Tomas Halberstad gör smått vemodig elektronisk pop som fortfarande har kvar den där härliga lo-fi-känslan av pojkrum, olycklig kärlek och otillräcklighet. Rent musikaliskt lägger han sig någonstans mittemellan de svarta synthluggarna och popnördarnas nygamla fäbless för synthpop. Musikens ensamma ton ackompanjeras effektivt av Tomas Halberstads blogg, där han skriver om sitt liv och skapande på knagglig engelska och går långa promenader med hunden i en tom spökstad. Man vill liksom hänga med honom en dag och säga att allt kommer bli bra.
Tomas Halberstads album The Anger finns ute nu. Lyssna på Travel As I Wait här!
Alla som betatestat Spotify ett tag häpnade initialt över den oerhörda musikaliska bredd som programmakarna lyckades få till. Men allteftersom juridiska avtal slutits, har desto fler fortfarande inte slutits. De flesta vill förstås att tjänsten ska fortsätta fungera som tidigare, men då hade den inte heller längre varit ett lagligt alternativ.
Det är förstås ganska arrogant att klaga på en ny gratistjänst för att den inte har all musik i hela världen, men att erbjuda mindre av det goda är aldrig en bra kundstrategi. Nu meddelar Spotify nämligen att ytterligare alster kommer att plockas bort på artisternas begäran, samt att territoriella begränsningar kommer att träda i kraft under våren. Detta medför att låtlistor fullkomligen kan tappa sin mening över landsgränserna. Det där med en global musikplattform var nog lättare sagt än gjort. Läs blogginlägget hos Spotify här!
På UR/SVT2 startar den 13 februari nya program av Garage - en svartvit historia som i premiärprogrammet blandar intervjuer om relationer med reportage om turnélivet och väl avvägda liveframträdanden i studion. Vi träffar bland andra Sugarplum Fairy, Den stora sömnen, Two White Horses och Anna Maria Espinosa.
Vad är det för likhet mellan Aretha Franklin och Bob Marley eller mellan The Impressions och jamaicanska The Uniques? Säkert finns många likheter, men den jag har i åtanke är den gemensamma kärleken till soul.
Reggaen har – precis som soulen – sitt ursprung i gammal hederlig amerikansk R&B (Rhythm & Blues), med artister som Ray Charles, Louis Jordan och Roy Brown. När R&B förfinades till soul, följde reggaen med i utvecklingen.
Jag som trodde han hade klappat ihop helt. David Eugene Edwards, mannen bakom nedlagda 16 Horsepower. Han som de senaste åren experimenterat med såväl Lilium som Wovenhand. Dessutom har den sexigaste harmynten i ett par skor fru och två barn. Då förstår man att han haft fullt upp. Nu fick jag då den här underbara lilla länk från en vän. Och det är helt fantastiskt… Tittar man riktigt nära kan man nästan se albumet Veedon Fleece bakom i hyllan. Ännu mer fantastisk är David Eugene Edwards senaste skiva: Ten stones med det nu enda aktuella musikprojektet Woven Hand.
Har du saknat Nina Persson? Kan du inte hålla dig tills på onsdag när A Camps nya skiva dyker upp? De flesta låtarna från nya Colonia finns redan uppe på bandets MySpace för dig att lyssna på.
Jepp, du läste rätt. Nu har Skivkoll.se lyckats komma över 100 sprillans fräscha inbjudningar till gratisabonnemanget hos Spotify – världens trevligaste musiktjänst. Det enda du behöver göra för att få en invite är att kommentera det här inlägget och ge ett förslag på världens genom tiderna bästa skiva med kort motivering – en till två meningar. Glöm inte att skriva i din mailadress innan du postar kommentaren, annars är det svårt att skicka en inbjudan. Ha tålamod med att det kan ta någon dag innan den kommer på mailen. Okej? Då kör vi! OBS! Tävlingen är avslutad.
Läs även Skivkolls lilla Spotify-introduktion från 2007 och om den smarta tjänsten SpotyShare som gör att du kan hitta nya spellistor i Spotify.
Jag måste erkänna att jag inte riktigt såg storheten i Antony & The Johnsons förra skiva, I Am A Bird Now. Det var egentligen bara Hope There’s Someone som jag gillade. De andra spåren kändes ganska bleka.
Därför var jag i grunden skeptisk när jag närmade mig deras nya skiva, The Crying Light. Det visar sig emellertid, som så ofta, att det är mina fördomar som spelar mig ett spratt. Jag älskar skivan och lyssnade på den oavbrutet i flera dagar. Det får mig att fundera varför jag inte gillade den tidigare skivan.
Jag har en tes att Hope There’s Someone berörde mig så mycket att den helt enkelt slog ut resten av albumet.
På The Crying Light finns det ingen Hope There’s Someone. Men det är fortfarande, eller kanske trots det, en mycket bra skiva. Musiken är mjuk och behaglig – om det är något som sticker ut så är det väl eventuellt texterna. Antony Hegarty bemästrar den svåra konsten att kunna skriva känslotyngda texter utan att det de förvandlas till floskler och klichéer. Visserligen tror jag nog att man kan uppskatta Antony & The Johnsons låtar även om man inte är lika textfokuserad som jag är. Antonys röst smälter in ganska väl som ett av instrumenten.
I och för sig tror jag att det kan vara en del som stör sig på hans särpräglade röst, men de kanske inte skaffar den här skivan ändå. Eller hur?
Skivkoll bjuder på videon till singeln Another World
