I en digital värld full av förvirrande musiktjänster är det dags för ännu en. Igår presenterades betaversionen av den isländska webbtjänsten Gogoyoko i isländska ambassadörens residens på Strandvägen i Stockholm för en skara gratisätande musik- och nöjesjournalister, inbjudna  av Iceland Music Export.

Gogoyokos ledord är "Fair play in music", och affärsidén är tämligen simpel: låt artister och skivbolag ladda upp sin egen musik och ta betalt som de själva vill. All musik ska fungera på alla maskiner. Sajten streamar smakprov och tar inget betalt för det hela - artisten kan alltså få hela kakan. Dessutom ska 40 procent av annonsintäkterna på Gogoyoko gå tillbaka till artisterna.

Som om inte det vore nog med solidariteten, uppmuntras alla artister och lyssnare att donera till olika hjälporganisationer via sajten. 

Gogoyoko ligger nu uppe i betaversion, och i sommar ska tjänsten släppas publikt i Skandinavien, för att lanseras globalt senare i höst. Man vill, förutom musiktjänst, även fngera som ett socialt nätverk i konkurrens med facebook och Myspace. Tanken är god, sajten är snygg, affärsmodellen sympatisk. Nu finns det bara några frågor: Hur ska man se till att få tillräckligt med metarial för att göra sajten intressant för lyssnare utan att ha en stor marknadsföringsbudget? Håller affärsmodellen så att de tjänar tillräckligt med pengar i en verklighet med tighta annonsbudgetar?

Hur det än blir med den saken är det läge att hålla utkik efter Gogoyoko i sommar. Som ett sympatiskt komplement till Spotify, iTunes och Klicktrack.

Jag vill påstå att Eminem lider av ett vanligt hip-hop-problem. Det är en ständigt kamp mot självpåtaget hybriskomplex, med för många långa låtar, småtrötta refränger och slentrianproduktion (jo, även av Dr Dre). För att inte tala om oskicket att använda sig av otaliga ”skits” mellan låtarna, som oftast inte ger den välbehövda röda tråden som förmodligen var avsikten.

Eminem på skiva har aldrig nått fulländning, trots att han utklassar de flesta andra rappare i världen, svarta som vita. Men om han bara ägnade mer tid åt att vässa sina argument (har han några?) istället för att grotta ner sig i ännu en text om bögar, pillermissbruk och skandal beauties skulle han kännas så oändligt mer relevant. När Eminem slog igenom kändes det som att han var lite smartare, roligare och elakare än de andra. Nu låter han mest bitter och trasig. 

Låtmaterialet på Relapse är inte svagt, bara lite oinspirerande. Om Eminem ansträngde sig skulle han kunna sno ihop århundradets bästa hip-hop-skiva. Frågan är hur mycket energi han har kvar för det?

Relapse är ute 18/5 på Universal. Lyssna på Spotify. Recension i Expressen, SvD, Rolling Stone, DN, Dagens Skiva, Kritiker.se.

2000 tilldelades Bob Dylan en Oscarstatyett för Things have changed, ledmotivet till Wonder Boys. Men i rimlighetens namn var detta en Oscar han skulle fått redan tjugosju år tidigare då Knocking on Heaven’s Door ackompanjerade Sam Peckinpahs western-drama Pat Garrett & Billy the Kid, en film där Bob Dylan själv gestaltade den minst sagt svårdefinierade karaktären Alias.

Inget ont om Barbra Streisand och hennes Oscar-vinnare från 1973, The way we were , men juryns beslut om att helt bortse från Knocking on Heaven’s Door får nog räknas som en av de grövsta felberäkningarna i popkultur-historien.

Läs vidare ‘Dylan Mania - By Béatrice Ardisson’

Kingdom of Welcome Addictions släpptes 15 maj 2009 på SubSpace Communications.

I min ungdoms bekymmersfria dagar fanns det en kille, vars föräldrars politiska ståndpunkt låg långt ute på vänsterflanken, som på grund av (eller tack vare, beroende på hur man ser det) detta inte fick bära jeans, dricka Coca Cola eller lyssna på allt för ”kapitalistisk” musik. Så när denne tonåring så äntligen hittade ett band som uppfyllde föräldrarnas anti-kapitalistiska krav sprang han, stolt som en tupp, fram till oss andra och visade upp sin nya skatt. Madness!

