I både hip-hop och reggae är det vanligt med så kallade "clashes" eller "battles". Det innebär att man ställs mot sin rival och slåss om vem som är bäst på att sjunga, rappa, breakdansa eller något annat. Många minns säkert Eminems 8 mile som handlar om hur han tar sig in i musikbranschen genom verbala slagsmål.

På Jamaica har man arbetat med clasher sedan tidigt 60-tal. Då utmanade olika soundsystem varandra. Vinnaren var den som hade de mest obskyra R&B-singlarna, och de mest hängivna anhängarna. Rivaliteten kunde ibland utmynna i regelrätt handgemäng mellan supportrarna till olika soundsystems. Men många clasher kunde också utspela sig på vax.

Det finns en mängd skivor där sångare eller deeyjays slåss mot varandra. Några personliga favoriter är Two giants clash med Yellowman & Josie Wales, DJ clash vol. 2 med Little Harry & Billy Boyo och Purpleman saves Papa Tullo in a dancehall med Papa Tullo & Purpleman. Låtarna på de här skivorna är inte avsedda att förlöjliga sin rival. Snarare var det ett sätt att marknadsföra skivorna.

Det finns en fejd som gått till reggaehistorien, nämligen den mellan Prince Jazzbo och I Roy. Bråket sägs endast ha varit för att skapa uppmärksamhet för Prince Jazzbo, och inte att skapa gruff på riktigt. Bråket startades av Prince Jazzbo, som vid mitten på 70-talet var på väg att kliva uppåt i karriären. Att utmana en av de bästa var ett smart marknadsföringsknep.

Singlarna där de munfajtas har nu slagits samman till samlingen Once upon a time at King Tubby’s, och det är riktigt roligt att höra I Roy och Prince Jazzbo leverera de ena dråpligheterna efter de andra. Titlar som Gal boy I Roy och Jazzbo have fe run visar tydligt känslorna mellan de tu.

Vem som vinner? Ja, som vanligt är det en tuff match, men jag har alltid varit svag för I Roy, även om han här får sig en rejäl omgång. Om än verbalt.