The Embassy släpper idag sin nya singel You Tend To Forget, med artwork av Carl Hammoud. Som en reaktion mot piratkopiering och konstnärlig förflackning släpps dock skivan endast som 12-tumsvinyl. Och endast i sex exemplar. Tre av dem får skaparna själva behålla, medan resterande upplaga ska auktioneras ut på eBay, en i taget. Följ auktionen på www.srvc.se

I både hip-hop och reggae är det vanligt med så kallade "clashes" eller "battles". Det innebär att man ställs mot sin rival och slåss om vem som är bäst på att sjunga, rappa, breakdansa eller något annat. Många minns säkert Eminems 8 mile som handlar om hur han tar sig in i musikbranschen genom verbala slagsmål.

Läs vidare ‘Hip-hop-battle - en reggaetradition’

Jonna Lee har klätt sin skiva i mer färgglada toner den här gången - både bokstavligt och bildligt talat. Att This Is Jonna Lee skulle vara "punkig och neonskimrande" som pressmeddelandet antyder är kanske lite att ta i, men det klär Jonna Lee väl att våga ta i mer. Ibland faller hon lite för enkelt tillbaks till den bekväma singer/songwriter-fåran igen - en genre hon redan bemästrat till fulländning med förra skivan - men med hitlåtar som My High, The Light och There Was Me är det bara att förlåta. Absolut ett steg i rätt riktning! Lyssna på hela skivan här!

Här är My High live på Expressen.tv.

Jag har äntligen haft förmånen att spendera lite tid tillsammans med den vackra vinylutgåvan av Loney, Dears nya skiva Dear John. En samling omisskännliga Loney, Dear-hymner med atmosfärisk monotoni och envetet falsettrallande. Fantastiskt bra med andra ord. Skivan släpps i Sverige nu den 27:e februari, och Loney, Dear befinner sig just nu på USA-turné tillsammans med Andrew Bird. Här videon till nya singeln Airport Surroundings. Är det bara jag, eller låter den inte väldigt mycket som Regulate i verserna?

Här är en recension av skivan på Popmatters.
 

Utan att ha sett Olle Ljungström-dokumentären (visas på SVT 27/2) kan man bara genom att lyssna på nya plattan Sju anta att den är lika fantastisk som skivan. Ljungström befäster verkligen sin roll, inte bara som en av landets klurigaste textförfattare, han visar även att han fortfarande kan skriva stor popmusik. Sju är distad, bråkig och småpunkig, och Ljungströms drömska och febriga texter om utanförskap och självhat gör musiken spännande på ett sätt som få förmår. Producenten Torsten Larsson har verkligen plockat fram det aviga ur Olle Ljungström och accentuerat det med ännu mer skit. Bluesiga En förgiftad man är självskriven som singel, liksom Anna Järvinen-duetten Hjältar. Sju år har det tagit, men nu är Olle Ljungström tillbaka på riktigt.

Sju släpps på Telegram/Warner den 4 mars 2009.

Så kom den till slut - Maskinens nya singel Pengar. Och den är precis lika stenhård och småprovokativ som väntat. Snart kommer skivan!

På riktigt folkligt vis sjunger Sara Watkins som om hon vore given efterträdare till Gilian Welch eller Natalie Merchant. Skönt att få en ny bluegrassartist som håller på traditionerna. Det är folkliga toner med en fiolexpert som sjunger på gediget släpig amerikanska. Naturligt nog så dyker fröken Welch och hennes musikpartner Dave Rawlings upp på det album som Watkins släpper 7 april. Lyssna på Same Mistakes och slå mig gärna om du inte tycker det är bra!

Det känns inte som någon slump att det spelas Johnny Cash i högtalarna före och efter Freddie Wadlings spelning i Linköping. Likt den framlidne countrylegenden har Wadling en svärta i sin ton som gör att varje banal poptext kan förmedlas med både hårresande pondus och tårdrypande innerlighet.

Läs vidare ‘Live: Freddie Wadling’

Om jag hade hört den här skivan för ett par Ã¥r sedan sÃ¥ skulle jag kanske tyckt att den var nÃ¥got av det bästa som gjorts. Men nu har det hunnit komma fram andra tjejer som gör habil retro-soul-country-pop. 

Dock är det fortfarande en bra skiva. Bitvis är den förbaskat, förbaskat bra, men den spretar lite väl mycket åt alla möjliga håll. Som ett blandband, men med samma artist.

Det känns som om Jenn Grant kanske skulle ha tjänat på att hålla sig till en genre. Nu spänner det mellan retrosoul och lågmäld singer/songwriter och det är kanske lite för brett för att skivan ska bli en riktig fullträff.
Tyvärr.

Kanske blir det riktigt bra nästa gång?

Bilda din egen uppfattning här!