Att Promoes debut på svenska skulle vara politisk kom inte som chock. Det som däremot kan te sig en smula förvånande är att han är så behagligt befriad från hip-hop-puritanska pretentioner. Visst blir Kråksångens refränger stundtals lite flamsiga, men att lyckas kombinera vass och raljerande samtidskritik med dansgolvsbomber är en svår konst som Promoe beundransvärt nog bemästrar. Samtidigt är Kråksången också en sentimental reflektion över karriären och livet so far. Summering och avstamp.
Första singeln Svennebanan kommer – ironiskt nog – att pumpa från studentflaken inom kort, och om det krävs en stekarsynth för att Promoes budskap om konsumtionshets, ytlighet och att skapa sin egen lycka utanför hamsterhjulet ska gå fram, så får det gå den vägen. Han är fortfarande Sveriges mest relevanta rappare.
Idag är det inte bara valborgsmässoafton. Idag är även dagen då Idol-minstingen Johan Palm videodebuterar. På Johans hemsida kan du njuta av den purfärska videon till singeln Emma-Lee, filmad i tvåheltagningar enligt Johans önskemål. Den 20 maj släpps debutalbumet My Antidote på Sony Music, med en diger hop mer eller mindre namnkunniga låtskrivare inblandade.
Oxygen Overload drabbar mig flera år efter att den introverta clicks ‘n’ cuts-musiken var det nya svarta, och det känns bekvämt att hålla den smånervösa trenden på avstånd. Däremot kan man ana mer beatsrelaterade influenser som Prefuse 73, Four Tet och (en förälskad) Aphex Twin, för att välja ur mitt begränsade referensförråd.
På Oxygen Overloads MySpace-sida finns en mer muskulös electronica representerad, men lyssna även på spår som Snowflake och A Majestical Ending, så får du en bättre idé om hur Life Day låter – mogen, tröstande, återhållsamt färgsprakande. Ett fantastiskt soundtrack.
Skivan släpps 6 maj på det sympatiska indiebolaget Pink and Green Records.
Jag har ett kluvet förhållande till begreppet tjejband.
Det känns som om det bästa bara vore om man kunde bedöma alla band efter hur bra de är istället för att se till om det är killar eller tjejer som spelar. Men faktum är ju att man buntar ihop andra band på grund av hur de ser ut eller den typ av musik de spelar. Då kanske tjejband blir en egen genre. Oavsett om bandet spelar pop eller rock.
Norska Cocktail Slippers består bara av tjejer.
Alltså blir de ett tjejband.
De släpper nu sin tredje skiva, St. Valentine’s Day Massacre. Det är den andra sedan de hamnade på Steven Van Zandts Wicked Cool Records. Jag kan inte säga att jag gillade den förra skivan, Mastermind, särskilt mycket. Den var fylld med polerad, lättviktig rock.
Inte så spännade.
På den nya skivan har bandet tagit ett par steg närmare popen – och lyckas mycket bättre. Man kan väl inte förneka att det fortfarande finns kvar en vilja att låta som Joan Jett, men den märks mycket mindre än tidigare. Bandet passar bättre med handklapp och Farfisa-orglar än med bredbenta gitarrer.
Det finns ett par riktiga pärlor på skivan. Särskilt ett av Little Stevens bidrag, titellåten St Valentine’s Day Massacre, som är en riktig höjdare.
Om man ska sammanfatta det hela så kan man säga att Cocktail Slippers har släppt en hygglig popskiva med några toppar.
Gör som jag – lyssna på musiken och titta inte så mycket på bilderna. Det gör plattan mycket bättre. Tyvärr.
Umeåbandet The Crystal Caravan gör snygg och ösig sjuttisrock, producerat av hardcorelegendaren Dennis Lyxzén. Resultatet luktar Woodstock-lera, otvättat hår och en och annan fredspipa. Debuten The Crystal Caravan (på lilla Garageland Records) är både utvändigt estetiskt tilltalande och invändigt välproducerad och välspelad – men det är ju live den här musiken ska avnjutas. Tyvärr blir det således kanske inga radiohits för The Crystal Caravan i sommar. Däremot kan det bli årets liveupplevelse om du lyckas se sjumannabandet spela. Svängigare blir det inte. Lyssna och titta här!
