Stockholmsbandet Panter spelar en vemodig form av 80-talsdoftande popmusik. Men bandet känns faktiskt inte så poserande som deras kollegor tenderar att bli. På lördag 17/4 spelar de på premiären av Stockholm Weekend Market på Gärdet. Vi passade på att ta tempen.

Berätta lite om bandets uppkomst. När bildades Panter och med vilken ambition?
- Bandet bildades 2008. Tanken var att skapa popmusik utan att smycka den med en massa onödigt, varken i musiken eller i det visuella. Den skulle stå för sig själv. Allt onödigt filtrerades bort. Så korta låtar som möjligt utan att för den skulle tappa dynamik. När vi hade spelat live några gånger märkte vi även hur bra vi var på att arrangera och sjunga stämsång så då körde vi "all in" med stämsång. Nu har vi väl lyckats lägga band på oss en smula. När det gäller våra utseenden är det ju bara att gilla läget.

Vilka husgudar har fått influera er?
– I och med att våra föräldrar är uppväxta på sextio- och sjuttiotalet faller det sig naturligt att vi blivit matade med musik från den tiden. Sedan har vi väl alla en förkärlek till starka melodier, oavsett om det är någon svensktoppenartist eller något obskyrt New York-band som framför dem. Personligen tycker jag att låten I don’t want control of you med Teenage Fanclub ganska bra sammanfattar vad jag strävar efter i mitt låtskrivande. Otrendig musik som man inte kan värja sig mot.
 
Hur långt i karriären har ni kommit? Finns det skivplaner eller gör ni allt på nätet?
– Vi har inte gjort så mycket för att ragga spelningar och sådant, faktiskt. Det är snarare klubbarna i Stockholm som har lyft fram oss och låtit oss spela frekvent. Vi håller på att mixa en bunt nya låtar som vi ska sprida när de är färdiga. På vilket sätt vi gör detta är oklart. Vill någon ge ut det på skiva får de gärna göra det. Annars sprider vi det själva.
 
Berätta lite om Panterväskan!
– Panterväskan är en tygväska med ett fint motiv som vi säljer när vi spelar live. Eller säljer och säljer. Eftersom vi är ganska svaga för smicker har vi skänkt bort nästan alla väskor till folk som har sagt att de är fina och att de gärna skulle vilja ha en. Det får bli bättring på den fronten.
 
Hur skulle ni vilja beskriva er som liveband?
– Jonas, som spelar gitarr, brukar avbryta mig när jag ska berätta vad låttexterna handlar om. Vi har snackat om det där men det är lönlöst. Han gör ändå som han vill. En gång när vi spelade på Växjö teater som support för Hello Saferide gick han ut bland publiken och visade en äldre herre, som kom sent och inte hittade sin sittplats, var han skulle sitta.
Jag tror att det låter ganska bra när vi väl spelar våra låtar för folk brukar i alla fall stå kvar tills vi är klara.
 
Om ni fick leva ihop med en välkänd svensk tv-programledare i resten av era liv, vem skulle det i så fall vara?
– Det är ju sjukt svårt att svara på! Jag tittar ohälsosamt mycket på tv och jag skulle kunna doktorera i ämnet programledare. Rickard Olsson, programledare för programmet Vem vet mest? ligger ju bra till. Han verkar vara en trevlig prick och har även kläckt kommentarerna "är det en tigerkaka du har på huvudet?" till en deltagare med tvåfärgad frisyr. En gång menade han att surdegen är "vuxna människors Tamagotchi". Han får det bli.