Spaghetti-westerns har alltid fascinerat mig. Kanske ingen favoritgenre, men filmer som The Good, The Bad & The Ugly, For a Few Dollars More och For a Fistful of Dollars har ändå någon form av skön dragningskraft. Det tycker tydligen invånarna på Jamaica också.  

På få andra platser har spaghetti-western haft sådan stor inverkan på musiken som på Jamaica. Nåja, musiken i sig kanske inte platsar i någon Sergio Leone-film, men vilda västern-andan har en särskild plats i [simpletag]reggae[/simpletag]n.

 

De tydligaste influenserna märks i låttitlar och artistnamn. Alla har väl hört talas om sångarna John Wayne, Ramon the Mexican, Josey Wales, Clint Eastwood, Lone Ranger och Trinity? De var aktuella på 70- och 80-talen.  

Men det hela började redan på 60-talet när westernfilmer från Hollywood fångade jamaicanska ungdomars fascination. Smarta producenter som C.S. Dodd och Duke Reid var snabba att dra nytta av intresset. Klassiska låtar som Gun Fever med Baba Brooks och Lawless street med Skatalites hamnade högt på topplistorna.

Det är svårt att sätta fingret på vad i filmerna som attraherade mest. Kanske var det realismen, den smutsiga verkligheten och anti-hjältarna? Eller det råa våldet? Kanske drömmen om laglös frihet?  

Oavsett vilket, så ryktas det att delar av biopubliken levde sig in i filmerna och karaktärerna till den grad att de sköt mot bioduken under flera av visningarna. Sådan fascination och inlevelse kan man som producent nyttja för att dra uppmärksamhet till låtar som Return of the ugly med The Upsetters, Shoot them amigo med Brother Dan Allstars eller Revenge of Eastwood med Prophets.

Western-imitationerna har gett upphov till bra musik, kreativa låt- och artistnamn samt ett gäng underbara skivomslag. Spana exempelvis in Toyans How the West was Won och Lee Van Cleefs Rock it to me twice. Bra musik blir ännu bättre när det ser snyggt ut.

Anmärkningsvärt är att förhållandevis få av låtarna eller skivorna med [simpletag]western[/simpletag]-klingande namn faktiskt påminner om musiken i filmerna. Istället spelade man in en vanlig låt, snodde några tuffa repliker från filmerna och döpte den till något häftigt. Ett klassiskt kommersiellt trick som fungerar lika bra nu som då.