I min ungdoms bekymmersfria dagar fanns det en kille, vars föräldrars politiska ståndpunkt låg långt ute på vänsterflanken, som på grund av (eller tack vare, beroende på hur man ser det) detta inte fick bära jeans, dricka Coca Cola eller lyssna på allt för ”kapitalistisk” musik. Så när denne tonåring så äntligen hittade ett band som uppfyllde föräldrarnas anti-kapitalistiska krav sprang han, stolt som en tupp, fram till oss andra och visade upp sin nya skatt. Madness!
Vad i helvete är Madness för smörja, frågade vi oss. Om bandet lyckades smita igenom föräldrarnas finmaskiga nät kunde det minsann inte vara annat än skräp. När jag tittar tillbaka på min ungdoms naiva synder erinrar jag mig att han minsann fick höra, där och då, att Madness inte var något att ha. Det ironiska i berättelsen är att vi övriga, självutnämnda elitister, lyssnade på vad som idag är att klassa som ren och skär yta. Vi var mer imponerade av Blackie Lawless, Nikki Sixx och Eddie (Iron Maidens ”frontfigur”) än melodier, rytmer och texter.
Så när jag nu lyssnar till Madness nionde studioalbum, Liberty of Norton Folgate, blir det så tydligt att killen med mjukisbyxorna och Madness-skivorna var ljusår före oss i såväl coolhet som musik.
För det svänger, gungar och berättar. Ska-influenserna är naturligtvis där, men det är snarare fråga om en tämligen klassisk pop-platta. Vad som dock gör Liberty of Norton Folgate så bra är rytmsektionen i allmänhet och Mark Bedfords basspel i synnerhet. Texterna, som återigen kretsar kring London, ikläs en näst intill perfekt vardagssnygg kostym och skjuter musiken framåt i en sådan skön och tillbakalutad takt att jag kommer på mig själv med att gunga fram och tillbaka med ett fånigt leende på läpparna. Singeln NW5, We are London och den nostalgisk-melankoliska Forever Young är alla värda sin vikt i guld.
Ska man nämna något negativt om Liberty of Norton Folgate är det att femton låtar mot slutet känns som några för många. Visst, det var tio år sedan den senaste skivan, Wonderful, men lite mer återhållsamhet hade varit att önska.
Ni kanske redan ställe er frågan; hur går Madness ihop med anti-kapitalism? Det visade sig att föräldrarna helt enkelt såg omslaget och utifrån detta tog beslutet att det verkade tillräckligt harmlöst.
Liberty of Norton Folgate släpps 20 maj på bolaget Lucky Seven Records och distribuerad av Playground. Lyssna på skivan på Spotify.













Härligt med en ny Madness-platta. Ska genast starta Spotify och lyssna.
Jag tillhörde aldrig Madness-fansen under two tone-eran. Jag var mer intresserad av The Specials, The Beat och Bad Manners.
Så här i efterhand kan jag konstatera att Madness håller måttet, och har passerat tonårslustiga Bad Manners. Och kanske även The Beat.