Det är så lustigt när ett band plötsligt blir liksom laddat. Man måste ha hört det, och helst ska man tycka att det är det mest fantastiska som någonsin har producerats, alternativt såga det vid fotknölarna och hänvisa till andra (äldre, mer obskyra) artister som gör det bättre. Men i fallet Glasvegas handlar det inte om några konstigheter – det är episk, nervig, emotionell och lite småsvulstig rock som låter ganska mycket som Band of Horses med skotsk dialekt och 60-talsmelodier. Det kanske är en förolämpande simpel generalisering för många, men om det låter som en bra deal kan du ha hittat en ny favoritskiva i [simpletag]Glasvegas[/simpletag]. Om inte, kan du med fördel lyssna på någonting annat.