Jag har aldrig gått ner i spagat över den skramliga Göteborgsrocken som resten av Sveriges musikkritiker ständigt verkar göra. Med detta sagt har Joel Alme gjort en svår andra soloskiva som låter lekande lätt. Hans val att göra en snygg, 60-talsdoftande sak med elva poppärlor på en dryg halvtimme är smått genialiskt. Det är nästan kaxigt hur Alme använder sig av hjärta, smärta och en Phil Spectorsk ljudbild med blås och dramatiska stråkar för att skapa stora små poplåtar som låter både väldigt då och väldigt nu på samma gång. Som crooner hamnar Joel Alme stundtals väldigt nära Theodor Jensen i tonen, men må så vara. Här finns en hel drös låtar som kan få igång en sömnig fest. Eller tina ett hjärta som frusit fast i den karga vardagen.
Waiting for the Bells släpps på Razzia den 20 januari 2010.
