Att Joakim Thåström får värma upp Kent-publiken säger en del om gruppens popularitet (även om det egentligen inte är meningen att den ene ska vara förband till den andre). Nämnde [simpletag]Thåström[/simpletag] ger i alla fall ett utmärkt soundtrack till kvällssolens sista timme över Zinkendamms IP.
Låtar från 2005 års Skebokvarnsvägen 109 209 blandas effektivt med material från både [simpletag]Ebba Grön[/simpletag] och Imperiet, och allting låter lika självklart. Die Mauer ger förstås kollektiva rysningar, och Imperiets socialistiska dröm Du ska va President blir imponerande mäktig när mörkret börjar falla och ljuseffekterna börjar bli just effektiva. Det är Thåström när han är som bäst, och han visar att han fortfarande är en stark kraft inom svenskt musikliv.
Någonstans hände det någonting med Kent. Eller, det hände snarare någonting med Kents publik. Exakt när denna transformering inträffade är svårt att säga, men jag tror inte att man kan beskylla Kent för att ha ägnat sig åt publikfrieri – det är samma melankoliska, svartklädda män, med samma logga och samma känsla för melodier. Om det är något som har hänt är det att gruppen blivit mer svartsynta och svartsynthiga. Man kan till och med hävda att de gjort det betydligt svårare för sig att bli omtyckta med åren, men Sverige älskar Kent.
En av de fulla och till döden hängivna Kent-fansen som står precis bakom oss hela konserten öppnar kvällen med att urinera i en flaska och ställa den på Zinkens barmhärtiga konstgräs, tills flickvännernas rynkade näsor slutligen får honom att lunka iväg med sitt eget kiss. Därefter brölar de vemodiga Jocke Berg-texter i örat på oss i två timmar; de vet exakt vilka låtar som spelats sällan live och när slutet börjar närma sig får vi högt och tydligt höra att nu kommer Mannen i den vita hatten från Du och jag och döden (2005). Naturligtvis stämmer det alldeles utmärkt.
Sist jag såg Kent var på fantastiska Lollipops sista skälvande timmar 1996, och känslan är densamma då som nu: Kent är en av våra mest kompetenta, livesäkra och visuellt engagerande rockmaskiner. De visuella projektionerna som ackompanjerar kvällens konsert är både påhittiga och snygga, och de lyfter helheten på ett imponerande sätt. Ljudet är klart godkänt, och tightheten behöver vi väl inte ens gå in på. Kent spelar aldrig fel.
Gruppens set påminner oss inte om bandets stora bredd (övergången från Britpop till Depeche Mode-rock har trots allt gått väldigt långsamt). Däremot påminner det oss om hur många utmärkta poplåtar de har i ryggen. Att öppna med Stenbrott från 1995 års självbetitlade debutalbum är en flirt med de mest hängivna fansen, och sen avfyras hitlåtar från gruppens sju album. De enda jag verkligen saknar är Musik non stop och Kräm (så nära får ingen gå), men i övrigt är det bara att imponeras över en lång och sällsynt konsekvent karriär. Att gnälla över att folk gillar det är ju egentligen ganska tragiskt.
“Låtar från 2005 års Skebokvarnsvägen 109 blandas effektivt med Ebba Grön-anthems, och allting låter lika självklart.”
Vill gärna ha det rätt och slätt, så hoppas du inte har något emot att jag rättar till det lite
Jag är en alfabetsnazist, som det kallas.
För det första heter skivan Skebokvarnsvägen 209 och för det andra så var det ju bara en Ebba Grön låt, så att skriva det i plural ger en felaktig mening.
Förlåt! (:
Alfabetsnazist? Det har jag aldrig hört talas om, men det låter lite obehagligt. Det var bra synpunkter, och nu ska det vara ändrat. Tack för hjälpen!
För de som är tillräckligt intresserade så finns texten till Kents nya låt (som de spelade på Zinken) finns på:
http://www.kentpaus.com/blogg/hall-ditt-huvud-hogt-kent-lattext
PS. Kräm begravde Kent på Hultsfred 2006.
Thåström? Allvarligt talat, en halvt illiterat brölare med tvåsiffrig IQ (inte förvånande att fansen särskriver). Man ska vara bra desperat för att se den där Skebokvarnsvägsplattan som nåt annat än – som bäst en träffsäker parodi, sån kliché- och pekoralfest som den bjuder på.
Jag var där. Mest för thåströms skull dårå. Jag tyckte att han var jävligt bra faktiskt.
Jag var rätt långt fram och hade egentligen tänkt att dra mej iväg när Thåström lämnat scenen, Men jag satt fast bland kentfansen:P
Btw, Jag tycker att Skebokv.209 är minst lika bra som tidigare skivor. Både texterna och musiken.
Fin recension!
En liten fråga bara- låten ‘kräm’ begravdes ju samma år som den släpptes, så hur kommer det sig att du hade förväntat att höra den?? Jag har varit på flera kentkoncerter sedan -97 både i Sverige och utomlands och har aldrig fått uppleva ‘kräm’ live, tyvärr. Jag kommer även ihåg att jocke berg sagt i en kort intervju med svt på nittiotalet att dom vägrar spela låten igen…undrar nu om det har hänt att dom faktiskt har spelat den igen? I så fall blir jag djupt avundsjuk på dom som fick chansen att höra den
Hej Victoria!
Jag kände faktiskt inte till detta, men enligt David här ovanför begravdes låten 2006. Jag vill ju minnas att den spelades på nämnda Lollipopkonsert 1996, men det kan jag inte skriva under på. Någon som vet hur det egentligen förhåller sig med Kräm? Synd på en fantastisk låt i alla fall!