Arkiv för February, 2010
Joel Alme - If You Got Somebody Waiting
Jörgen Kjellgren - Noir Syndrom
1. It Ain’t Nothin’ (feat. Young De)
Produced by B-Real for Audio Hustlaz
2. Light It Up
Produced by Pete Rock for Chocolate Boy Wonda Productions
3. Rise Up (feat. Tom Morello)
Produced by: Tom Morello and B-Real for Audio Hustlaz
4. Get It Anyway
Produced by: Jim Jonsin
5. Pass The Dutch (feat. Evidence and Alchemist)
Produced by: DjMuggs & DJ Khalil for Soul Assassins
6. Bang Bang
Produced by: B-Real for Audio Hustlaz
7. K.U.S.H
Produced by: Sick Jacken and B-Real for Audio Hustlaz
8. Get ‘Em Up
Produced by: B-Real for Audio Hustlaz
9. Carry Me Away (feat. Mike Shinoda)
Produced by: Mike Shinoda
10. Trouble Seeker (feat. Daron Malakian)
Produced by: Daron Malakian
11. Day Destroys the Night featuring Everlast
Produced by: DJ Muggs & DJ Khalil for Soul Assassins
12. I Unlimited
Produced by: B-Real for Audio Hustlaz
13. Armed & Dangerous
Produced by: Jake One and B-Real for Audio Hustlaz
14. Shut ‘Em Down (feat. Tom Morello)
Produced by: Tom Morello and B-Real for Audio Hustlaz
15. Armada Latina (feat. Marc Anthony and Pitbull)
Eric Gadd - Bara himlen ser på
Efterklang - Magic Chairs
Idag, måndag den 22 februari 2010 släpper den danska postrockorkestern Efterklang sin nya skiva Magic Chairs på egna bolaget Rumraket (distribution av Playground). Efterklang har liksom inte riktigt greppat tag i lyssnaren tidigare, men nu har det hänt något. Kanske har de bara blivit mer lättillgängliga?
Vi behöver egentligen inte säga så mycket mer än att Magic Chairs är en smått fantastisk skiva och att du borde höra den. Episk och oförutsägbar popmusik full av snygga orkesterarrangemang som nästan aldrig känns pretentiösa. Här får du skivans kanske starkaste låt också, öppningsspåret Modern Drift.
Bei Bei & Shawn Lee - Into The Wind
Det här är nog en av de konstigaste matchningarna jag har hört. Bei Bei är en multitalang uppvuxen i Kina som spelar det traditionella stråkinstrumentet guzheng. Någonstans i Kalifornien sprang hon på Londonbon och doldisen Shawn Lee och någonting unikt föddes - kinesisk snutfilmsjazz. Shawn är mest känd för sina instrumentala soul- och funkspår. Soloskivan Soul In The Hole och projektet Lord Newborn & the Magic Skulls från i fjol är två otroligt bra skivor att titta närmare på. Skivan, Into The Wind, skulle nog dessvärre inte vara så intressant om Bei Bei utfört den solo. Shawn Lee behövs för att ge skivan fyllighet och de två starkaste spåren på skivan innehåller dessutom vokalinslag av gästartisten och skivaktuella Georgia Anne Muldrow. Hennes säregna röst passar perfekt i den här annars omaka kompositionen. Ep:n Beauty And The Beats som släpptes som ett smakprov på fullängdaren innehåller remixer av bland andra Floating Points som även de är värda att lyssna in sig på.
Lyssna på smakprov från Into the Wind här!
Shout Out Louds - Work
Vissa skivor tar lite tid på sig. Svenska Shout Out Louds tredje fullängdare Work är en sådan. För varje oengagerad slölyssning kändes den bara mer oansenlig, anonym, ja rentav tråkig. Borta var de Strokes-flirtande riffen från i början av karriären, och The Cure-festen hade avtagit.
Men så satte jag mig och lyssnade på riktigt. Och plötsligt klarnade allting. Det är inte i peppiga allsångsrefränger Shout Out Louds styrka ligger, ej heller i trendängsligt riffande. Det är i små subtila gitarrfigurer; i sångens vemodiga halvtoner; i produktionens slickt anspråkslösa Band of Horses-stämning. Producenten Phil Ek har trots allt producerat några av historiens bästa skivor, och hans signatur hörs allt tydligare efter en stund.
Shout Out Louds visar med Work att man kan göra indiepop som vemodigt svänger sig fram genom tillvaron utan att bli pretentiös. Till slut är varenda låt en potentiell hit i sitt eget lilla universum. Med Work tar Shout Out Louds slutligen klivet in i finrummet. Imponerande.
Work släpps den 24 februari på Sony Music. Bandet drar på Europaturné under mars och april och befinner sig i Sverige den 16-17 april.
Anna Hamilton - Captured
Jag gillar EP-formatet. Är det outhärdligt tar skivan snabbt slut och är det bra kan man sätta på den igen och igen. EP:n är som ett greatest hits av en fullängdare. Anna Hamilton har fattat det där, och ger ut en egensläppt debut på sex låtar. Resultatet är imponerande - smånaiv, trevlig och sprallig P3-pop som doftar både tidiga The Cardigans, Miss Li och Annika Norlin utan att det blir vare sig struttigt eller pretentiöst. Hoppas hon får lite festivalspelningar i sommar så att fler kan få upptäcka henne.
En hyllning till J Dilla
J Dilla (Jay Dee) är nog producenternas producent. Sedan hans bortgÃ¥ng 2006 endast 32 Ã¥r gammal lever han fortfarande kvar och influerar artister. Fansen blir ständigt pÃ¥minda om hans storhet i Ã¥terutgivningar och samlingsskivor. I fjol kom en serie pÃ¥ tre skivor som samlade produktioner, remixer och instrumentaler som var helt lysande. Han är nog för den stora massan mest känd för Janet Jacksons fantastiska Got Till It’s Gone.
Inför årsdagen av hans bortgång har det börja hända saker både på nätet och i "verkligheten". Först ut lanserade ?uestlove på twitter att The Roots gjort hyllningar som lades upp, gratis och gott. Sedan poppade det upp en låt i samma anda från det spännande projektet Suite for ma Dukes som - om jag inte misstar mig - är en hyllning till Dillas mor som lider av samma sjukdom som han gick bort i. Intäkterna kommer att gå till en fond för forskning i det syftet. Men jag kan missta mig som sagt. Det är i alla fall ett fullt stråknummer med Miguel Atwood Furguson och Dwele på sång. Underbart! (Lyssna här)
Som om inte det är nog så lanserar Stussy en dokumentär om Dilla där flera betydande artister dyker upp och berättar om sin vän och hans musik. I och med det så sker det "Dilla-dagar" runt om i världen på Stussys butiker och det lanseras även en t-shirt som jag bara ska ha! (Dilla-t-shirten från albumet Donuts har nämligen blivit för stor). För mig kan Dilla vara den störste och i sann tonårsanda har jag nu en Dilla-låt som ringsignal.
Rob Base & DJ EZ Rock
RETROTISDAG: Många av er kanske inte ens hörde den här låten under dess storhetstid under de sista skälvande 80-talsåren, men den här genialiska dängan precis i gränslandet mellan hip-hop och acid house svängde tämligen hårt. Den är funkig, kaxig, melodiös, lekfull - ja Get On the Dancefloor har nog fanimej allt. Bass line!
Här finns även en "fet" remix på Spotify.











De 10 senaste kommentarerna