När jag intervjuade The Herbalisers medlemmar Ollie Teeba och Jake Wherry efter en spelning i Oslo 1999 var de två brittiska gräsrökarna och deras Ninja Tunes-utgivna musik något av det hippaste som fanns. Instrumental, samplingsfrekvent hip-hop mötte spännande gästrappare, och live var det fokus på svängig funk snarare än rökig triphop.
Det kändes som sagt väldigt fräscht då, men spolar vi fram till 2008 och nya skivan Same As It Never Was, märks det tydligt att musiken åldrats. Nya medlemmar och en tämligen vid bredd av stilar till trots, känns [simpletag]The Herbaliser[/simpletag] som ganska dammiga, och funken blir smått blek och urvattnad. Någonstans har kreativiteten slutat utvecklas och ersatts av rutin. Det blir tyvärr inte särskilt spännande.
En tillika brittisk hip-hopartist som rör sig inom samma område som The Herbaliser är mångårige producenten, remixaren och dj:n Tha 4orce. På sitt eget bolag Mind The Gap ger han ut skivor som lyser av kärlek till [simpletag]hip-hop[/simpletag]en. Instrumentaler och rena scratch- och samplingsorgier blandas med gästartister som är både kärleksfulla och seriösa. Bara i år har Tha 4orce både släppt skivan Final 4mation och strålande Mind the Gap Anthems vol 2, som både finns i en vokal och en instrumental version, inspelad med jazzmusiker. Är du sugen på hip-hop som struntar i machomentalitet och bling bling – då ska du låna ett öra till [simpletag]Tha 4orce[/simpletag].
Problemet med Same as it Never Was är väl snarare att grabbarna fokuserat på att försöka göra en Duffy och skriva pseudo-soul med en kammad sångerska. 2006 års Take London som lutade sig mer på Jean Grae (inklusive den fantastiska singeln Generals där Jean spelar fem olika rappare i en) och Roots Manuva är fortfarande bland det bästa och mest energiska de har gjort. Så de kanske har dammat till sig på två år, men snarare handlar det nog om att de försökt sig på att göra annat än följa den formel de fortfarande är bäst på.