Jag måste erkänna att jag inte riktigt såg storheten i Antony & The Johnsons förra skiva, I Am A Bird Now. Det var egentligen bara Hope There’s Someone som jag gillade. De andra spåren kändes ganska bleka.
Därför var jag i grunden skeptisk när jag närmade mig deras nya skiva, The Crying Light. Det visar sig emellertid, som så ofta, att det är mina fördomar som spelar mig ett spratt. Jag älskar skivan och lyssnade på den oavbrutet i flera dagar. Det får mig att fundera varför jag inte gillade den tidigare skivan.
Jag har en tes att Hope There’s Someone berörde mig så mycket att den helt enkelt slog ut resten av albumet.
På The Crying Light finns det ingen Hope There’s Someone. Men det är fortfarande, eller kanske trots det, en mycket bra skiva. Musiken är mjuk och behaglig – om det är något som sticker ut så är det väl eventuellt texterna. Antony Hegarty bemästrar den svåra konsten att kunna skriva känslotyngda texter utan att det de förvandlas till floskler och klichéer. Visserligen tror jag nog att man kan uppskatta Antony & The Johnsons låtar även om man inte är lika textfokuserad som jag är. Antonys röst smälter in ganska väl som ett av instrumenten.
I och för sig tror jag att det kan vara en del som stör sig på hans särpräglade röst, men de kanske inte skaffar den här skivan ändå. Eller hur?
Skivkoll bjuder på videon till singeln Another World
För mig är Antony Hegarty 2000-talets största artist.
Jag kan lätt placera honom bredvid storheter som: Bowie,
Dylan, Van Morrison, Leonard Cohen, Morriseey och Nick Cave. I en allt hårdare värld där egoism och avund växer
över kärlek och respekt, Skänker Antonys musik hopp och
värme om en bättre framtid. Hans röst berör ens innersta vrår och får vilket hårt skal att brista.
Jag hade ganska stora förväntningar på “The crying light” och blev inte lika tagen som när jag hörde hans två tidigare album för första gången. Men efter tredje lyssningen lossnade det. Nu kan jag säga att “The crying light” är Antony and the johnsons bästa album. Ljudmässigt är det ett steg tillbaka till första plattan
och dess mer experimentella sound. Men Antony har tagit
det ett steg längre. Han leker mer med oväntade stämmningar och ljud för att skapa en intimare känsla.
Hans röst låter mer sårbar än någonsin och ibland låter det som han gråtsjunger fram orden. Stämmningen är mer mörk och sorgsen än på “I´am a bird”, men också fylld av
tröst, hopp och värme. “Kiss my name” är en hyllning till
kärleken, “One dove” handlar om att en dag få möta sin själsfrände och “Another world” om längtan till en bättre
värld. Denna skiva talar till alla som känner sig ensamma, är oroliga inför framtiden, har fått sitt hjärta krossat eller mist någon nära. Den kommer att ge er tröst och hopp.
Bästa spår: Epilepsy is dancing, one dove, The crying light och Daylight and the sun.
Kan bara säga att Mr. Hegarty hjälpte mig igenom en del tuffa stunder med båda sina tidigare album. Ser fram emot att lyssna på hans senaste. Vågat av H att “såga” ett av Europas mest hyllade album. Musikkritiken måste spegla flera sidor.
Bra alltså!
Tack.