Som ni minns skrev vi om solodebutanten Jörgen Kjellgren här för en stund sedan. Nu har videon till strålande singeln Han har gjort det igen släppts - en söt sak onekligen. Skivan Noir Syndrom släpps i januari 2010.

Norska underbarnet Rebekka Karijord har fötterna både i Sverige och Norge, och är naturligtvis god vän med (och supportakt till) Ane Brun. Men med Tobias Fröberg-producerade The Noble Art of Letting Go visar Karijord att hon med sina egensinna arrangemang och Frida Hyvönen-lika stämma ofta är mer spännande än de flesta av sina samtida kollegor. Kanske är det för att hon vågar använda sig av rytmer istället för bara gitarr eller piano. Det här är ingen sober bakgrundsmusik a la Anna Ternheim, utan Rebekka Karijord måste man nästan lyssna på aktivt för att greppa. För musikens livslängd är det ett ganska gott tecken.

The Noble Art of Letting Go släpps 28 oktober på egna bolaget Lillfacits Records.

Hemsida | MySpace | Spotify

Ny supergrupp på ingång. Den här gången är det inga mindre än Dave Grohl (Foo Fighters, Nirvana), John Paul Jones (Led Zeppelin) och Joshua Homme (Queens of the Stone Age, Eagles of Death Metal) som sammanstrålar för att åter rädda rocken. Det brukar ju oftast bli lite sådär när det ska "supergruppas" på det här viset, men vi håller tummarna för debuten som släpps på Sony Music den 18 november. Hur det låter? Ingen som vet. Men det blir i alla fall Europaturné i december.

Hemsida |MySpace

Jag fick debutskivan Asylum Speakers med det brittiska rapkollektivet Foreign Beggars i handen 2003. Inte ett enda av det tjugotalet namn på baksidan klingade det minsta bekant, men ändå blev det snabbt tydligt att det handlade om en av de bästa och mörkaste hip-hopskivorna som någonsin kommit från Storbritannien. Sedan dess har jag inte hört så mycket mer. Tills videon till nya Contact damp ner som en bomb i veckan. Ett lika respektlöst som kärleksfullt mischmasch av allt som låter London. Skönt med låtar som träffar en rakt i solar plexus ibland!

Hemsida | MySpace

Kanske är det för att ROX är inspelad i Studio Gröndal, men det ekar av Fireside. Inte bara på grund av att Mixtapes & Cellmates rör sig inom samma genre, men för att alla instrument lyckas vara lika framträdande på samma gång. De indierockiga gitarerna stökar runt på ytan, men ofta är det trummorna och basen som fångar mitt intresse.

Med sång som ekar av Last Days of April, riff från Dinosaur Jr och refränger som Timo Räisänen skulle kunnat skriva, lyckas Mixtapes & Cellmates med konststycket att göra snyggt svärtad emorock med klistriga refränger utan att tappa trovärdighet. Robert Svensson och Matilda Berggrens spännande växelsång gör stor nytta för att behålla nerven i musiken.

Men det är en skör gräns: när gitarrerna försvinner i rundgÃ¥ng kräver det att melodierna är ännu vassare, och ibland nÃ¥r inte lÃ¥tarna ända fram. Fast enda anledningen till att jag reagerar är förstÃ¥s för att majoriteten av lÃ¥tarna pÃ¥ ROX är sÃ¥ oerhört bra. 

MySpace | Spotify | Hemsida

Kanske är videon snäppet vassare än låten, men ändå - lite 90-talsdoftande hip-hop har väl aldrig skadat.

Spotify | Hemsida | MySpace

Den 21 oktober släpper Bo Kaspers Orkester sin samlingsskiva Samling, med det allra bästa från gruppens åtta album hittills. Samtidigt släpper Warner Home Video även en DVD med livematerial från BKOs framträdande på Göteborgs konserthus våren 2009. Den är nästan 90 minuter lång och heter logiskt nog Bo Kaspers Orkester - Live in concert 2009. Nu kan du givetvis vinna denna dyrgrip på Skivkoll!

Allt du behöver göra för att få en DVD nertryckt i just din brevlåda är att svara på följande fråga: Vad heter BKOs debutalbum och vilket år kom det?

Maila ditt svar till info@skivkoll.se och ange din postadress.

OBS! Tävlingen är avslutad. Vinnarna kommer märka det. Att de är vinnare alltsÃ¥. 

Jonathan Johanssons mediehype må ha svalnat, men hans musik lever i allra högsta grad. I dagarna släpptes videon till nya, Göran Persson-parafraserande, singeln Aldrig ensam - riktigt snyggt ihopkokad av Mats Udd. Enligt oss är det dessutom den bästa låten på Johanssons fina skiva En hand i himlen från i våras.
 

Det vore väl svårt att se Kristoffer Kristofferson som något annat än en ikon. I alla fall inom countrymusiken.
Han har bidragit med låtar till amerikanska artister sedan evigheter. En av de artisterna var idolen och senare vännen Johnny Cash. Och det är väl framför allt låtskrivandet som varit hans styrka.

Hans skivor i eget namn har väl inte varit dåliga, men aldrig lika bra som när andra artister gjort hans låtar. Trots att han börjat bli till åren kommen verka han inte ha någon tanke på att pensionera sig.
Till skillnad från från många andra åldrade musikaliska hjältar har han lyckats behålla sin vitalitet och precis som tidigare nämnde Johnny Cash är han som bäst när han släpper nakna, avskalade skivor. Closer To The Bone är följaktligen en samling stillsamt svängande låtar.

Kristofferson sjunger med knarrig sandpappersröst som passar det akustiska kompet som hand i handske. Sister Sinead är väl det enda som skulle kunna betraktas som ett klavertramp. Där gör låtskrivarens ålder sig påmind och det känns bara gammalt och gubbigt. Men man kan ju alltid hoppa över den eller bara strunta i att lyssna på den smetiga texten. De andra låtarna är så pass bra att man utan problem kan förlåta snedsteget.

En mycket bra skiva att mota bort tankarna på den annalkande hösten med!

Hemsida | Spotify