Mikael Wiehe & Björn Afzelius - Olympiska nätter
Proggen är den mest utstuderat politiska musikform vi haft i Sverige. Det var inte tal om vänstervindar utan snarare en orkan i socialismens och kommunismens tecken. Det var även ur proggmusiken som frågor om kvinnors rättigheter väcktes, kärnfamiljens vara eller icke vara, det ekologiskt hållbara alternativet och en ständig kamp mot de påstådda orättvisorna. Röster skulle ljuda världen över och budskapet skulle nå ut till var och en, utan undantag. Proggen kom därmed att ses som en spegling av de pågående proteströrelserna under 60- och 70-talet. Fredsrörelsen, Kvinnokampen (Grupp 8), Solidaritetsrörelsen, FNL-rörelsen för att nämna några.

Proggen kom även att kategoriseras (av såväl motståndare som anhängare) till en antites till den kommersiella musiken, med ABBA i centrum. Provocerande usel musik (vem kan glömma Träd, gräs och stenars inspelning av Philemon Arthur and the Dungs närmast mytiska In kommer Gösta) skapade devisen ”Alla kan spela” och som de gjorde det! Att kalla proggen för en musikalisk höjdpunkt vore inget annat än en grav överdrift. Det mesta var, och är än idag, att räkna som olyssningsbart. Både på grund av den faktiska instrumentala och vokala kompetensen, men även de idag överbevisade politiska utspel som gjordes under tiden för proggen. Såväl Jan Myrdal som medlemmarna i Knutna nävar får nog erkänna att Pol Pot och Josef Stalin inte bör hyllas som goda människor.

Men mitt i denna politisk-musikaliska smältdegel stod Hoola Bandoola Band ut med en musik som klarade av konststycket att faktiskt framföra sitt budskap på ett synnerligen vackert sätt. Vem kan man lita på står sig än idag som en svensk Blowing in the wind, en sång som ifrågasätter istället för att besvara och vars melodi knappast kan beskrivas som annat än fantastisk. Frontfigurerna Mikael Wiehe och Björn Afzelius lyckades efter bandets uppbrott 1976 att klara sig mer än väl på egen hand. Det är dessa två livsöden som vi nu får tillfälle att närskåda på samlingsboxen Olympiska nätter. Tre CD, inspelade 1983, 1985 och 1994, samt en DVD med SVT-producerade dokumentären Vi lever ännu, ger oss bilden av två artister som fortfarande brinner för kampen mot orättvisor och som dessutom visar upp några av de finaste ögonblicken i svensk musikhistoria. Afzelius, tillika en av Sveriges mest underskattade textförfattare, framför Ikaros, Sång till friheten, Juanita, Älska mig nu, på ett sätt som fullkomligt slår undan benen på lyssnaren. Mikael Wiehe svarar upp med Flickan och kråkan, Titanic och Victor Jara, lika effektivt och lika knäckande.

När man därefter lyssnar till versionerna av Vem kan man lita på så står det klart att det här inte rör sig om två enskilda artister som råkar befinna sig på samma scen. Det är två tvillingsjälar som bringar fram det bästa hos varandra, en enad skånsk röst som besjunger sina gemensamma mål och värderingar, men som aldrig gör avkall från deras egentliga kärlek, nämligen musiken.

Det här är lika mycket en samlingsbox som ett tidsdokument över två av våra största textförfattare som verkade i en tid som ter sig allt mer avlägsen ju längre tiden går. Musik för den politiskt medvetne. Musik för den politiskt ointresserade. Musik för den som tar sig tid att lyssna.

Olympiska nätter släpptes 8 juli på Warner Music Sweden/Metronome.
Spotify

Nedan ser du Afzelius, Wiehe och Imperiet framföra Fred på ANC-galan 1985: