Vi sitter i en halvtom bar någonstans i den amerikanska södern och låter livets vedermödor skölja över oss i samma takt som spriten sköljer längs strupen. Ingen bryr sig längre om någon annan än sig själv och sin sorgliga ursäkt till liv, ett gäng förlorare som för länge sedan såg den stora chansen visa sig, för att efter en sekunds tvekan försvinna lika snabbt och aldrig komma åter.

På den lilla scenen i hörnet står en liten spenslig man med sitt band, inte märkbart lyckligare än kvällens publik. Bandet slår an en släpig, bluesig ballad. Ur skuggorna hörs

The sun is sinking low
I guess it’s time to go
I feel a chilly breeze
In place of memories
My dreams are locked and barred
Admitting life is hard
Without you near me

(Life is hard)

 

När orden ekat klart mellan väggarna finns inget mer att säga. Efter tre minuter och trettionio sekunder finns inget kvar, förutom ett töcken som nu endast kan frambringa en längtan efter någon. Någon att dela detta livs alla prövningar tillsammans med. Vi har just fått lyssna till de ord vi länge saknat, som hjälper oss förstå vart utvägen finns, vart vi kan vända oss för att, om än bara en sekund, få medvind i våra segel.

Well, my ship is in the harbor
And the sails are spread
Listen to me, pretty baby
Lay your hand upon my head
Beyond here lies nothin’
Nothin’ done and nothin’ said

( Beyond here lies nothing)

När Bob Dylan släppte Blood on the tracks 1975 var det en uppgörelse med den skilsmässa som såg ut att bli en oundviklig realitet. Visserligen dröjde det två år innan skilsmässan officiellt gick igenom, vilket enligt rykten berodde på just Blood on the tracks samt spåret Sara från 1976 års Desire och som gav äktenskapet en kortvarig hjärt- och lungräddning. Blood on the tracks räknas fortfarande som ett av tidernas bästa album (hamnade på plats 16 när Rolling Stone rankade tidernas bästa album), tillika det bästa skilsmässoalbumet. Där frustade Dylan ur sig såväl aggressioner som patetik på ett rakt och skoningslöst sätt som inte lämnade någon oberörd. Idag, trettiofyra år senare, resignerar Dylan inför livets gång och de vedermödor som vi alla stöter ihop med under vägen. Men istället för att återskapa tio varianter av Not dark yet med all dess uppgivenhet finns istället en modest hoppfullhet ständigt närvarande. Även när livet är inne på sista etappen får vi aldrig släppa taget om det där som kallas hopp.

I must be losing my mind
You’re the object of my desire
I feel a change comin’ on
and the fourth part of the day’s already gone

( I feel a change comin’ on)

Och hoppet på Together through life stavas kärlek. Både den samtida och brinnande men även den kärlek som fanns där men som nu endast är en falnande låga. Allt iklätt den lekfulla bluesiga och jazziga musiken som Dylan på senare år gjort till sitt signum tillsammans med sitt eminenta band. Den här gången med mandolin och dragspel, signerade Mike Campbell och David Hidalgo, som extra eldkraft.

Together through life är inget annat än en ren och skär uppvisning i musikskapande av den idag 69-årige rockpoeten från Minnesota. Merparten av spåren på skivan är skrivna tillsammans med den förre Greatful Dead-medlemmen och låtskrivaren Robert Hunter. Något som, med facit i hand, innebär en fullträff rakt igenom. Istället för att, som så många andra, ensidigt blicka framåt för att komma någonvart hämtar istället Dylan och Hunter sina musikaliska influenser från 50-talets Sun Records och Chess Records inspelningar. Här visar det sig med all önskvärd tydlighet att det går att färdas framåt genom att någon gång, då och då, blicka bakåt. För vem hade trott att Bob Dylan skulle ägna sina avslutande år (för vi kan väl alla enas om att han är närmare graven än vaggan) åt att skapa en serie skivor som redan nu måste räknas som en triumf över de som en gång hävdade att han var slut? Time out of mind, Love and theft, Modern times och nu Together through life kommer alla att stå sig väl mot tidens tand och är redan i dagsläget klassiker allihop. Vi får blicka tillbaka till början och mitten av 1960-talet för att hitta en liknande, konstant högkvalitativ serie skivor, från en och samma artist. Och även då, för snart femtio år sedan, hette mannen bakom pennan och mikrofonen Bob Dylan.  

Life is hard skrevs ursprungligen för den fransmannen Oliver Dahans kommande film My own love song. Och nog vore det en enda stor skam om inte Bob Dylans hittills enda Oscarsstatyett får en tvillingbror när det är dags för prisutdelning. För där, mina damer och herrar, kan ni mycket väl ha årets starkaste låt. Alla kategorier.

Together through life släpptes 27 april på Columbia Records. Lyssna på hela skivan på Spotify.