I lördags hade folket bakom den upphaussade musiktjänsten Spotify stort kalas på Berns i Stockholm. Eftersom tjänsten har funnits i beta-version ett tag så kändes det dags för ett lanseringsparty, och förmodligen var det just det det var. Men det kändes dock lika mycket som en stor fest för den skara som varit utvalda som beta-testare.
Hur som helst var det en ganska trevlig tillställning med uppträdanden av Christan Walz, Pauline, Jonossi och Swingfly som fick spela ett par låtar var. Som man kanske förstår, stod annars dj:s för den mesta musiken. Det är dock oklart om de använde sig av just Spotify.
Vi får väl se hur lång tid det tar innan allmänheten får ta del av tjänsten. Så vitt jag vet har det ännu inte angetts något datum för lansering.
Svenska The Windupdeads spelar trevlig och smått episk rock i samma skola som Coldplay, och gruppen håller som bäst på att slå igenom internationellt – kanske helt utan din vetskap. Den självbetitlade debutskivan släpps den 7 oktober, och Skivkoll ställde lite frågor för att kolla läget.
Berätta lite om er bakgrund och var namnet kommer ifrån!
– Rickard, Jonas och Marcus spelade tidigare i ett band som hetter froid. Vi släppte en EP 2006 men beslutade oss för att inte fortsätta med det projektet. Sommaren 2007 drog vi igång [simpletag]The Windupdeads[/simpletag] och tog då in Petter Ingman på gitarr. Namnet tog vi mest för att vi tyckte det lät coolt.
Om du har lätt att bli charmad av fumliga brittiska indiepopmän är förmodligen London-bandet Noah and the Whale helt rätt för dig. Om inte annat kanske du får en bättre dag av deras fantastiskt sköna och fåniga video till 5 Years Time som snurrat flitigt den gångna sommaren.
The Clown heter egentligen Henrik Andersson. Han kommer från Malmö och har tidigare spelat i bland annat Ray Wonder, Hank och Komeda – välkända begrepp för alla som sneglade åt den svenska [simpletag]indiepop[/simpletag]scenen på 90-talet, förmodligen hopplöst okända för alla andra. På Clownism tar han med sig mycket från den gamla tiden i form av 60-talsinspirerat melodifokus och en smådrömsk produktion som påminner en del om Eggstone och deras Tambourine Studios, som bland annat födde The Cardigans första skivor. Det gör att Clownism inte känns purfärsk, men samtidigt väldigt svensk och mer mogen än mycket annan indiepop där ute. Frågan är dock om skivan står ut tillräckligt mycket för att röna uppmärksamhet i Sverige – kanske Japan (ironiskt nog) ligger närmre till hands? Det snygga omslaget är skapat av Dan Abbott, som bland annat jobbat med Muse, Mars Volta, Pink Floyd och Kula Shaker. En eloge också till skivbolaget Hjördisc Records, för sitt snygga och roliga biografi-utskick och sin sköna hemsida!
Vem hade kunnat ana bara för något år sedan att garagerockslynglarna Alex Turner (från Arctic Monkeys) och Miles Kane (från The Rascals) skulle göra en så fin skiva som de gjorde i våras under namnet The Last Shadow Puppets. Den pompösa singeln The Age Of The Understatement kommer ligga högt på summeringslistorna efter årets slut, och nu meddelar Luger att duon tar med sig en minst sagt pompös 16-manna-orkester till Cirkus i Stockholm för en unik spelning den 15 oktober.
Men missa inte heller originalvideon till The Age Of The Understatement – också en av årets bästa.
Att inom [simpletag]hip-hop[/simpletag] kombinera (insiktsfulla) politiska åsikter med hitpotential brukar vara relativt svårt. Men det är mycket möjligt att Murs har lyckats med konststycket att skapa en både medryckande och ögonöppnande skiva. Murs for President blandar och ger från en hip-hopens godispåse, och det är både hårt, insiktsfullt, slickfunkigt och torrsvängigt som gäller när LA-rapparen [simpletag]Murs[/simpletag] tar steget upp i det starka strålkastarljuset – dessutom är det för det mesta befriande machofritt, om ni ursäktar. Det låter ungefär som att Common hade lite mer…humor. Vi bortser från en märklig James Blunt-sampling på Everything och lite för flitiga elgitarrer på Road Is My Religion. Gästar gör bland andra Will.i.am och Snopp Dogg. Murs for president släpps den 1 oktober på Warner.
Jag är väl knappast först, men jag kunde helt enkelt inte låta bli att skriva ett par rader om denna fantastiska konstellation. Herman Dune har släppt sin nya skiva Next Year In Zion ganska nyligen. Från den har de tagit singeln My Home is Nowhere Without You. Kolla gärna på videon till den. Krävs det en skäggig fransman för att göra en riktigt bra [simpletag]musikvideo[/simpletag] nuförtiden?
Länk till Herman Dunes hemsida.
Star Fucking Hipsters är en relativt ny sammansättning bestående av avhoppade medlemmar från en hel radda olika New York-baserade punk-, ska- och hardcoreband. Sedan 2004 har projektet gått upp och ned, och man hade endast en handfull spelningar samt några splitsinglar i ryggsäcken när man i mitten av 2007 lyckades värva Nico de Gaillo och Miss Yula Beeri för lite kvinnlig fägring. Det blev också den kreativa vitamininjektion som krävdes för att få ihop ett dussintal låtar. Låtar som så småningom letade sig fram till skatepunkens gudfader Fat Mike från NOFX och hans skivbolag Fat Wreck Chords. Han fick enligt skivans pressmeddelande lösa ut två(!) av medlemmarna från finkan i New York för att kunna sätta igång arbetet med debutskivan Until We’re Dead i hans San Fransisco-studio. Resultatet är en mestadels agressiv och skitig form av [simpletag]punk[/simpletag]rock som aldrig glömmer dynamiken och melodierna (en liten dos ska följer också med). Blandningen av bandets musikaliskt brokiga bakgrund och Fat Mikes känsla för slicka produktioner gör att det blir både intressant och tillgängligt för fler än de allra mest insnöade. Until We’re Dead släpps den 30 september.
Skivbolaget Hybris annonserar sitt senaste artistförvärv. Jonathan Johansson gör sval och snygg elektronisk [simpletag]pop[/simpletag] på svenska. Singeln En hand i himlen släpps den 28 oktober, men du kan börja med att lyssna sönder hans Myspace-sida så länge.
Samlingsskivan Andra sjunger Olle Ljungström innehåller en imponerande samling artister från pop-Sveriges översta skikt (hela låtlistan hittar du här). Ljungströms speciella poplyrik och småaviga sångmelodier passar inte alla, men alla insatser på skivan visar att han satt ett tydligt avtryck. Jocke Berg känns inte helt övertygad i Nåt för dom som väntar, Eric Gadds falsett funkar fint i Som du, Love Olzon gör en fin tolkning av Min Far, och Di Leva gör en självklar (och ganska hitpotentiell) synthpop av En apa som liknar dig. Emil Jensen och Ane Brun i Vissa funktioner är också en ganska magisk kombination, och det är kul att höra Ane Brun sjunga på svenska. Men det finns ännu fler guldkorn, och Andra sjunger Olle Ljungström är en utmärkt milstolpe i en karriär som ibland hamnar lite i skymundan. Och en bra inblick i svensk popmusik.
Här följer en videohälsning från en påtagligt rörd Olle Ljungström. Du kan även lyssna på alla låtar på myspace.com/olleljungstrom.
