Jag gillar Rod Stewart. Jag har nog alltid gjort det. Kanske har jag blivit så gammal(?) att jag struntar i vad som är rätt/fel att tycka om eller så handlar det om att jag kommit upp i åldern då man uppskattar [simpletag]gubbrock[/simpletag].

Av en slump var jag på en loppis för ett tag sedan och kom hem med ett par medfarna exemplar av Every Picture Tells A Story och A Nod Is As Good As A Wink – två skivor från Rod’s bästa år.

När jag lägger på The Faces-skivan slås jag av Svänget. Nonchalant, som om det är en upptagning från replokalen. Få nutida artister kommer i närheten av det. B-sidan avslutas med That’s All You Need. Ron Woods gitarr ger mig rysningar i hela kroppen. Spelglädje. Hur ofta hör man det egentligen?
Samma känsla kommer igen när jag lyssnar på Every Picture, som spelades in på sidan om [simpletag]The Faces[/simpletag]. Det känns som om Mr Stewart spelat in ett gäng sånger bara för att han gillar dem så himla mycket. Det gör att det spretar lite mellan Faces-rock och stillsamma ballader. Covers och originallåtar om vart annat och mitt i alltihop har han klämt in Amazing Grace. Klassiker som Maggie May och Mandolin Wind halkar liksom med utan att man tänker som mycket på det. Svinbra!