Marit Bergman är aktuell med sitt fjärde album, The tear collector, som är en mer lågmäld samling sånger än vad de flesta förknippar med indie-drottningen från Rättvik. Men samtidigt är det en logisk uppföljare till 2006 års I think it’s a rainbow. Under det senaste året har hon, istället för att låta fansen vänta på en ny skiva, erbjudit en prenumerationstjänst där en ny låt släpps månadsvis. För närvarande befinner sig Marit Bergman på turné runt om i Sverige. En turné som enbart består av henne själv, ett piano och en samling poplåtar som få andra svenska artister kan matcha.

Jag får börja med att tacka för ännu en grym skiva. Det känns som att "Snow on the 10:th of may" skulle kunna bli en potentiell vårplåga, i ordets bästa mening…  
- Tack själv!

Verkar den nya skivan ha fått fäste hos publiken eller skriks det mest efter gamla klassiker?  
- Den smyger sig på. Jag har gjort tre spelningar hittills och de nya låtarna verkar vara minst lika poppis som de gamla, men det blir ju också lite speciellt när man bara kör med piano och sång och folk verkligen kan lyssna och ta in låtarna. När man spelar för stående (ibland småpackad) publik så är det alltid svårare med nya låtar.  
 
Du turnerar utan band den här gången. Hur tog du det beslutet och känns det befriande eller läskigt att vara helt själv på scenen?  
- Det började väl egentligen förra våren när jag fick erbjudande om att åka förband till Kathryn Williams i England. Jag hade inga pengar att ta med mig någon musiker så valet stod mellan att inte åka alls eller att spela själv. Jag åkte såklart för det kan man ju inte missa. Då lärde jag mig liksom att spela helt solo och upptäckte att det inte var så otäckt som jag hade tänkt mig. Man får öva lite mer bara så att spelet blir underhållande. Rent publikmässigt kan det nästan vara enklare, det blir liksom rena kanaler mellan mig och de som lyssnar. Fast jag älskar ju att spela med bandet också, det är annorlunda bara. Nu har jag ju inte gjort så mycket i Sverige på ett tag så det kändes lite overkill att dra ihop hela storbandet och åka på vårturné. Jag spelar hellre på lite mindre ställen nu och känner mig för.  
 
Blir det någon sommarturné efter den här svängen och kommer den i så fall att se annorlunda ut, med band och dylikt?  
- Några spelningar blir det nog, vi får se hur många. Albumet har inte sålt så där enormt mycket än så arrangörerna drar sig nog lite för att boka på mig med stort band. Men bandspelningarna som blir kommer antagligen bli något mer dansorienterade och lite mörkare. Det blir lite mindre gitarr och lite mera stråk.  
 
Du prövade ju ett annorlunda sätt att ge ut musik i och med din prenumerationstjänst. När du ser tillbaka på det, känns det som ett lyckat projekt och kommer du fortsätta med det framöver? 
- Alltså det är ju ett pågående projekt. Man löser prenumeration ett år i taget, men man kan lösa prenumeration när som helst under året, och jag måste ju avannonsera projektet minst ett år i förväg om jag nu skulle vilja göra det. Jag kan väl säga att ekonomiskt sett har det inte varit särskilt lyckat, däremot kreativt. Det har varit bra för mig att ha en kanal för alla sorters låtar jag håller på med, utan att man måste tänka på att det ska paketeras eller presenteras på något särskilt sätt. Så jag kommer att fortsätta med det tills jag är pank i alla fall.  
 
Känns det som att det här med att samla/släppa låtar månadsvis under ett år för att sedan bygga vidare till en skiva är något du skulle kunna fortsätta med till nästa skiva. 
- Har så svårt att tänka så långt fram som till en eventuell ny skiva, man tar en grej i taget. Varje gång jag har gjort ett album har det av olika anledningar känts som att det blir det sista.  
 
