Jay Brannan är ett tidstypiskt fenomen - en YouTube-favorit som med sin pojkaktiga charm och småfjolliga bitterhet hittat en plats i hjärtat hos tusentals unga människor. Hans medverkan i filmen Shortbus bidrog till hans karriär, något han glatt medger under sin spelning på Kägelbanans caféscen, en lokal som trots ganska bra uppslutning är knappt halvfull.

Det var ungefär ett år sedan jag stod och hänfördes av en annan artist som ensam med sin gitarr visade att publiken borde vara betydligt större - Jenny Owen Youngs. Hennes spelning i Stockholm drog i runda slängar 20 personer inklusive skivbolagsfolk, och jag fick träffa henne dagen efter konserten för en kul intervju, eller pratstund. Att jag sedan ville göra en så fantastisk och fyllig text från mötet att jag aldrig skrev den är något som gnagt på mitt samvete hela året.

Men varför tänker jag på Jenny Owen Youngs när jag ser Jay Brannan? Jo, därför att de har ganska mycket gemensamt: smarta New Yorkbor i 25-årsåldern, fattiga indieartister som fortfarande kämpar på med sina day jobs (Brannan som korrekturläsare av juridiska dokument, Owen Youngs på ett litet skivbolag). De har båda till stor del gjort sig kända för vackra och samtidigt frispråkiga sånger (Fuck Was I respektive Soda Shop) och de har båda gjort varsin "smart" och flitigt YouTube-klickad cover (Jenny Owen Youngs en sval version av Nellys Hot In Here och Jay Brannan en underbar liveversion av NWA:s Straight Outta Compton). Båda har släppt debutskivor som avslöjar sovrumskompositioner som ofta fått marinera i åratal innan den stigande berömmelsen tar dem ut i världen.

Men båda löper också risken att hamna mellan stolarna, just för att de båda är sådana anti-stjärnor - långt ifrån schablonbilden av sina jämnåriga amerikanska popidoler - som aldrig kommer acceptera vad som helst för att sälja skivor, som aldrig skulle stajla sig inför en spelning, och som vårdar sin fanbase personligen på MySpace varje dag. Anti-stjärnor som på scen blandar sina musikaliska begåvningar med en självdestruktiv, sympatisk och fantastiskt underhållande cynism. De gör sig båda lika bra som stand-up-komiker som musikartister, och den kombinationen är ganska sällsynt.

Men Ã¥ter till Jay Brannans spelning. Han ondgör sig - med all rätt - över Stockholms bisarra och primitiva tunnelbanesystem, han hyllar Robyn (som han lyssnat pÃ¥ "since eigth grade"), och sjunger Bä bä vita lamm pÃ¥ fläckfri svenska, filmad av Brannans egen mobil för att läggas upp pÃ¥ YouTube. Han spelar de flesta lÃ¥tarna frÃ¥n fullängdsdebuten Goddamned, ett par frÃ¥n egensläppta EP:n Unmastered samt en cover av okänt ursprung. Den silkeslena rösten är oklanderlig. Texternas banala och direkta tilltal förstärks live - ibland fÃ¥r de hÃ¥ren att resa sig, men ibland blir det ocksÃ¥ ganska tunnt. 

Jag önskar ändå att han snart når tillräckligt med framgång för att slippa åka kommunalt till sina spelningar, och att fler får upptäcka och dela hans hopplösa sökande efter en man som älskar honom. Efter en kväll som betraktare känns det inte som att det ska vara några större problem med någon av sakerna egentligen.