Jag gillar inte när hip hop låter retro, old school, true school eller golden age. Jag gillar hip hop när det låter hip hop. För några år sedan bubblade det på västkusten kring Death Row när det fortfarande levde. Talangerna fanns där men kom inte riktigt fram. Artister som Xzibit, Planet Asia och Phil the Agony (världens bästa artistnamn!) är de mest framträdande i crewet Strong Arm Steady som i onsdags släppte Stoney Jackson. Namnet antar jag har att göra med att Otis Jackson (aka Madlib) alltid är stenad enligt egen utsago. Känns lite tråkigt att sådant fortfarande ska vara häftigt, men men.

Helt ärligt så hade jag inte lagt speciellt märke till dem förrän singeln One Step släpptes med Sverigeaktuelle Talib Kweli förra året, och som är stenhård. Stones Throw-labeln, som Strong Arm Steady ligger på, har pushat hårt i sin podcast med nya låtar från kommande albumet som ännu inte gjort mig besviken. Dessa låtar och det som har hamnat på Youtube fick i alla fall mig att beställa vinylen.

Stockholmsduon Psychic Stunts gör elektronisk popmusik i samma anda som Pacific!, Pet Shop Boys och Electronic. Det är välproducerat, trevligt och… oftast riktigt bra. Dessutom är det en snygg skiva. 

MySpace | Hemsida | Spotify

Det här är förstÃ¥s en jättehit i Storbritannien just nu. Den kritvite brittiske rapparen Plan B vÃ¥gar gÃ¥ upp i soulfalsett, ta pÃ¥ sig Swingers-kostymen och gör en lÃ¥t som sammanfattar London pÃ¥ ett ganska bra sätt just nu. Hans röst är inte fläckfri, men skitsamma - det svänger ju. LÃ¥ten är dessutom en stor klubbhit i drum & bass-versionen av Pendulum. 

MySpace | Spotify 

RETROTISDAG: Trance Dance var störst i mitt liv under en kort period pÃ¥ slutet av 80-talet. Deras rödfärgade hÃ¥rburr och märkliga etnoaccessoarer kändes mer sympatiska än den köttslitande och pungposerande hÃ¥rdrocksscenen som jag aldrig riktigt blev vän med. Det westerndoftande riffet och det fläskiga trumkompet i Trance Dance superhit frÃ¥n 1988 stÃ¥r sig ganska bra än idag. Sen finns det ju en del andra tveksamheter i lÃ¥ten och videon - Ben Marlenes engelska uttal; de "exotiska" tvillingarnas synkroniserade ickedans; andregitarristen som verkligen "känner det". Sen är det roligt att se besvikna trance-nördar beklaga sig pÃ¥ YouTube över att titeln pÃ¥ videon är vilseledande. 

Falling Down A Mountain är Tindersticks åttonde album i ordningen. Det föregående albumet, The Hungry Saw, var ett livstecken från ett band uträknat av många. Inte minst av bandmedlemmarna själva. Därför är det nog många som sett fram emot dess uppföljare. Enligt bandet kom låtarna till Falling Down a Mountain till av bara farten efter den oväntade succén med The Hungry Saw.

Tindersticks skiljer sig ganska markant från de andra brittiska band som kom fram i början av nittiotalet. Deras musik är jazzig och kombinerat med sångaren Stuart Staples djupa vibrato blir det lätt dramatiskt och känslosamt. På ett bra sätt. Det rör väl sig inte om popmusik i dess mest glättiga och lättillgängliga mening - ena stunden blir de lite spretiga och sträva, men det väger de upp genom att nästa stund vara lena som vispgrädde. Om man ska prata referenser skulle jag nämna Leonard Cohen, Nick Cave och Morrissey. Dessa artister kan te sig olika, men det gemensamma är att de är bra textförfattare och karaktäristiska sångare med en förmåga att ladda musiken med känslor. Nu består Tindersticks inte bara av Stuart Staples, men hans röst tar väldigt stor plats i musiken.

Hur står sig då Falling Down a Mountain om man jämför mot gruppens tidigare alster?
Mycket bra visar det sig. Om man ska se till hela skivan så kommer den inte riktigt upp i samma nivå som The Hungry Saw, men det finns en del riktiga pärlor. Så jag måste säga att den är klart värd att kolla upp och ge ett par lyssningar.
Det är, trots allt, en skiva som skiljer sig en hel del från det övriga skvalet som släpps.

