Krönika: Varm röst, varm öl – Mark Kozelek på The Village
Jag minns det tydligt. Första gången jag såg Mark Kozelek var på the Village i Dublin. Jag har svårt att fysiskt närma mig musikaliska ikoner, de ska vara onåbara, då behåller de sin mystik. Men den här gången lärde jag mig något, jag var där med en person som inte räds kontakter med väsen som står musikalisk högre än killar som Elliot Smith. Efter konserten skulle Kozelek hyllas.
Jag var givetvis imponerad av hans framträdande. Hans scennärvaro var uppenbar. Med en komplex röst som pendlar mellan mörkt sludder och kristallklar frostighet. Han sitter på en pall. Långt fram. Hänger över gitarren. Det verkar som han har en slags inre masturbation där han ger sig själv ståpäls av sin egen röst. Hans scennärvaro är på något vis total, men snarare närvaron av sig själv än att vara på scen, ha bra kontakt med publiken och det där. Han glömmer stundtals att det finns en publik, så nära är han i sina låtar. Jag trycker mig fram genom den knäpptysta massan för att känna vibrationerna från föreställningen på närmre håll. Han snuddar lätt vid micken nästan varje gång han klagande, vemodigt sjunger ”Sorry, that I could never love you back…”
Men så skulle jag back-stage för att tala om att detta fenomen, frontfiguren från Red House Painters som för övrigt har uppkallat sitt senaste projekt efter en koreansk boxare, Sun Kil Moon, gjort sitt avtryck i min själ. Jag uppmuntrades att knacka på. En kille från kontrollen öppnar. Jag frågar efter Mark och det tystnar därinne. Han kommer till dörren och när jag har presenterat mig säger han släpigt: ”Ahhh… I used to have a girlfriend called Marina”. Vi bjuds in att ta en öl. Mark pratar inte, han sitter stilla med sin öl. Gömmer sig under en stor tygmössa. Jag säger aldrig det där jag tänkte säga. Att det var bra. Nej, efter 15 minuter och en varm öl tackar vi för oss och går tillbaka ut i dublinnatten.
Jag fick smaka på Kozeleks bitterhet i Oslo, under en gratis promo-turné han gjorde 1999. Det där med “gratis” visade sig snabbt vara ganska korkat, eftersom den lilla rockklubben So What! (Oslos Debaser Slussen på den tiden) fylldes av öldrickande rockmänniskor som var där för att prata och festa, och de sket ganska friskt i den gnällige snubben med gitarr framme vid scen. Detta resulterade i att Mark Kozeleks fans stod längst fram och skrek HOLD KJEFT mellan de vackra akustiska låtarna om förlorad kärlek. Det gav inte en bättre stämning direkt.
Till slut tröttnade även Mark själv, tog bort micken (eftersom ingen ändå hörde vad han sjöng) och spelade Sweet Home Alabama.
Eftersom han under konserten nämnt att han skulle behöva hänga i Oslo under två dagar utan något att göra, passade det mig perfekt att fiska efter en intervju till mitt fanzine efter konserten. Jag såg framför mig hur jag och Mark skulle dela på en flaska vin på hans hotellrum och prata om livet, om brustna hjärtan, om han låtskrivande och om den där kvinnan som 99 procent av alla hans låtar handlade om på den tiden. Vi skulle bli nära vänner, och intervjun skulle fylla flera sidor i min tidning (som skulle bli berömd för detta exklusiva och öppenhjärtiga personporträtt).
Jag lyckades få kontakt med honom i baren, lade nervöst fram en tidning och föreslog att vi kunde ta ett snack dagen efter. Till min stora förvåning kom det ur hans besvärade ansiktsuttryck och djupa mumlande ett “sure, call my hotel tomorrow”. Sen fick han sin gratisöl och vände på klacken utan att ägna mig en blick. Tidningen (mitt livsverk just då) låg ensam kvar på bardisken och sög upp fukten från spilld Ringnes. Det var en stor och märklig stund.
Nästa dag ringde jag till hans hotell och möttes endast av beskedet att Mark Kozelek ckeckat ut och lämnat stan med ett tåg. Jag har nog aldrig förlåtit honom för det.