Om du har lätt att bli charmad av fumliga brittiska indiepopmän är förmodligen London-bandet Noah and the Whale helt rätt för dig. Om inte annat kanske du får en bättre dag av deras fantastiskt sköna och fåniga video till 5 Years Time som snurrat flitigt den gångna sommaren.

The Clown heter egentligen Henrik Andersson. Han kommer från Malmö och har tidigare spelat i bland annat Ray Wonder, Hank och Komeda - välkända begrepp för alla som sneglade åt den svenska indiepopscenen på 90-talet, förmodligen hopplöst okända för alla andra. På Clownism tar han med sig mycket från den gamla tiden i form av 60-talsinspirerat melodifokus och en smådrömsk produktion som påminner en del om Eggstone och deras Tambourine Studios, som bland annat födde The Cardigans första skivor. Det gör att Clownism inte känns purfärsk, men samtidigt väldigt svensk och mer mogen än mycket annan indiepop där ute. Frågan är dock om skivan står ut tillräckligt mycket för att röna uppmärksamhet i Sverige - kanske Japan (ironiskt nog) ligger närmre till hands? Det snygga omslaget är skapat av Dan Abbott, som bland annat jobbat med Muse, Mars Volta, Pink Floyd och Kula Shaker. En eloge också till skivbolaget Hjördisc Records, för sitt snygga och roliga biografi-utskick och sin sköna hemsida!

Att inom hip-hop kombinera (insiktsfulla) politiska Ã¥sikter med hitpotential brukar vara relativt svÃ¥rt. Men det är mycket möjligt att Murs har lyckats med konststycket att skapa en bÃ¥de medryckande och ögonöppnande skiva. Murs for President blandar och ger frÃ¥n en hip-hopens godispÃ¥se, och det är bÃ¥de hÃ¥rt, insiktsfullt, slickfunkigt och torrsvängigt som gäller när LA-rapparen Murs tar steget upp i det starka strÃ¥lkastarljuset - dessutom är det för det mesta befriande machofritt, om ni ursäktar. Det lÃ¥ter ungefär som att Common hade lite mer…humor. Vi bortser frÃ¥n en märklig James Blunt-sampling pÃ¥ Everything och lite för flitiga elgitarrer pÃ¥ Road Is My Religion. Gästar gör bland andra Will.i.am och Snopp Dogg. Murs for president släpps den 1 oktober pÃ¥ Warner.

Star Fucking Hipsters är en relativt ny sammansättning bestÃ¥ende av avhoppade medlemmar frÃ¥n en hel radda olika New York-baserade punk-, ska- och hardcoreband. Sedan 2004 har projektet gÃ¥tt upp och ned, och man hade endast en handfull spelningar samt nÃ¥gra splitsinglar i ryggsäcken när man i mitten av 2007 lyckades värva Nico de Gaillo och Miss Yula Beeri för lite kvinnlig fägring. Det blev ocksÃ¥ den kreativa vitamininjektion som krävdes för att fÃ¥ ihop ett dussintal lÃ¥tar. LÃ¥tar som sÃ¥ smÃ¥ningom letade sig fram till skatepunkens gudfader Fat Mike frÃ¥n NOFX och hans skivbolag Fat Wreck Chords. Han fick enligt skivans pressmeddelande lösa ut tvÃ¥(!) av medlemmarna frÃ¥n finkan i New York för att kunna sätta igÃ¥ng arbetet med debutskivan Until We’re Dead i hans San Fransisco-studio. Resultatet är en mestadels agressiv och skitig form av punkrock som aldrig glömmer dynamiken och melodierna (en liten dos ska följer ocksÃ¥ med). Blandningen av bandets musikaliskt brokiga bakgrund och Fat Mikes känsla för slicka produktioner gör att det blir bÃ¥de intressant och tillgängligt för fler än de allra mest insnöade. Until We’re Dead släpps den 30 september.

Skivbolaget Hybris annonserar sitt senaste artistförvärv. Jonathan Johansson gör sval och snygg elektronisk pop på svenska. Singeln En hand i himlen släpps den 28 oktober, men du kan börja med att lyssna sönder hans Myspace-sida så länge.