Falling Down a Mountain släpps den 25/1.

Hemsida | Spotify | Myspace

Äntligen om man får säga så. 15 år har gått sedan vi har fått höra något nytt men nu är det på gång. Gil Scott-Heron slog igenom samtidigt som Last Poets under det arga 60-talet. Musiken har alltid var politisk och självutlämnande och korsat mellan spoken word och soul. Det är det senare som man man vill lyssna mer på även om The revolution will not be televised fortfarande träffar rätt. Men det är i soulballader som Home Is Where The Hatred Is som man verkligen blir rörd och förstår varför det kallas Soul. Flera år har alltså gått och Gil Scott har kämpat med ett missbruk som har fått hans fans att tappa hoppet. En greatest hits-skiva dök upp i fjol och det kändes nästan som en gravruna.
Men nu efter flera Ã¥rs tystnad satt jag och lyssnade pÃ¥ en ny podcast och fick höra att en ny skiva var pÃ¥ gÃ¥ng. Det jag kunde höra direkt var att produktionen kändes uppdaterad till 2010 och pÃ¥minner om 4 Hero men jag har ännu inte hittat vem som ligger bakom den. Skivan, I’m New Here släpps den 8 februari, men jag tänker i alla fall boka upp en redan nu. Till dess tänker jag titta pÃ¥ videon till lÃ¥ten som fick mig hoppfull igen och surfa in pÃ¥ hans myspace och tjuvlyssna. Detta kan mycket väl vara redan Ã¥rets soulsläpp utan att ta i.

Det är generellt alldeles för få nya danser som skapas inom den svenska klubbscenen. Tur då att Far och Son - Frej Larsson och Simon Gärdenfors - tar tag i folkbildningsarbetet med Ciggdansen. Vem som dansar ciggdansen och i så fall när och varför är fortfarande oklart, men refrängens basmullrande gung är onekligen extremt medryckande. Fullängdsdebuten Ett hjärta av brons släpps i september på Hybris.

Hemsida | MySpace

Owl (Adam Young) Citys snygga nördhyllning Fireflies rullar friskt på MTV2 just nu. Något för dig som saknar Postal Service!

Spotify | MySpace | Hemsida

"Hip Hop, Reggae in a Dancehall Style" - samplingar från Sverige hör inte till vanligheten. För x antal år sedan lånade DJ Shadow av Pugh Rogerfeldt på Endtroducing och för några år sedan kände man rätt tydligt igen Doris på MadLib-producerade MadVillian-projektet. De här låtarna var rätt avlägsna och man hade inte riktigt en relation till dem.
Terry Lynn damp ned med singeln Jamaican Girls nu i veckan och får en chans till speltid även här på Skivkoll tack vare sin produktion. Användandet av Dr Albans No Coke fungerar utmärkt och känns lika fräscht som det gjorde i skolmatsalen på lågstadiets juldisko.
Terry Lynn är något så ovanligt som en hip-hopartist från Jamaica som har ett alldeles säreget hårt sound som hon introducerade för oss på debuten Kingston Logic 2.0 från 2008. Jag har inte ännu fått rätt på den men singlarna var inte att bli besviken på - hon är stenhård. En video från den plattan är inspelad i ett slakthus utanför Kingston och flera grisar får stryka med. Den tänker jag inte länka till för att inte stöta folk så den får ni kika in själva.
Här är några låtar från nya skivan som inte har släppts än

MySpace | Hemsida | Spotify

Josefina Sanner sällar sig till en växande grupp av begåvade svenska kvinnliga singer/songwriters. En grupp som börjar bli så stor att det inte längre går att bunta ihop dem. Sanner gör i alla fall sympatisk popmusik någonstans i gränslandet mellan Frida Hyvönens teatraliska livsbetraktelser och Jonna Lees regniga Londonromantik.

Med andra ord risk för att glömmas i bort i mellanläget, särskild med den lite anonyma produktionen - men är det något Josefina Sanner är bra på, så är det att skriva låtar. Låtar som man tror att man hört tidigare. Row Your Boat, Beautiful Day, Hallelujah, Feel It - faktum är att de flesta låtar på Love Case Scenario är riktigt starka. Hoppas att världen får reda på det.

Hemsida | MySpace | Spotify