Matthew Sweet & Susanna Hoffs - Under the Covers vol.2

Covers är en vansklig sak.
Om man inte lyckas tillföra något till den ursprungliga inspelningen är det lätt att det bara blir trubadursmörja av allting. Både Matthew Sweet och Susanna Hoffs är mycket kompetenta musiker. De har samarbetat en längre tid och släppte Under the Covers vol.1 2006. Då gjorde de covers på låtar från 60-talet. Nu släpper de vol.2 och gör följaktligen 70-talscovers. Man tycker att de borde kunna smälla ihop en samling låtar med glimrande gitarrer och snygg stämsång. Och det är väl det de har gjort.
Problemet är bara att det blivit alldeles FÖR snyggt och polerat.
Jag hade väl inte förväntat mig något nyskapande, men kanske att Hoffs/Sweet skulle ha lagt till lite mer av sig själva i produktionen. Nu blev det bara karbonkopior av originalen.

Man kan kanske fråga sig vad det beror på.
Kan det vara så att båda två byggt hela sitt musicerande på de här gamla artisterna?
Skulle det då inte var listigare av dem att låta bli originalen och göra något nytt (som låter gammalt) istället?
Vad är det som är bra med skivan då?
Ganska mycket. Både Sweet och Hoffs sjunger fortfarande mycket bra. Gitarrslingorna är skitsnygga och låtvalen är bra, även om många känns givna. Ingen som har lite koll på vem Matthew Sweet är blir väl överraskad över att han gör covers på Big Star, Raspberries och Tom Petty.

Min personliga favorit är, trots allt, en fin version på Rod Stewarts Maggie May. Det är inte utan att jag hoppas på de anlitar en utomstående producent nästa gång de gör en skiva istället för att göra allt själva. Då kan det bli en riktigt bra skiva.

Fram till dess tycker jag att ni ska njuta av klippet nedan som visar hur bra det egentligen skulle kunna låta.

Spotify | Hemsida | MySpace | YouTube

Mikael Wiehe & Björn Afzelius - Olympiska nätter
Proggen är den mest utstuderat politiska musikform vi haft i Sverige. Det var inte tal om vänstervindar utan snarare en orkan i socialismens och kommunismens tecken. Det var även ur proggmusiken som frågor om kvinnors rättigheter väcktes, kärnfamiljens vara eller icke vara, det ekologiskt hållbara alternativet och en ständig kamp mot de påstådda orättvisorna. Röster skulle ljuda världen över och budskapet skulle nå ut till var och en, utan undantag. Proggen kom därmed att ses som en spegling av de pågående proteströrelserna under 60- och 70-talet. Fredsrörelsen, Kvinnokampen (Grupp 8), Solidaritetsrörelsen, FNL-rörelsen för att nämna några.

Läs vidare ‘Wiehe & Afzelius - Olympiska nätter’

Det är ganska sällan som singer/songwriters har ett uttryck som tar sig igenom resten av skivskörden, men Chris Garneau är en sådan kuf som du borde kolla upp. Med ett sound lånat från Bright Eyes, en dynamik från Loney Dear och en röst från Pelle Carlberg (ja, faktiskt) blandar Chris Garneau också in det där smått oberäkneliga genre- och instrumenthoppandet som bara riktigt skolade/erfarna musiker orkar hålla på med. Släng alltså in en skvätt Regina Spektor i färsen och El Radio blir plötsligt ett av sommarens finaste skivsläpp. 

El Radio släpps på Fargo den 27 juli, med distribution av Playground. Här nedan sedan du Chris damma av en Elliott Smith-cover spontant i en bar. Magique!

Spotify | Hemsida | MySpace

Mitt minne av Nils Jansson på högstadiet i Uppsala målar upp en något kufisk figur – en dedikerad straight edge-vegan i skatekläder som dricker sojamjölk direkt ur kartongen. Men hängivenhet brukar också löna sig, och idag är han en av Sveriges mest framstående slampoeter och rappare.

Som sina alias Kung Henry och Henry Bowers utvecklar han sina filosofiska skisser till intrikata ordbyggen och resonemang som slampoet och estradör. Men Jansson har även en fot i hardcorevärlden, som sångare i Uppsalabandet Stained Red. Detta är relevant, eftersom Escape From Juniper Hills råkar vara en av de hårdare och smartare svenska hip-hopskivorna på mycket länge.  

Passningen till Västeråsskägget Promoe känns svår att förbise (inte minst på grund av utseendemässiga likheter), men där Promoe stundtals slår in öppna dörrar med sina populärpolitiska texter är Henry Bowers mer av en berättare. Tom Waits-referenserna (som återfinns både i biografin och i I Like Darkness) stämmer dessutom ganska bra. Det behövs fler svenska rappare med substans, med berättarglädje, med språklig uppfinningsrikedom. Att dessutom skriva ut samtliga texter i cd-häftet är både trevligt och modigt.

Ibland skiner även likheter med Eminems rapstil igenom, men det bestående intrycket är i slutändan ändå att Henry Bowers just nu faktiskt känns betydligt mer intressant och relevant än Slim Shady. Medan Mathers stagnerat i pillermissbruk har  Jansson förkovrat sig med Kafka. Escape From Juniper Hills är en skoningslös, elak och dystopisk hip-hopångvält i absoluta världsklass.

”Old folks think I’m a terrorist, and kids think I’m Santa Clause. And who knows – I’m propably partially a bit of both.”
- I Like Darkness

MySpace | Hemsida | YouTube

Escape From Juniper Hills släpps på Kafkaotiska Inspelningar den 1 augusti, med distribution av NLP Records.  

