Ida Redig är en av de där artisterna som tyvärr lätt klumpas ihop i det kvinnliga singer/songwriter-facket. Hennes fullängdsdebut bjuder inte alltid på det mest perfekt producerade, och hennes sång är inte maskerad intill oigenkännlighet – skavankerna hörs. Och det – i samband med Ida Redigs känsla för enkla melodier som sätter sig – gör också hennes skiva levande. Suggestiva pianoutflyfter, texter som ekar av ensamhet i tvåsamhet (den mest skrämmande ensamheten?) och en röst som håller sig på precis rätt sida om det påfrestande. Standing here är en bra debutplatta, även med kräsna svenska öron. Välkommen in i gänget!
Göteborgstrumpetaren Anders Boson har sin bakgrund i Fibes Oh Fibes. Ibland hörs det tydligt, ibland mindre tydligt. Klart är i alla fall att han besitter samma typ av popnerv och känsla för det slickt souliga som den populära gruppen. Det kanske blir lite väl 80-talsmysigt ibland, men man måste ändå säga att Don’t let me go är en synnerligen välproducerad och ambitiös debut på åtta spår. Dessutom är det befriande att på allvar våga blanda in jazzen i modern popmusik.
Don’t let me go är ute den 26 maj på Bearflag Records.
Polarpriset delades idag ut till Björk. Trots att hon i min värld inte uppenbarar sig särskilt ofta längre (och trots att det kan tyckas lite misstänkt tröstpris för Islands del just nu) känns det som att det inte skulle kunna finnas en mer värdig vinnare. Konventionssprängande, oberäknelig, iskall och het på samma gång. Alltid nyskapande, alltid exotisk.
Personligen håller jag Homogenic (1996) som hennes absoluta höjdpunkt i karriären. Strålande vacker och stark urkraftspop med det elektroniska ständigt naggande som insekter i bakgrunden.
Här är Joga från den skivan, ackompanjerad av fantastiska isländska landskapsbilder. Videon ser faktiskt ut som låten låter.
Stockholmsbandet Aright! filar på sin andra platta A café scene. På lördag den 22 maj spelar de live akustiskt på Stockholm Weekend Market på Gärdet. Vi fick en pratstund med Jack Wallsten, sångare, låtskrivare och gitarrist i Aright!.
Så här skrev vi på Skivkoll.se tidigare i år: "Småbitter akustisk neofolk med idogt blippande som fondvägg." Vad tycker du om den beskrivningen?
– Just det idoga blippandet var något som var speciellt för just den EP:n. Vi är lite mindre digitala egentligen. Mer folk, liksom. Men "småbitter akustisk neofolk" är rätt så klockrent. Det är vad jag själv säger numera när någon frågar hur vi låtar.
Hur vill ni beskriva er som liveakt?
- I full-set (trummor och allt) är vi jäkligt röjiga och energiska. Ganska många spelningar har slutat med mig liggandes på golvet, skrikandes in i en mikrofon. Jag vet inte riktigt om vi har fullt hittat vår identitet på såna här lugnare, akustiska spelningar men det blir mer fokus på texterna, mer mellansnack och mer tryck på att publiken ska uppleva något vackert.
Hur är Stockholm som popstad för tillfället?
– Bra fråga. Min bild av det är att folk i Stockholm inte går ut för att kolla på osignad/okänd musik som dom (ryktas) göra i andra städer. Inte om dom inte känner någon i banden. Vilket är dumt egentligen, eftersom det finns jäkligt många riktigt bra osignade band. Visst, om du går och lyssnar på någon demoscen får du säkert höra massa skit också men det är väl ingen skillnad från skiten du hör på radion innan det kommer en bra låt?
Vad är bakgrunden till bandnamnet? Vad betyder det?
– Jag och Philip startade bandet och tjatade länge om bandnamnet. Jag kom med en massa bra förslag, han med en massa dåliga. Vi sms:ade en hel del fram och tillbaka och han avslutade varje sms med Aright! Och till slut sa jag "vi tar det där. Vi tar Aright!". Och på den vägen är det. Vi brukar säga att namnet kom till av Philips digitala tourettes. Han kan inte sluta avsluta alla sin sms med det.
Ska det vara med eller utan utropstecken?
– Det ska vara med utropstecken. EP:n I can’t stand the rain I am made of sugar har inte det eftersom det är en lugn skiva. Men på vår nya release A café scene är utropstecknet tillbaka. I regel ska det alltid vara ett utropstecken.
Hur tänker ni kring att sjunga på svenska? Skulle det funka eller blir det för jobbigt?
- Jag tror definitivt att vår musik skulle passa på svenska men jag skulle aldrig kunna översätta en låt rakt av. Svenska är svårare. Allt blir lite för ärligt och det går inte att distansera sig och bara berätta en historia på samma sätt. Inte för mig i alla fall.
Årets Pripps Blå-låt? Sedan Monty började sjunga på svenska har hans musik onekligen hittat en nerv som möjligen gör honom lättare accepterad i pop-Sverige. Seglaren är skärgårdsromantisk barndomsnostalgi på sitt bästa humör, och i kombination med Mats Udds snygga och drömska skogsbilder funkar det till och med att sjunga "Stockholms skärgård, yeah!".
