Allas vår Miss Li är tillbaka, på ytan lika glad, sprallig och charmig som tidigare, men med en textmässigt mer "vuxen" approach. Då de tre föregående skivorna mestadels kretsade kring en, mot slutet ganska utdragen, kärlekshistoria innebär Dancing the whole way home en välkommen utveckling.

Musiken i sig känns mer städad och välorganiserad, utan att den lekfulla kärnan behöver stryka på foten. Miss Lis karaktäristiska pianohamrande genomsyrar även denna skiva, men nu i en mer undanskymd och nedtonad roll. Något som vissa kanske tycker är negativt men som jag personligen tycker tyder på en intressant utveckling.

Men den stora utvecklingen har skett i textförfattandet. Vi får lyssna till en Miss Li som tagit klivet ut ur den egna sfären för att bli mer allmängiltig. Bäst blir det i den kvävande I heard of a girl där vi genom berättarjagets ögon blir till skuldfyllda betraktare av ett mobbningsfall. På strax under tre minuter kastas man tillbaka in i högstadiets korridorer och ställer sig därefter frågan ”Undrar vad som egentligen hände med X?”

Dirty old man och The boy in the fancy suit är spår, som i all sin direkthet och personliga utgångspunkt, lyckas så ett frö till större frågor; vad gör sextioåriga gifta män på klubbar avsedda för artonåringar; och när ska rikemanskulturen ta slut, där allt (och framför allt alla) anses kunna köpas för pengar?

Det är inte fråga om att Miss Li blivit en i mängden av Sveriges popsångerskor. Hennes uttryckssätt är fortfarande unikt och fortsatt vansinnigt medryckande. Här resulterar det i hennes hittills bästa skiva och en stor längtan efter mer.

Dancing the whole way home är ute på skivbolaget National den 1 april, med distribution av Bonnier Amigo.