Som en märkligt självklar och smått drömsk blanding mellan Neu!, Soundtrack of our Lives och Sigur Ros stiger svenska Norma ned från den svenska musikhimlen. Book of Norma är komplett genreanarki där sårbar melankoli effektivt blandas med elektroniska ljudmattor och minimalistiskt krautrockiga ångmaskiner med feeling som aldrig vill ta slut. Man kan förmodligen kalla det post-rock om man känner för det. När öppningsspåret S.A.M kickar in vill jag bara att skivan ska ta slut så jag får sätta på den en gång till. Då kommer kommer Waste (se underbar video nedan) och för det hela vidare. Ibland tappar Normas musikaliska resa lite i tempo, men det gör inte så mycket när helheten är så fantastisk. Normas debutskiva Book of Norma släpps den 12 november på Novoton/NONS. 

Jag har ofta funderat över begreppet kristen musik. Det är Christian Rock och dess undergenrer jag tänker på. Inte psalmer. De flesta musikentusiaster rynkar nog på näsan och tänker på någon överkäck person i Frälsningsarmén eller något liknande om man skulle ta upp ämnet. Alla har vi våra fördomar, men det är trots allt en riktigt stor genre i USA. Vad jag förstår så växte den fram under 50- och 60-talet som en reaktion mot rockens ”farlighet” och kopplingar till den svarta musiken.
Jag har aldrig fått det att gå ihop. Särskilt inte eftersom den moderna "kristna musiken" som växte fram och blev stor på 80- och 90-talet grundar sig på den sekulära rockmusiken. Det verkar ha blivit någon märklig form av rundgång.
Den moderna rockmusiken har ju i mångt och mycket grundat sig på gospel, blues och jazz som har vuxit fram i just en kyrklig miljö. Många av mina hjältar har varit dessutom varit uppenbart religiösa. Det spelar ingen roll vilken genre vi pratar om. Religionen har ofta funnits där i bakgrunden.
Mitt senaste fynd är The (Isley) Brothers: ISLEY. Liksom soulartister i allmänhet är de djupt religiösa, men lyckas ändå producera en av de mest svängiga, svettigt sexiga skivor jag hört. Jag förstår inte varför musik inte kan vara både religiös och sexig på samma gång. Men det är ju bara jag. Förmodligen finns det folk som har andra åsikter.
Hur som helst… Om du älskar svettig, funkig soul så är ISLEY ett kap. Dessutom är det en fruktansvärt snygg skiva. Den får mig nästan att fundera på att gå till kyrkan.

Skivkoll bjussar på ett svängigt smakprov här 

50 Cent ligger inte och latar sig i sina rikedomar (även om det ser så ut på omslaget). Den 9 december släpps gangstagubbens fjärde skiva Before I Self Destruct. Men samtidigt lanseras även filmen med samma namn, som alltså är Curtis "50 Cent" Jacksons regidebut. Hur skivan låter? Lyssna själv här!

Ok, nu blir jag lynchad av skaran musikälskare med god smak. Håll i er: Jag älskar inte Bob Dylan. Nej, just det jag säger det igen: jag älskar inte Bob Dylan. Jag hatar honom inte i den bemärkelsen att jag skulle vilja ha bort honom från musikhistorien. Nej, han är en fantastisk låtskrivare och musiker och slår man upp ordet influerare så står där Robert Zimmerman. Och vem hade annars Johnny Cash stångats emot? Var hade moderna sing-a-songwriters varit idag?

Läs vidare ‘Bob Dylan - näsans fader’

Jay Brannan är ett tidstypiskt fenomen - en YouTube-favorit som med sin pojkaktiga charm och småfjolliga bitterhet hittat en plats i hjärtat hos tusentals unga människor. Hans medverkan i filmen Shortbus bidrog till hans karriär, något han glatt medger under sin spelning på Kägelbanans caféscen, en lokal som trots ganska bra uppslutning är knappt halvfull.

Det var ungefär ett år sedan jag stod och hänfördes av en annan artist som ensam med sin gitarr visade att publiken borde vara betydligt större - Jenny Owen Youngs. Hennes spelning i Stockholm drog i runda slängar 20 personer inklusive skivbolagsfolk, och jag fick träffa henne dagen efter konserten för en kul intervju, eller pratstund. Att jag sedan ville göra en så fantastisk och fyllig text från mötet att jag aldrig skrev den är något som gnagt på mitt samvete hela året.

Läs vidare ‘Live: Jay Brannan’

Guns N’ Roses är antingen fenomenala pr-strateger eller katastrofala på att få saker och ting gjorda. Förhandssnacket kring skivan Chinese Democracy har i alla fall pågått så länge vi kan minnas, och frågan är om det inte vore bättre att aldrig släppa skivan över huvud taget och leva med myten istället. Men nu börjar det i alla fall koka där borta, och idag var det radiopremiär för första singeln från den kanske mest omtalade icke-existerande skivan någonsin. Låten heter också Chinese Democracy, men vi har inte lyckats höra den ännu, och du kan höra den här!

Faktum är att några av låtarna redan läckt på nätet, och i slutet av augusti blev den 27-årige bloggaren Kevin Cogill arresterad för att ha spridit nio nya Guns N’ Roses-låtar. Forumet ChineseDemocracy.com har listat låtarna på skivan, som enligt sajten utkommer den 23 november. Något svenskt releasedatum är ännu inte fastställt, enligt gruppens skivbolag Universal. 

Läs vidare ‘Chinese Democracy-singel ute’

Jag minns det tydligt. Första gången jag såg Mark Kozelek var på the Village i Dublin. Jag har svårt att fysiskt närma mig musikaliska ikoner, de ska vara onåbara, då behåller de sin mystik. Men den här gången lärde jag mig något, jag var där med en person som inte räds kontakter med väsen som står musikalisk högre än killar som Elliot Smith. Efter konserten skulle Kozelek hyllas.

Läs vidare ‘Krönika: Varm röst, varm öl – Mark Kozelek på The Village’