Det finns inte en vass kant på hela skivan. Inget som får mig att fastna och lyssna lite extra eller beundra något endaste litet parti. Det är en helt strömlinjeformad skiva som flyter fram utan att någon lägger märke till att den över huvud taget spelas. Kanske är det passande att Rob Thomas främsta musikaliska insats under karriären var som gästsångare i den fantastiska Santana-kompositionen Smooth.

Problemet med Rob Thomas är inte lika mycket själva låtarna som den oerhört slätstrukna produktionen. Om kommersiell radiorock kunde definieras i ett slag skulle detta mycket väl kunna vara Cradlesong. Det är en lam gitarrbaserad melodiös countryrock á la Shania Twain som iklär de tämligen banala texterna som mycket väl kan vara den amerikanska motsvarigheten till ”hjärta och smärta”-lyrik.

Vad de amerikanska musiklyssnarna tycker om skivan vet jag inte, men det är inte omöjligt att det faktiskt fungerar ”over there”. Det kan inte vara någon slump att band som Dave Matthews Band, Creed, Live och Nickelback säljer skivor i en oförklarlig takt i staterna, trots sin mellanmjölksrock. Kanske har jag helt enkelt högre krav på vad rockmusik bör innehålla. Eller, jag kräver åtminstone att det ska innehålla något. För den forne Matchbox Twenty-sångaren lyckas under skivans fjorton spår inte framkalla en endaste känsla i min kropp.

Fjorton låtar. Fjorton låtar för många.

Cradlesong släpps 1 Juli på Atlantic Records med distribution av Warner Music Group.
Spotify | Hemsida

Sympatisk svensk indieduo bestående av Karl Krook och Anna Roxenholt, som gör småmysig akustisk popmusik på egna nystartade bolaget Fixe Records. Ofta hittar New Found Land helt rätt ton, och sångmelodierna smeker brasfällen medhårs. Men alltför ofta brister det någonstans, och skivan blir stundtals outhärdig som bakgrundsmusik. Jag vet inte om det är sångnivåerna som är för höga, stämmorna som är för orena, eller helt enkelt Roxenholts (oftast mycket vackra) röst som är aningen för ickedynamisk. Men som sagt, i mindre doser innehåller We all die guldkorn av vemodigt vacker svensk höstpop.

Hemsida | MySpace | Spotify

Los Angeles-kvartetten Silversun Pickups lyckas effektivt med att kombinera stonerrockigt driv med svartklädda emomelodier. Resultatet blir en både stilig och påträngande ljudmatta med dystopiska soundtrack, episkt natursköna drömmar och handledskarvande tonårsångest. För oss som gillar band som Placebo, Sunny Day Real Estate, Smashing Pumpkins och JJ72 är Silversun Pickups ett minst sagt välkommet inslag i skivbacken. Låt gå att Brian Auberts röst ibland (bara ibland) påminner om Per Gessles. Här får du nya singeln Panic Switch.

Swoon är ute 16 juli på Danger Bird / Warner Music. 

Hemsida |MySpace | Spotify

I en intervju i samband med Rolling Stones konsertfilm Shine a light sitter White Stripes-sångaren Jack White tillsammans med Keith Richards och diskuterar bluesens heliga konstform. Trots att det skiljer dryga 30 år mellan dem finns där en mentalitet och inställning till musikens rötter som visar på ett osynligt band mellan de båda. En vördnad inför gamla hjältar och ett ansvar att föra musiken vidare.

Utan att göra några närmare liknelser mellan White och Richards, finns det ändå en stafettpinne som så sakteliga lämnas över. Den raka och okonstlade kärleken till bluesen, tillika rockmusikens rotsystem. Där Richards i snart dryga 40 år yppat sin kärlek för sina gamla hjältar, tar White vid, men för arvet åt ett helt annat håll. The Dead Weathers debut Horehound avspeglar visserligen lite blues, lite Led Zeppelin, lite The Who, men är hela tiden jävligt mycket Jack White! Kanske är det ett marknadsföringsknep att plocka medlemmar från andra etablerade band (QOTSA, The Kills och Raconteurs)? Det skulle nämligen lika gärna kunna vara lokala garagebandsmedlemmar som omger White. En ovanligt skitig White bör tilläggas.

Med den numera klassiska über-distade gitarren, vilken kännetecknar Whites musik, som ständig följeslagare utforskar The Dead Weather hur nära bluesrockens kant de kan gå utan att halka på den hala avsatsen. De lyckas ibland, som på Hang you from heavens och skivans kanske bästa spår Treat me like your mother, men ofta känns det som att bandet är konstiga för konstighetens skull. 60 feet tall och I cut like a buffalo är jammande ljudorgier som hamnar i ett ingenmansland där själva låten ikläs blykostym och omgående drunknar i ett hav av oljud. The Kills-sångerskan Alison Mosshart passar visserligen in perfekt med en röst sprängfylld av attityd, men den får aldrig tillräckligt stor plats för att lyfta skivan.

Resultatet blir därför att jag fortfarande väntar lika ivrigt på nästa års White Stripes-släpp. Såvida det här inte är en ledtråd om hur det kan komma att låta. Det börjar bli på tiden att Jack White inte bara överraskar, utan faktiskt överraskar positivt!

Horehound släpps 15 juli på Jack Whites eget bolag Third man Records, med distribution av Warner Bros Records.
Recension i SvD

Hemsida