Igår firades Nokias nya tjänst Comes With Music med lite pompa och ståt på Amabassadeur i Stockholm. Vi var ett fyrtiotal bloggare och journalister som direkt vid ankomst fick en sprillans ny Nokia 5800 XpressMusic tryckt i handen, komplett med Comes With Music – det vill säga ett helt år av helt fria nedladdningar från Nokia Music Store. (Liten uppdatering: det gällde visst ett lån på tre veckor. Det var antagligen inte bara jag som missade den lilla detaljen …)
Under en ångestfylld flykt till New York växte längtan att äntligen göra en ärlig och svart kärleksplatta. Med tassande stämma viskar sig Sara Assbring fram genom natten i ett kallt hav av känslor. Ett år efter förra fullängdaren landar detta mini-album upp med ambitionen att hitta ett nytt uttryck. Tillsammans med Rasmus Hägg från göterborgsduon Studio letar sig resan ut i oändliga ångor från ett svunnet av åttital. Rösten får nackhåren att rysa till och utan tvekan faller en tår i stor sett till varje sång. Det var mycket länge sedan en popskiva kunde fylla tårkanaler på detta vis. Lyssna här!
Love Is Not Pop släpps 1 april på Linking Fingers med distribution av Playground.
David Fransson har tillsammans med klaviaturspelande Jonas Rangstad hittat en riktigt fin ton på sin andra fullängdare som New Moscow. Resultatet är svensk singer/songwriter-musik som står sig riktigt bra internationellt. Slickt och välproducerad akustisk pop som blinkar både till Elliott Smith (bra) och Bob Dylan (mindre bra), och New Moscow har naturligtvis redan haft med en låt i Grey’s Anatomy (vilket verkar vara mycket naturlig del av framgångsstegen för svenska indieband nuförtiden).
Låtarna på Slow Down passar både till nära och perifer lyssning, och melodierna är svenskt vemodigt fångande på ett sätt känns bekant. Ibland blir de rentav förutsägbara, men det är förlåtligt. En riktigt fin ton, som sagt. Lyssna här!
Slow Down är ute på skivbolaget Wanna Borrow A Fiver? den 25 mars, med distribution av Bonnier Amigo.
Man får anta att den unga brödraduon Lorentz & M.Sakarias ska ses som ett uppfriskande inslag på Sveriges hip-hopscen. Och med tanke på mediauppvaktningen verkar det finnas ett tomrum för lekfull hip-hop med djup amerikansk bas, autotuner och eurodisco-influenser. Kanske är det akter som Maskinen och Axel Weak som plöjt fåran och luckrat upp gränsen mellan hip-hop och klubbmusik, och visst är Vi mot världen dansant och medryckande på sina ställen. Men till syvende och sist är det ändå just den där lekfullheten som Lorentz & M.Sakarias vinner på. Deras fullkomligt respektlösa förhållande till musik i allmänhet och rap i synnerhet gör dem till en välbehövd nagel i ögat på hip-hoppuritanerna. Men de är lite för snabba och rappa för att kunna avfärdas, även om musiken ofta är hopplöst cheesy och inte har särskilt lång livslängd. Det känns nämligen som att Lorentz & M.Sakarias skiter fullständigt i vilket. Varenda fritidsgård kommer ändå vara smockad på en eventuell sommarturné. Lyssna här!
Det sköna med Peter Bjorn and John är att de kan göra precis vad de vill. De har inte låst in sig i något, de verkar inte efter större berömmelse än de redan fått, och de har förmodligen redan tjänat både en och två slantar på sin passion.
Living Thing är en kul och lekfull historia, som i stunder är en smula ojämn. Musikaliskt är det mestadels fantastiskt, och sprången mellan klubbhittar och aviga små popsnören är smidig. Men ibland blir den svengelska nördigheten påtaglig – som vore den accentuerad för att öka på den nordiskt exotiska auran kring trion.
Personligen tycker jag att den suggestiva 4 Out Of 5 är riktigt snygg, men det är två låtar som har all potential att bli riktiga storhittar. Den ruskigt fångande och Beatles-doftande klubbdängan Nothing To Worry About (underbar video nedan) och Teddybears-flirtande Lay It Down, ett småirriterande nörd-anthem som klistrar sig fast på ett ögonblick. Ibland känns Living Thing imponerande mångfacetterad. Ibland känns den som för små kläder på vuxna män. Lyssna här!
Recension i DN, SvD, Rolling Stone
Det känns inte som en slump att Uppsalabandet Jeniferevers skiva Spring Tides kommer i ett kuvert signerat bandets promotionagent i Italien. Det här är nämligen emomusik som mangatrollen vid Plattan förmodligen inte skulle lyfta många ögonbryn över.
Men vi också några som närmar oss trettio och har kvar den där ådran som i smyg gillar unga män som spelar "smarta" gitarrackord och sjunger fint om årstider. Jeniferever gör inget för att chockera eller skrämma bort sina lyssnare, men så lyckas man istället skapa en mer suggestiv stämning som är både mörk och vacker. Som en modern blandning mellan Last Days of April och The Cure smeker Jeniferever sina postrockiga gitarrmattor över Europa. Inte alltid spännande, men alltid väldigt snyggt.
Spring Tides släpps den 13 april på Monotreme Records.
Det är svårt att säga vad exakt Junior Boys egentligen strävar efter i sitt skapande. Deras luftiga, elektroniska mjukpop med vemodiga förtecken har förmodligen ackompanjerat tusentals trefliga parmiddagar och lika många fumliga efterfesthångel världen över. Men det kan väl ändå inte vara det man längtar efter när man gör klubbmusik? Junior Boys är alltid småputtrigt trevliga, och nya skivan Begone Dull Care är inget undantag. Låtarna har möjligtvis en smula tydligare strukturer den här gången, men ibland blir det så mycket försiktigt loungig hissmusik av deras sävliga, väna slowelectro att man bara längtar efter något … annat. Nästa parmiddag kommer ju skivan åka på lik förbannat. Lyssna här!
NOFX ligger inte på latsidan i år heller. Förra veckan släpptes den efterlängtade dvd-utgåvan av gruppens kaotiska dokusåpa Backstage Passport. Och den 24 april kommer en sprillans ny NOFX-skiva ut i Europa. Som vanligt är det någon form av ordvitsande med i spelet, och plattan kommer att heta Coaster som cd-utgåva och Frisbee på vinyl. De kommer att vara utformade som en – jepp! – coaster respektive frisbee om nu någon undrade. Börjar de goda idéerna att sina? Här nedan en trailer för Backstage Passport.
Jag får ta upp iPoden flera gånger för att verkligen kolla att det stämmer att det är Chris Cornells soloskiva jag lyssnar på. För inte kan väl den forne Soundgarden-hjälten plötsligt få för sig att tillverka sådan sliskig och överproducerad popsörja som det här? Men det står fortfarande Chris Cornell på displayen och det märkliga börjar klarna – Chris Cornell har helt enkelt gjort en r’n’b-platta. Det är alltså därför han slår sönder sin gitarr på omslaget – för att den inte längre behövs! Det är mycket möjligt att Cornell känner sig lika funky som Prince, men det här blir bara ett andra klassens Gnarls Barkley – eller som om Phil Collins och Usher gjorde en skiva ihop. Det lilla av rock som finns kvar känns bara som processad mikromat. Vem ska köpa det här? Lyssna på smakprov!