Sony Music meddelar idag att man kontrakterar de forna Idol-kollegorna Peter Swartling och Daniel Breitholtz att tillsammans starta det nya dotterbolaget The Nursery, som ska arbeta både med nya talanger och nya intäktsmodeller är det tänkt. Exakt vad The Nursery ska syssla med framgår dock inte riktigt: "The Nursery kommer att arbeta med konventionell A&R och artistutveckling samt fokusera på att hitta norm- och banbrytande affärsmodeller" heter det bland annat i pressmeddelandet. Sony Musics vd Hasse Breitholtz är stormförtjust över tilltaget. Men är det ingen som reagerar över den lilla … nepotismen i det hela?
Jag hade länge rubriken ”Ju fler kockar, desto sämre soppa” till den här recensionen. Jag tyckte det sammanfattade allt som skrivits om Anders Wendins alter ego Moneybrother under den senaste tiden. Tomatsoppan har blivit ett flitigt diskuterat ämne, både hos fans, men även bland de ännu ofrälsta. Vad gäller kockarna, i det här fallet producenterna Jari Haapalainen, Björn Yttling och Christoffer Roth, har dessa också orsakat en del diskussioner. Skulle det bli för spretigt? Skulle det redan klassiska Moneybrother-soundet vattnas ur? Vart är han egentligen på väg?
Kanske lite fredags-dub för att komma i helgstämning? Kolla in brittiska Scubas mörka och gungande rytmer, framförallt den sköna remixen på Fever Rays When I Grow Up. Lyssna här!
Som en svensk Feist kommer New Orleans-baserade Theresa Andersson att valsa in med sin lättsamma konstskolepop och skapa årets Frida Hyvönen-chock. Det luktar med andra ord kritikerkonsensus lång väg. För det kan ju inte bli bättre än en egensinnig, klassiskt skolad (kvinnlig) artist som spelar på konstiga stränginstrument och på egen hand revitaliserar folktraditionen? Det enda tråkiga med Theresa Andersson är förmodligen hennes brist på ett klatschigt artistnamn. Hummingbid, Go! är nämligen så breddfylld av spännande modern popmusik med hitflirtande melodier som längtar efter att bryta igenom sina finurliga musikaliska lapptäcken och skvala på P3 i sommar.
Jag har aldrig höjt på det stora ögonbrynet åt Tobias Fröbergs egen musik, men när han än en gång (tidigare har han bland annat producerat Existensminimum) visar prov på utmärkt producentarbete är jag redo att smått geniförklara honom. Men, som du ser här nedan, är det framförallt Theresa Andersson som är geniet. Den här lilla inblicken i hennes skapande känns både vacker och nästan lite… sorglig. Men vilket fotarbete!
Release 23/4 på Playground.
I vissa kretsar är Ken Stringfellow legendarisk. Den forne sångaren i The Posies har spelat otaliga konstellationer sedan dess, varav REM onekligen får sägas vara den mest namnkunniga. Men nu har Ken Stringfellow plockat upp spillrorna av det norska pophoppet Briskeby och gör under namnet The DiSCiPLiNES småskitig vuxenrock för oss som både kan svänga och känna. Smoking Kills heter nya skivan, och innehåller både förlösande rockräkor och bedårande poppärlor. Men inte nog med det – den 21/5 kommer The DiSCiPLiNES till Kägelbanan i Stockholm! De kommer att spela tillsammans med det minst sagt välbekanta(!) bandet The Flare-Up! som är aktuella med nya skivan Whip ‘em Hard, Whip ‘em Good (okej jag är inte objektiv nu, men lyssna ändå – hela skivan finns även på Spotify). Biljetter till årets största rockfest kostar 150 kronor, och kan köpas här.
