Javisst, ett livstecken från ett av 90-talets största hip-hopgrupper Cypress Hill smäller högt. It ain’t nothing är kanske inte något som för alltid förändrar världen, men det svänger ju ganska bra ändå. Och därför bjuder EMI och Skivkoll på detta gratis smakprov från den kommande skivan Rise Up!.
Markus Svensson släpper nu, med hjälp av band och gästartister, ett lysande americanaalbum: Did not leave to find but to forget, to leave behind.
”Markus Svensson debuterar nu på skivbolaget National under namnet The Tarantula Waltz med ett album präglat av så mycket livserfarenhet, vemod och smärta att det är obegripligt att han bara fyllt 22 år.”, skrev Jan Gradvall om Tarantula Waltz förra album som kom 2007.
Nu har ett par år gått, men fortfarande känns det som om låtarna är skrivna av en betydligt äldre person. Det här är hjärta och smärta på fullt allvar utan att det blir smetigt eller sockersött. Det rör sig väl snarare om förstklassig americana som ger de bästa amerikanska albumen en match. Här hemma finns det inte många som kommer upp i samma klass.
Även om musiken har sina rötter i den amerikanska 70-talsrocken har man lyckats få en egen vinkel på den. I stället för att bara sticka ner sitt huvud i Appalchernas mylla för att hitta det rätta soundet har det släppts in lite souligt blås här och där. Det lättar upp lite och gör skivan mer varierad. Kanske är det turnerandet med Kathleen Edwards och Seasick Steve som gett lite inspiration.
För att förgylla plattan ytterligare har artister som Edith Backlund, Hajen och David Sandström bjudits in.
Det här är bra.
Förbaskat bra.
Did not leave to find but to forget, to leave behind släpps 15/2.
Det här året har börjat starkt när det kommer till skivsläpp. Man kunde redan märka av det innan jul och jag är mer eller mindre salig. Förra veckan skrev jag om Gil Scott-Heron och nu har det kommit nyheter om nya skivor också från Sade, Erykah Badu och D’Angelo med små smakprov som följd. José James kanske ännu inte nått ut till en lika stor publik som ovan nämnda trio men ha håller definitivt en hög kaliber.
Förra skivan The Dreamer är inte annat än ett mästerverk. Produktionen på den var organisk och jazzig medan José levererade sin sång nästan viskande. Jag gillade hans approach med ett jazzigt sound och hip-hop-attityd och inte vice versa som brukar vara fallet. En av de bästa låtarna där var till och med en Freestyle Fellowship-cover.
Nya skivan som kom i måndags, Blackmagic, har en mer broken beat-touch vilket känns aktuellt och utvecklande. Fans av Gilles Peterson, Sa-Ra Creative Partners och Build an Ark kommer inte att bli besvikna. Produktionen är signerad Flying Lotus, en av de för mig just nu mest spännande producenterna som har en hel del intressant på gång i år. Skivan har ännu inte poppat upp på Spotify än men det finns en del intressanta remixar på titelspåret.
RETROTISDAG: Så här i efterhand känns det ganska märkligt att videon till Orups smått suveräna genombrottshit Jag blir hellre jagad av vargar är så … ironisk och fjantig som den faktiskt är. Orup tillhör ju de få som kan sjunga om nästan vad som helst och lyckas få det att låta viktigt och riktigt (Magaluf, Min mor sa till mig, Mercedez-Benz). Men det märkligaste med den här videon är nästan kör- och danskillarna och vad de har för sig. Vad gör de idag? Hur känner de?
Låten släpptes som singel i september 1987 och fanns med på Orups debutskiva Orup som kom ut året därpå. Det var min första cd-skiva. Jag glömmer aldrig känslan.
Visst, musiktips kommer och går – notiser och länkar flyter runt i ett hav av dåligt samvete. Därför samlade vi några låtar från Skivkolls senaste veckor för dig som vill ha en Spotify-lista att utgå ifrån. Och så lade vi till en liten Portishead-låt som är så förbannat bra – från förra årets comebackskiva. Kanske kan vi göra det här till en tradition?
Om jag var kunnig i digital musikproduktion skulle jag definitivt vilja remixa Four Tets låtar. Hans instrumentala ljudbyggen kryper liksom alltid som katten kring het gröt, retas med lyssnaren och bygger upp bygger upp för att aldrig explodera. Leker med det monotona tills det bara nästan blir för jobbigt. Hjärnan vill ha fläskiga trummor men får det inte.
Britten Kieran "Four Tet" Hebdens succéskiva Rounds från 2003 bestod just av mycket sånt – musikaliska skal som vi lyssnare kunde fylla med vadhelst vi ville. Vemod eller hoppfullhet, förtvivlan eller eufori, det var bara att färglägga med egna känslor, egna ord.
There Is Love In You avviker inte från det mönstret, men är samtidigt en betydligt mer direkt, tillgänglig och i sina stunder rentav dansant skiva. Fortfarande är det helheten och stämningarna som är viktigare än beståndsdelarna, och Kieran Hebden är fortfarande ingen gudabenådad trumprogrammerare. Ibland blir det en smula för enkelt. Men han är fortfarande också en makalös stämningsskapare.
På 90-talet skulle den här skivan lätt placerats i någon trött trip hop/acid jazz-hylla och glömmas bort, men nu har Four Tet tillsynes ensamrätt på att få kalla den här musiken kreddig. Låt oss säga att det är en bra sak.
There Is Love In You är ute nu på Domino.