Vad i helvete är Madness för smörja, frågade vi oss. Om bandet lyckades smita igenom föräldrarnas finmaskiga nät kunde det minsann inte vara annat än skräp. När jag tittar tillbaka på min ungdoms naiva synder erinrar jag mig att han minsann fick höra, där och då, att Madness inte var något att ha. Det ironiska i berättelsen är att vi övriga, självutnämnda elitister, lyssnade på vad som idag är att klassa som ren och skär yta. Vi var mer imponerade av Blackie Lawless, Nikki Sixx och Eddie (Iron Maidens ”frontfigur”) än melodier, rytmer och texter.

Så när jag nu lyssnar till Madness nionde studioalbum, Liberty of Norton Folgate, blir det så tydligt att killen med mjukisbyxorna och Madness-skivorna var ljusår före oss i såväl coolhet som musik.

För det svänger, gungar och berättar. Ska-influenserna är naturligtvis där, men det är snarare fråga om en tämligen klassisk pop-platta. Vad som dock gör Liberty of Norton Folgate så bra är rytmsektionen i allmänhet och Mark Bedfords basspel i synnerhet. Texterna, som återigen kretsar kring London, ikläs en näst intill perfekt vardagssnygg kostym och skjuter musiken framåt i en sådan skön och tillbakalutad takt att jag kommer på mig själv med att gunga fram och tillbaka med ett fånigt leende på läpparna. Singeln NW5, We are London och den nostalgisk-melankoliska Forever Young är alla värda sin vikt i guld.

Ska man nämna något negativt om Liberty of Norton Folgate är det att femton låtar mot slutet känns som några för många. Visst, det var tio år sedan den senaste skivan, Wonderful, men lite mer återhållsamhet hade varit att önska.

Ni kanske redan ställe er frågan; hur går Madness ihop med anti-kapitalism? Det visade sig att föräldrarna helt enkelt såg omslaget och utifrån detta tog beslutet att det verkade tillräckligt harmlöst.

Liberty of Norton Folgate släpps 20 maj på bolaget Lucky Seven Records och distribuerad av Playground. Lyssna på skivan på Spotify.

När jag fick Blue Roses skiva skickad till mig hade jag ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Jag hade aldrig hört talats om projektet bestående av Laura Groves och hennes vänner och bekanta. Men det var något med skivans omslag som gjorde att jag blev lite nyfiken.
Ibland är det en fördel med att få skivor som digitala filer. Det kan göra att fokus hamnar mer på musiken än på omslagen. I det här fallet skulle jag helst vilja ha skivan som vinyl. Bara för att den är så vacker.
Musiken är nästan lika vacker som omslaget. Debuten Blue Roses är, med några få undantag, fylld med befriande tidlös och otrendig sådan.
När jag lyssnade på skivan första gången kändes det som om stressen i tunnelbanan och pendeltåget rann av mig. Det var först när jag kom fram till jobbet och tog av mig hörlurarna som jag märkte att jag åkt hemifrån utan att ta på mig en jacka.

Laura Groves säger sig vara inspirerad av Debussy, Kate Bush och Tears For Fears. Jag kan ganska lite om klassisk musik, men det är något med ljudbilden som skiljer sig från den ordinarie singer/songwriter-mallen. Influenserna från Kate Bush, eller för den delen Vashti Bunyan och Tori Amos är ändå ganska tydliga. Bäst är det när det är avskalat, enkelt. Det mesta är helt akustiskt med Laura på piano och gitarr i förgrunden. Ibland finns ett diskret elpiano eller elgitarr i bakgrunden.
Om jag bortser från den gräsliga syntslingan i början av I Am Leaving så är det här en bra skiva som känns som att den kommer att växa ju mer man lyssnar på den. Förmodligen kommer den följa mig ett bra tag.

Rekommenderas för stressade storstadsbor och andra som bara vill ha lite bra musik.

Lyssna på Blue Roses på Spotify!