Det var ett tag sedan det kom något nytt originalmaterial från powerpopuven Matthew Sweet. Senast var det coverskivan Under the covers som han gjorde tillsammans med Susanna Hoffs (Bangels). Men nu har han släppt en ny soloskiva och dessutom producerat The Bridges debutalbum Limit of the sky.
Matthews egen skiva låter ganska bekant: mycket influenser från polarna i The Posies och R.E.M. Snygga gitarrer och välpolerad stämsång inspelat i hans egen studio. Själv beskriver han det som ”power-pop-folk-rock-psychedelic-melodic-singer-songwriter-type stuff” och det kan jag väl hålla med om. Trevligt, men inget man springer benen av sig för att få tag på. Jag skulle hellre köpa en av hans tidigare skivor eller vilken som helst med Big Star.
[simpletag]The Bridges[/simpletag] är däremot en mycket positiv överraskning. Jag måste erkänna att jag blev ganska skeptisk när jag såg att gruppen består fyra syskon och deras kusin. Man kan tycka att det blir lite mycket Hanson/Corrs över musiken men låtarna är bra och stämsången är oklanderlig. Man kan förstå varför [simpletag]Matthew Sweet[/simpletag] tog hand om dem. Det som möjligen talar emot dem är att det är lite för sött och polerat, men jag tycker ändå att det är en bra popskiva.
Lagwagon har, trots viss obligatorisk tokrolighet, alltid ansetts som ett av de mer spelmässigt skickliga och innovativa skatepunkbanden i skaran. Bandet var NOFX-sångaren Fat Mikes första signing på legendariska skatebolaget Fat Wreck Chords. Nya skivan heter I Think My Older Brother Used To Listen To Lagwagon, och bara titeln säger en del om den småbittra medieskugga bandet (och genren) hamnat i de senaste åren.
En skiva med sju spår är svårplacerad – är det en EP eller fullängdare? Förvirringen kan dock inte spola bort det faktum att formatet är väldigt sympatiskt, nitton minuter är enligt mig en alldeles utmärkt längd på en skiva. Dessutom sätter man gärna på den igen.
Det tar en liten stund innan låtarna sätter sig, och till en början är nyanserna i musiken svåra att skönja. Men efterhand framgår Lagwagons styrka allt tydligare – deras subtila dynamik, små musikaliska finesser och en melodikänsla som genererar både omedelbara refränger och låtar som vinner med tiden.
I Think My Older Brother Used To Listen To Lagwagon är, vissa socialpolitiska resonemang till trots, ingen skiva som kommer att förändra världen, men det kanske kan få några lyssnare från den nya vågen av adrenalinsökande skatekids. Om inte annat är det ett perfekt soundtrack att ha i lurarna när du städar lägenheten. ”We strive for something more than a faded sticker on a skateboard” som Propagandhi sjöng på sin första skiva. Propagandhi har därefter gjort det mesta för att inte sluta där. Frågan är vad Lagwagon gjort, eller har de nöjt sig att vara soundtrack till min städning?
Lykke Li befinner sig i USA på turné, både med utsålda spelningar och promotion. Förra veckan släpptes albumet Youth Novels, vilket har mottagits med öppna famnar av musikpressen. Den 28 augusti spelar [simpletag]Lykke Li[/simpletag] låten Breaking It Up hos Conan O’Brien. Programmet sänds den 4 september på TV4+. Först den 12 december återvänder hon till Stockholm för en spelning på Kägelbanan.
På det laddade datumet 11 september släpper Imperiet sin första live-dvd Här föll Imperiet. Det var för 20 år sedan som ingen mindre än Peter Stormare höll i (den ena) kameran vid Imperiets sista spelning på Ritz, Kolingsborg i Stockholm. En dvd har nu producerats med Jonas Åkerlunds hjälp, och ges ut på Peter Stormares egna bolag Stormvox Records.
Kanadensaren Michael Milosh har släppt sitt tredje album iii. Det är en fluffig, välpolerad samling låtar som inte gör så mycket väsen av sig. Inget sticker ut eller gör motstånd. Det är inte dåligt, men ganska tråkigt. Det krävdes många lyssningar innan jag ens tänkte på sången. 
