I nittiotalets Umeå var det punk- och hardcorescenen som visade upp en ”gör det själv”-anda, ofta sammanflätat med ett politiskt ställningstagande med sympatier återfunna på vänsterkanten.
I denna kontext ter sig Deportees senaste skiva, Under the pavement – The beach, inte fullt så märkvärdig. För trots att deras skivbolag EMI valde att inte förlänga kontraktet och att en av de ursprungliga bandmedlemmarna valde att lämna bandet fortsatte arbetet med skivan, med enda skillnaden att de själva bekostade det fortsatta arbetet. Inte heller ter det sig lika märkligt att det återfinns ett underliggande vänsterpolitiskt budskap i texterna.
Michael Jackson avled av hjärtstillestånd på torsdagen. En av tidernas största popikoner har gått bort. Läs mer hos DN, New York Times, Rolling Stone, SvD, Aftonbladet, Expressen.
Kommentera: Vilken är hans bästa låt tycker du?
Officiell hemsida | MySpace | Spotify
Myspace | Officiell hemsida | Spotify
CRYSTAL CARAVAN Vid första anblicken känns det oförklarligt att denna brokiga skara människor är medlemmar i ett och samma band. Såväl utseende som uttryckssätt varierar till den grad att jag inte kan få ihop hur just de här personerna fann varandra. Men när intervjun pågått ett tag blir lika tydligt att det finns en innerlig gemenskap och ett band till rockmusiken som knyter ihop de ytliga olikheterna. De fyller konstant i varandras meningar och det verkar inte finnas tillstymmelse till oenigheter.
Back On My B.S har många ingredienser som skulle kunna göra det till en bra skiva. Busta Rhymes släpiga läspande är på plats, men hans tidigare så exotiska och hjärnskadade oberäknelighet har ersatts av konforma r’n’b-tårtor, olidligt wailande med autotuner (kan ingen ge Akon och T-Pain lite semester?), oinspirerande hitlisteförsök och till och med misstaget att blanda in elgitarr-riff i en låt. Sweet Dreams-lånet Give Em What They Asking For skulle möjligtvis kunna mullra på hip-hopgolvet och det haltande beatet i Im A Go And Get My passar fint i hörlurarna. Vissa beats gnistrar till, men i övrigt är det en ganska udlöss soppa Busta Rhymes har kokat ihop. Missriktad marknadsanpassning tror jag bestämt att det kallas.
Skivkoll på WTAI 2009 Vädergudarna ville inte att det skulle bli någon festival den här helgen – rena rama höstmisären vilade över Universitetsområdet när Where the Action Is skulle gå av stapeln. Fredagkvällen bjöd på dock lite uppehåll i regnandet. Skivkolls fotograf Kristofer Ljungros var på plats för att imponeras av Pixies rockenergi; förfasas över en rullstolsbunden Olle Ljungströms tämligen miserabla spelning och hänföras av en Neil Young på enastående gott humör ("det absolut bästa jag någonsin sett – ibland tyngre än Nine Inch Nails"). Gammal var äldst, och Neil Young stod för en värdig avslutning på kvällen. Men varför kan inte SL sätta in extratåg när de vet att 10.000 personer kommer från Universitetet ungefär samtidigt?
Maila info@skivkoll.se om du är intresserad av att köpa loss bilder.
Grungeikonerna Alice In Chains är på väg tillbaka till rampljuset. En ny deal har skrivits på med EMI, och en skiva är på väg. Det blir bandets första studioplatta på över tio år, och den väntas landa på butiksdiskarna i september i år.
Hägga är en märklig företeelse med ett märkligt namn. Svensk skäggfolkprogg på engelska, musik som faktiskt känns väldigt osvensk. Småstenade trallsånger och orientaliska gitarrslingor snirklar sig fram i ett landskap som låter mer Devendra Banhart än Dungen. På åtta spår hinner man precis komma in i 70-talsgunget lagom för att längta efter mer. Dessutom låter det som att Hägga har ganska roligt – oavsett på vilken planet de befinner sig. Introducing the Thieves From the North låter som mörkt långt hår, runda glasögon, solsken, spontandans och färgglada ponchos. Fast på ett bra sätt. Lyssna här!
Introducing the Thieves From the North är ute nu på National.
