En smått briljant liten femspårs-EP signerad det episka bandet Grande Roses från Östersund och Karlstad. Gruppens musik rymmer både countryvemod, postgrungeinfluenser och brittisk uttråknad. Tänk Glasvegas, White Lies och The National, blandat med en gnutta Union Carbide. Say it to my fervent heart finns ute på eget bolag den 29 april 2010.
Man blir alltid lite skeptisk till vad som egentligen är freestyle-rap och inte när det är lite för bra för att vara sant. Här är i alla fall ett nytt livstecken från Eminem, som släpper sin nya skiva Recovery den 12 juni. Och med tanke hur bra den där extra Relapse: Refill-EP:n var som kom i vintras är förväntningarna ganska höga. Lyssna på Eminems freestyle Despicable här!
The Amazing är ett sånt där band som ofta framställs i relation till sina gamla eller övriga projekt. Det kan till en början ge en fingervisning om musikens riktning, men efter en stund blir informationen tämligen ointressant och orättvis. The Amazing tål gott och väl att presenteras på egen hand.
På nya EP:n Wait for a light to come fortsätter gruppen på den inslagna vägen – trevande, smekande och vacker folkpop i slow motion, med småpsykedeliska inslag. Men ibland åker också elgitarrerna fram och ger musiken en välbehövlig push framåt (men någon enstaka gång blir det tyvärr gitarronani ).
Poängen är att The Amazing vågar svänga till det lite mer den här gången, vilket bara är välkommet. De har ju fortfarande en osviklig känska för de där små nyanserna i musiken som fastnar först efter några lyssningar. Vi som gillar EP-formatet har fått en riktig liten present, en skiva som kan gå på igen, och igen och igen.
Wait for the light to come är ute nu på Fashion Police.
Stockholmsbandet Panter spelar en vemodig form av 80-talsdoftande popmusik. Men bandet känns faktiskt inte så poserande som deras kollegor tenderar att bli. På lördag 17/4 spelar de på premiären av Stockholm Weekend Market på Gärdet. Vi passade på att ta tempen.
Berätta lite om bandets uppkomst. När bildades Panter och med vilken ambition?
- Bandet bildades 2008. Tanken var att skapa popmusik utan att smycka den med en massa onödigt, varken i musiken eller i det visuella. Den skulle stå för sig själv. Allt onödigt filtrerades bort. Så korta låtar som möjligt utan att för den skulle tappa dynamik. När vi hade spelat live några gånger märkte vi även hur bra vi var på att arrangera och sjunga stämsång så då körde vi "all in" med stämsång. Nu har vi väl lyckats lägga band på oss en smula. När det gäller våra utseenden är det ju bara att gilla läget.
Läs mer
Femte plattan, From Burning Hell to Smile and Laughter, är en smittande popsaga som borde tilltala allmänheten. Med de självklara allsångsrefrängerna och opretentiösa melodierna påminner gruppen en hel del om I’m From Barcelona i sitt uttryck. Perfekt till vårsolen.
Skivan släpps på gruppens egna bolag Love Will Pay the Bills den 16 april.
Hemsida | MySpace | CDON.com | Spotify
Igår hade jag glädjen att se Mos Def för utsålt hus i Köpenhamn och det påminde mig om vad jag älskar med hip-hop. Det hela började med en uppräkning av låtar från "The Golden Age" för att bygga upp stämningen, allt ifrån EPMD till NWA gjorde att jag försökte rappa med (det går alltid så där men man har i alla fall ett leende på läpparna innan konserten kickar igång).
Själva konserten byggde mycket på senaste skivan, The Ecstatic, vilket var super även om jag gärna hade hört versen från My Kung Fu och mer från Black on Both Sides. Mos Def kom för några år sedan på att han levererar perfekt och kan inte komma längre som rappare. Detta har gjort att han försöker göra något han inte behärskar som skådespelare – vilket som man troget fan blundar för. Han var med i senaste avsnittet av House och han tar sig vatten över huvudet tyvärr.
Samma sak med Boggyman-plattan som kom för några år sedan där han försöker göra upp med historien om hur rocken korrumperades och det skars sig även det i magen.
Men igår lät även de versionerna helt okej. Mos har fortfarande ambitionen av att knytta ihop historien på samplingarna från dåtid till varför han använder dom nu och låter sina DJs spela originalen. Och när Aretha Franklins One Step Ahead gick igång följt av Ms. Fat Booty höjdes taket rejält. Det blir schyssta mellanspel istället för mellansnack – nästan lite pedagogiskt, vilket även minskar avståndet till publiken. Här hjälpte hans trumsolo(!) och det faktum att han måste ha tagit några extra sånglektioner, två talanger som han även bemästrade. Det var underhållning på härligt ödmjuk nivå och ikväll spelar han på Göta Källare i Stockholm, så missa inte det om du får chansen.
Skivkoll har fått äran att stå för bokningen av livespelningar på marknaden varje lördag. Därför efterlyser vi nu alla duktiga musiker där ute som kan tänka sig att spela på en trottoarkant på baksidan av Gärdesgrillen i 20-30 minuter någon lördag framöver.
Det låter kanske inte så exklusivt, men tanken är att marknaden ska utsöndra en oemotståndlig känsla av folkfest och kreativitet. För det behöver man varken scener eller ljudtekniker, eller hur?
Betalningen är i första hand främst exponeringen i olika kalendarier, på affischer, via bloggar, twitter och på marknadens facebook-grupp.
Frågan är: vågar du?
Skicka tips och länkar till info@skivkoll.se.
Resultatet är mycket trevligt. Ibland smått suggestivt och klädsamt vemodigt, ibland myspysigt parmiddagigt, men alltid med små snygga detaljer som gör att Sarah Blasko låter lite mer spännande än kollegor som Anna Ternheim. Om det slår här återstår att se – konkurrensen är onekligen benhård, och det ska till att Björn Yttlings namn är tillräckligt hett för att skivan ska stå ut i bruset. För det är den värd.
Hemsida | Spotify | CDON | YouTube