Innan dess var Miloshs väna falsett bara ett av instrumenten. Den försvinner i alla mjuka lager av trummaskiner, gitarrer, stråkar och syntar.
Jag kommer nog inte att göra mig av med skivan, men kommer nog mest att använda den som bakgrundsmusik och det är kanske så den passar bäst.
Ibland kan den där så kallade [simpletag]punkfunk[/simpletag]en bli så banal. Tur då att det kommer nya slynglar hela tiden som åtminstone ger den lite krydda, lite ny pepp. Late Of The Pier kommer från Nottingham och är den perfekta länken mellan Bloc Party och Hot Chip. Det är dansant, urflippat och småpunkigt, och [simpletag]Late Of The Pier[/simpletag] bryr sig inte om ifall riffet kommer från en elgitarr eller synthgitarr. Fullängdsdebuten Fantasy Black Channel finns ute nu genom EMI, men kolla även in de fantastiskt snygga tolvtummarna som de gav ut själva innan den stora skivbolagssignaturen. Här är den ganska imponerande videon till Heartbeat, som snurrat flitigt på MTV2 de senaste veckorna.
Olle Ljungström har varit tyst ett tag. Men nu låter producenten Robert Qwarforth andra svenska artister tolka en rad tidlösa låtar av samarbetsparet [simpletag]Olle Ljungström[/simpletag] och Heinz Liljedahl. Konvolutet är skapat av illustratören och filmaren Jacob Frössén. Han har även fått äran att filma Ljungström de senaste 2,5 åren. Detta har resulterat i en dokumentär som kommer sändas i K Special på SVT. Här är låtlistan för Andra Sjunger Olle Ljungström som släpps på Warner Music den 24 september:
Joakim Berg – Nåt för dom som väntar Love Olzon – Jag och min far Thomas Di Leva – En apa som liknar dig Sara Isaksson – Som man bäddar Alf – Hur långt kan det gå Eric Gadd – Som du Ane Brun/Emil Jensen – Vissa funktioner Andreas Mattsson – Du och jag Uno Svenningsson – Kaffe och en cigarrett Tomas Andersson Wij – Med eller utan Bosse Sundström – Tivoli
Nu har jag svårt att vara helt objektiv, men jag ska försöka.
Skotten James Yorkston släpper nu sin fjärde soloskiva When The Haar Rolls In. Det känns som att återse en kär, gammal vän.
Han är en av artisterna kring skivbolaget Fence Records, som var väldigt omskrivet för ett par år sedan. Till skillnad från andra uppskrivna små bolag och artister har James lyckats undvika att bli sönderälskad och fortsatt släppa bra musik. When The Haar Rolls In är en samling vackra sånger. Det är ungefär så det är.
Första gångerna jag lyssnade på skivan letade jag efter andra artister att jämföra med. Saken är den att när jag lyssnat ett tag så kom jag på att jag slutat leta efter referensartister. Jag lyssnade bara och slogs av hur bra det var.
Om man ändå ska komma med någon jämförelse, så tycker jag att Will Oldham finns ganska nära till hands. Men instrumenteringen och arrangemangen på James Yorkstons skiva gör att den blir något helt eget. Världens bästa skiva just nu.
Rockveteranerna i AC/DC har inte lagt skoluniformen på hyllan. Sony BMG och Columbia Records meddelar att nya studioalbumet Black Ice utkommer den 20 oktober, producerat av Brendan O’Brien. En ny live-DVD finns i hyllan i september, och i förbindelse med skivsläppet kommer gubbarna i AC/DC att ge sig ut på en ymnig världsturné. Först singeln från skivan heter (förstås) Rock’n'Roll Train, och släpps den 28 augusti.
Frida Hyvönen släpper sin nya skiva Silence Is Wild i höst. Den 29 oktober kommer skivan ut i Sverige på The Concretes-bolaget Licking Fingers, och den 4 november får USA ta del av den svenska multiartisten genom kreddiga indiebolaget Secretly Canadian. Skivan är, liksom debuten Until Death Comes, medproducerad av Jari Haapalainen. Lyssna på smakprovet Enemy Within här.
