Ok, nu blir jag lynchad av skaran musikälskare med god smak. Håll i er: Jag älskar inte Bob Dylan. Nej, just det jag säger det igen: jag älskar inte Bob Dylan. Jag hatar honom inte i den bemärkelsen att jag skulle vilja ha bort honom från musikhistorien. Nej, han är en fantastisk låtskrivare och musiker och slår man upp ordet influerare så står där Robert Zimmerman. Och vem hade annars Johnny Cash stångats emot? Var hade moderna sing-a-songwriters varit idag?

 

Men jag gillar honom inte på grund av en enda sak. Hans nasala röst. Röster är som pornografi, och Dylan gör inte ens så att håren i näsan vibrerar. Okej, jag jämför det här med Blood on the tracks och Blonde on Blonde, men så konservativ får man inte vara. Killen har ju varit med i produktioner oftare än en gång om året sedan -62. Så visst är det omöjligt att ge en rättvis bild av hans senaste byrålådssamling Tell Tale Signs: The Bootleg Series Vol. 8. Utgivningen är mix av ”skräp” från Oh mercy från -89 och Modern Times från -06. Den spretar och sprudlar av allt från blues och jazz till ragtime och modern amerikansk country. Men den doftar inte så mycket byrålåda fastän en del låtar legat där sedan -89. Det är faktiskt inget skräp.

 

Jag kommer över hans nasala röst stundtals. Det är mycket Dylan, men han känns liksom lite glad. Nja, inte texterna men ljudet i hans röst. Nasalheten och och rossligheten som maxas i Red River Shore till exempel. Historierna handlar om det som Dylan kan bäst: olycklig kärlek och olyckliga äktenskap. I Dylans låtar finns inte lycklig kärlek. Och jag blir olycklig av att gubben snart är 70 och fortfarande tänker på den där andra kvinnan, eller tidigare giftermål, psykologiska bråk etc.

 

Klimax nås i den ultimata kärleksmisantropiska historien Everything is Broken. Allt är trasigt, såväl fysiskt som psykiskt. Kanske är det hans uppdrag till mänskligheten. En slags självhjälp till alla bittra, självdestruktiva killar som aldrig kan behålla en flicka. Kanske behövs Dylans småbittra historier om olycka för att vi ska klara verkligheten. Han tar på sig ansvaret för alla människors jävligheter. Men han avslutar samlingen med en stilla och intensiv låt. Spår 12. Den har subtila, svajande slides på gitarren och dessutom orgelkomp. Och den är fantastisk. Trots nasaliteten. Jag älskar honom inte men jag blir lite kär i spår 12.