Till slut tröttnade även Mark själv, tog bort micken (eftersom ingen ändå hörde vad han sjöng) och spelade Sweet Home Alabama.

Eftersom han under konserten nämnt att han skulle behöva hänga i Oslo under två dagar utan något att göra, passade det mig perfekt att fiska efter en intervju till mitt fanzine efter konserten. Jag såg framför mig hur jag och Mark skulle dela på en flaska vin på hans hotellrum och prata om livet, om brustna hjärtan, om han låtskrivande och om den där kvinnan som 99 procent av alla hans låtar handlade om på den tiden. Vi skulle bli nära vänner, och intervjun skulle fylla flera sidor i min tidning (som skulle bli berömd för detta exklusiva och öppenhjärtiga personporträtt).

Jag lyckades få kontakt med honom i baren, lade nervöst fram en tidning och föreslog att vi kunde ta ett snack dagen efter. Till min stora förvåning kom det ur hans besvärade ansiktsuttryck och djupa mumlande ett “sure, call my hotel tomorrow”. Sen fick han sin gratisöl och vände på klacken utan att ägna mig en blick. Tidningen (mitt livsverk just då) låg ensam kvar på bardisken och sög upp fukten från spilld Ringnes. Det var en stor och märklig stund.

Nästa dag ringde jag till hans hotell och möttes endast av beskedet att Mark Kozelek ckeckat ut och lämnat stan med ett tåg. Jag har nog aldrig förlåtit honom för det.