2000 tilldelades Bob Dylan en Oscarstatyett för Things have changed, ledmotivet till Wonder Boys. Men i rimlighetens namn var detta en Oscar han skulle fått redan tjugosju år tidigare då Knocking on Heaven’s Door ackompanjerade Sam Peckinpahs western-drama Pat Garrett & Billy the Kid, en film där Bob Dylan själv gestaltade den minst sagt svårdefinierade karaktären Alias.

Inget ont om Barbra Streisand och hennes Oscar-vinnare från 1973, The way we were , men juryns beslut om att helt bortse från Knocking on Heaven’s Door får nog räknas som en av de grövsta felberäkningarna i popkultur-historien.

Guns n’ Roses, Eric Clapton och Roger Waters är några av de storheter som tagit sig an Bob Dylans kärnfulla hymn Knocking on Heaven’s Door. Guns n’ Roses förvandlade den till renodlad arena-rock, tillika en allsångsorgasm. En version som visserligen fick några extra nackhår att resa sig under Use Your Illusion-turnén, men som hade föga av den innerlighet som originalversionen fullkomligt översvämmas av. Clapton flirtade med reggaen och resultatet landade någonstans mellan Ingenmansland och Jamaica. Roger Waters å andra sidan, gjorde som de allra flesta, nämligen sjöng och spelade in den efter exakt samma mall som originalet. Inga försök till att låta den egna personliga våndan och svärtan färga av sig på resultatet.

It’s gettin’ dark, much too dark to see
I feel like I’m knockin’ on heaven’s door.

Men när Anthony Hegarty kvider ur sig ovannämnda textrader upphör Dylan Mania, där och då, att vara ett tribute-album för att istället övergå till något större. Orden är inte längre skrivna av Bob Dylan utan istället uttryckta av Anthony på ett sätt där ursprunget inte längre är väsentligt. Låtens förhållandevis få ord tilldelas samtliga dess rättmätiga betydelse och ingen fras är för liten eller obetydlig för att gå obemärkt förbi.

Personen bakom Dylan Mania är den franska sångerskan Béatrice Ardisson. Det är hennes urval som bolaget Naïve nu släpper. Naïve har tidigare gjort samma procedur med tolkningar av David Bowie, då kallad, just det, Bowie Mania.

Tyvärr känns låtvalet ganska tråkigt, vilket mycket väl kan ha sina ekonomiska förklaringar. Det går som bekant inte bara att sprida musik till höger och vänster, artister vill ha betalt för det också. Men med tanke på att Bob Dylan är en av de mest tolkade artisterna någonsin borde det ha kunnat bli bättre. Eller åtminstone lite mindre förutsägbara tolkningar. För vad vore en samling Dylan-covers utan Bryan Ferry? Mannen som under årtionden bedyrat sin kärlek för Dylans låtskatt och som med tiden blivit något av en inofficiell Dylan-konnässör. Tyvärr faller hans tolkning av A Hard Rain’s A-Gonna Fall lika platt som alla hans övriga försök. Tänk om den gamle Roxy Music-sångaren för en gångs skull kunde skita ner sig lite och låta pressvecken på kostymen bli lite mindre knivskarpa, ja då kanske det skulle låta intressant. Nu är det bara… tråkigt.

Nej, istället är det Slumcats som med precis rätt dos uppkäftighet ackompanjerad av sin 50-talsinspirerade rock n roll framför Subterranian Homesick Blues på ett så pass befriande och eget sätt att man åtminstone för en stund glömmer originalet.

Men vore det inte för redan nämnda Anthony & The Johnsons bidrag skulle det här vara en (nästan) helt ointressant samling. Och vill man ha just det här spåret känns soundtracket till I’m not there som ett betydligt vettigare köp.

Dylan Mania släpptes i Sverige 13 maj på bolaget Naïve med distribution av Playground.