Skivkoll på WTAI 2009 Andra dagen på Where The Action Is gick helt och hållet i regnets tecken. Publiken liknande mest frusna zombies som i sina sponsrade regnponchos (årets profilreklam!) tappert halkade omkring i lera och drack blaskig öl i inhägnade områden. Är det festival så är det - man slapp i alla fall tälta.
Vädret tog tyvärr udden av det goda startfältet, och de säkra korten gjorde att folk över huvud taget orkade hänga kvar hela kvällen. Men var fanns de adrenalinhöjande rockbanden, de dansanta hip-hopakterna eller det tillnärmelsevis experimentella (Fever Ray i all ära)? Den svenska medelklass-indien har sina storstjärnor, men bokningarna ter sig så i efterhand en smula sömniga - speciellt i jämförelse med Way Out Wests startfält.
Vi anlände lagom till The Magic Numbers, som med sin kramgoa myspop fick upp temperaturen en smula. De båda smårultiga syskonparen bjöd på en trevlig eftermiddagsföreställning med trestämmig sång och ett visst sväng på slutet.
Jenny Wilson körde igång sin färgsprakande konstfackspop med tillhörande outifts på mellanscenen.
Men jag tog mig istället till den minsta scenen där Tiger Lou (tyvärr ingen bild) harvade i regnet med sitt femmannaband. I Kent-svarta kläder bjöd de på ett set som vässade till de tre skivornas mjuka kanter till hård och medryckande emo-rock. Med musiken mullrande som Fireside och melodierna svävande som Radiohead visade Tiger Lou på en fenomenal livepepp som man ibland kan sakna på skiva. Absolut en av kvällens höjdpunkter.
Moneybrother - Sveriges egen Bruce Springsteen - bjöds därefter på stora scenen, utan andra alternativ. Bara att gilla läget med andra ord. Hans fenomenalt sammansvetsade grupp musiker har enorm livevana och vet hur man får en kall och trött publik att värmas. Men Anders Wendins ego står ibland i vägen för att det ska svänga ordentligt, och det känns aldrig riktigt hjärtligt. "Åk hem till Göteborg" säger någon bredvid mig, och visst har vi kanske tröttnat på livsbejakande blåsrock för ett tag?
Annika "Hello Saferide" Norlin hade med sig både Andreas Mattsson (Popsicle) och Amanda Kellerman (Firefox AK och gift med Tiger Lou) på scenen under sitt set. I mysrutiga skjortor bjöds publiken på Annikas finurliga små betraktelser och berättelser (som vi börjar kunna vid det här laget).
I början var sångljudet katastrof - vilket tar bort hela poängen - men det artade sig efterhand. Däremot kändes det aldrig riktigt som att Hello Saferide sprakade till riktigt. Annika Norlin verkade nervös eller stissig, och bjöd knappt ens på något mellansnack. Det blev lite för snällt, trevligt och käckt allting, och att det var sex personer på scen hördes inte.
Jag hann springa över till El Perro Del Mars samtida spelning (synd!) för att få ett par avslutande låtar - bland annat underbara Heavenly Arms, som faktiskt lät precis lika suggestiv och snygg live som på skiva. Det lilla formatet på den lilla scenen blev en ganska bra inramning som rökig nattklubb, och Sara Assbring verkade vara på strålande humör i regnet.
Dags så för den något märkliga bokningen Duffy, som med sin ringa ålder och stora röst rönt digra framgångar det senaste året. Återigen ett glapp i schemat som gör att man tvingas lyssna. Ett snyggt Motown-scenbygge och näpna körsångerskor bäddade för en trevligt sväng. Men Duffys musik visar sig vara alldeles för sävlig och enformig för att lyfta. Hennes Tina Turner-ambitioner når en bit rent röstmässigt, men på scen har Duffy inte mycket att sätta emot. Att hennes sound dessutom kantas av synthar och pukor gör att det hela känns rätt åtti. Varken modernt spännande eller retrosnyggt med andra ord.
Att regnet tilltar ytterligare när Loney Dear går på scenen med sitt sexmannaband gör nästan ingenting. Hans ödesmättade rymdpop blir bara ännu mer suggestiv. Loney Dear på skiva är en sak - men vad många inte förstår är att Emil Svanängen är en entertainer av högsta rang. Hans tidigare föreställningar om att livespelandet suger musten ur det kreativa skapandet tycks ha förändrats - nu är livespelningarna ett kreativt skapande i sig.
Låtarna byggs förvisso upp på liknande sätt - ofta en trevande början med ett crescendo som liknar världens ände - men det är ändå en fröjd att få bevittna varje svängning, varje infall, varje litet misstag. Loney Dear har nämligen lyckats med konststycket att få skivinspelningarnas perfektion att bryta ut i en organisk känsla av musiken när den spelas på plats. Det är något lite religiöst som händer.
Låtmässigt är det fokus på nya skivan Dear John, av förståeliga skäl. Men det är samtidigt lite synd att tiden är för knapp för att utforska fler bitar av den stora låtskatt som arbetats upp genom åren.
Men vad som verkligen känns tungt är dubbelbokningen med Fever Ray. Lasrar och mullrande technobas precis mittemot stör både publik och band, och Svanängen bygger till och med ett helt intro på en baston från Fever Ray-scenen.
Vi hinner få med oss lite av Fever Rays spelning. Karin Dreijer Andersson syns knappt till, utan bygger sin domedagsklingande ljudvägg med hälp av lampskärmar och en raveinspirared laserljusshow. Vi avböjer den kommade Nick Cave-spelningen och vandrar den långa, mörka och kalla vägen tillbaks till Universitetet med Fever Rays slow motion-techno som ett skri från skogen bakom. Vi konstaterar att Sverige har en imponerande flora fantastiska artister. Synd bara att vi även har ett katastrofalt sommarväder som tar udden av det mesta.
Text: Christian von Essen | Foto: Kristofer Ljungros
Hej Christian!
Fin recension, men ett sjujävla nålsöga för de stackars artisterna att ta sig igenom! Emil Svanängen lockar dock till en liten undersökning. Skall se om jag hittar nåt av honom. Eftersom jag är 60 och inte nån Piratpartist är detta ingen självklarhet för mig.
Take care och kämpa vidare,
Per
Tja Christian,
Jag känner ju ditt ägg till pappa bättre än dig. However, jag är - som f d journalist - imponerad av din språkbehandling.
Koncentrerad, to the point, matter of fact. Inget flum här inte! Du låter läsaren trots sparsmakad sparsmakad text få sig mycket fakta till livs. Skickligt!
Du kanske ska koncentrera dig på skrivandet och skita i all detta utbud av halvtaskig musik?
Som jag skrev till din farsa: det gjordes aldrig någon bra musik efter 1969.
Skulle vara Led dÃ¥. Eller Steeley Dan. Eller Fleetwood. Eller Bruce. Elller Tears for Fears. Eller….
Äh!
Keep on writing.
Mvh
Pieter
Per: Klart du ska kolla upp Loney Dear - du kan alltid köpa hans skivor direkt på http://loneydear.com och stötta Emil lite extra.
Pieter: Tack för beröm, trevligt att höra detta från en musiker/journalist/författare som du själv!
Jag tycker att det är roligare att skriva bra texter om halvtaskig musik än att inte skriva alls, men visst får man prioritera ibland. Generellt försöker jag undvika att skriva om dålig musik på Skivkoll - det gör liksom ingen glad. Sen håller jag ju inte riktigt med om just 1969 som någon magisk gräns - vad hände då menar du?