat så mycket över texterna. Nu har den här ganska bisarra videon till titelspåret släppts, och i kommentarerna till blogginlägget där jag först hittade den läste jag en upphetsad diskussion om huruvida låten handlar om incest, eller om en kvinna i ett polyamoröst förhållande. Well, döm själva:
Tracey Thorn-inspirerat eller ej, den 14e juni släpper Junior Boys ny platta med samma namn som hennes gamla hit, It’s All True. Exakt en månad senare uppträder de på den återuppstådda Hultsfredsfestivalen. Om plattan håller jämna steg med första singeln Banana Ripple har den sannerligen potential att bli ett riktigt sommaranthem. Banana Ripple är hela 9 minuter och 14 sekunder lång men känns ändå som ett tre-minuts-track, för det händer ständigt någonting nytt. Den har allt en somrig låt bör ha, ett studsigt beat och funkiga samplingar. Som en liten resa med humörsvängningar som slutar i harmonisk pepp.
Varje sommar plågas vi av Basshunter-avkommor som surrar i våra öron, stinkande Sean Banan-skräp och schlagerdängor från helvetet som får nämnda herrar att framstå som genier. Tack och lov brukar det också dyka upp ett gäng sorglösa figurer som från ingenstans levererar sommar-anthems som om de aldrig gjort annat. 2008 hette de Vampire Weekend, 2009 var det Empire of the Sun och (långt ifrån okända förvisso) Phoenix, och ifjol brittiska The Drums. 2011 heter de Foster the People, är hajpade som få och släpper brännheta debutplattan Torches på måndag.