När Marit Bergman 2002 släppte debutskivan 3:am Serenades innehållande brottarhiten This is the year fanns det få framgångsrika kvinnliga popartister i Sverige. Men under de efterföljande åren skedde något som närmast kan liknas vid en explosion av publik- och kritikermässiga framgångar för kvinnliga artister. Anna Ternheim, Frida Hyvönen, Säkert!/Hello Saferide, Anna Järvinen och Maia Hirasawa, är bara ett axplock ur den skara som slagit igenom i kölvattnet av Marit Bergman.  

Känner du dig som en person som på sätt och vis banade väg för andra kvinnliga soloartister?
- Ja faktiskt kanske lite. Men att det blev just jag är nog en slump. När jag började var det väldigt ont om svenska poptjejer som liksom styrde sina egna karriärer och som inte kändes, på ett eller annat sätt, tillrättalagda. Jag tror dels att det ligger i tiden, att förr eller senare måste utvecklingen i jämställdhet återspegla sig på kulturen, men sen har jag och många med mig gjort ganska medvetna och aktiva insatser för att stötta varandra och hjälpa varandra fram för vi inser att det även gagnar en själv.  
 
Sarah Assbring (El Perro del Mar) nämnde i en intervju den helt konkurrensfria och familjära gemenskap som hon upplever finns mellan många av de kvinnliga artisterna idag. Är det här något som du känner igen? 
- Ja det känner jag igen mig i. I min värld har det i och för sig alltid varit så sen jag började med musik. Omvärlden försökte hela tiden ställa tjejer mot varandra men vi var smarta nog att inte gå på det. Ett starkt minne var inför Hultsfred 1995 eller kanske var det 1996, vår bokare ringde och sa att antingen får vi, Candysuck, eller Sindy Kills Me, ett annat band med majoriteten tjejer, spela. Vi sa då att vi ville antingen dela på tiden eller så blir det inget för någon av oss. Det slutade med att vi båda fick spela på varsin tid.

Har du hamnat utanför den här gemenskapen sedan du flyttade till New York?
- Många av de svenska tjejerna är ju i New York och spelar titt som tätt och jag tycker att det är samma vibb bland de amerikanska musiker jag känner så nej, jag känner mig inte utanför detta alls. Och så finns det ju alltid internet.  

2003 startades Popkollo, ett läger för unga tjejer som på ett eller annat sätt ville spela musik. Från att ha varit ett tiodagarsläger i Hultsfred har det med åren vuxit sig större och större och Popkollo återfinns idag Hultsfred, Umeå, Göteborg, Malmö, Botkyrka, Uppsala och Norrköping. Idén till Popkollo kom från just Marit och hon är fortfarande involverad i projektet som vice ordförande i den nationella popkolloföreningen. Trots att hon sedan några år tillbaka är bosatt i New York försöker hon besöka ett par stycken varje år som gästhandledare.  
 
Vet du hur det gått för de tidigare deltagarna?
-Det finns massor av tjejer som har fortsatt att spela på olika nivåer, har inte koll på precis alla eftersom det nu är många hundra tjejer som gått kollot sen starten 2003. Men bland annat blev Federales från Västerås nominerade till Rockbjörnens MySpace-pris nu senast. Flera av de tjejerna har gått popkollot.

Så är intervjun slut och vi på Skivkoll kan bara önska Marit Bergman lycka till på den turné som inledningsvis fått överlag goda recensioner. Undertecknad kan heller inte undgå att skicka en liten önskan om att konserten i Umeå kommer avslutas med den magiska ”Miss You”
-Vi får väl se vad som händer…
 
Marit Bergman kommer spela på följande orter:

8.4 Uppsala, Reginateatern  
9.4 Linköping, Konsert & Kongress
10.4 Göteborg, Konserthuset  
11.4 Vänersborg, Fairfest
12.4 Stockholm, Rival  
13.4 Karlstad, Scalateatern  
16.4 Växjö, Växjö Teater  
17.4 Malmö, Victoriateatern
18.4 Malmö, Victoriateatern  
19.4 Borås, Sagateatern  
22.4 Gävle, Spegeln  
23.4 Västerås, Sigurdsgatan 25  
24.4 Luleå, Kulturens Hus  
25.4 Skellefteå, Nocks  
26.4 Umeå, Idun