Alanis Morissette utan själ
I sommarvärmen släpper Alanis Morissette sin nya skiva Flavors of Entanglement. Det är nu hela tretton Ã¥r sedan hon tog världen med storm med Jagged Little Pill och den ögonbrynshöjande förstasingeln You Oughta Know. Skivan blev en av de mest säljande och tongivande under nittiotalet. Just det, nittiotalet ja. Av nÃ¥gon anledning är nämligenFlavors… full av märkliga inslag frÃ¥n just den epoken. Vi vet att Alanis bÃ¥de kan sjunga och skriva lÃ¥tar, och det är inte heller det som är problemet. Problemet är att man försökt göra en "häftig" produktion genom att slänga in strÃ¥kar, "tuffa" gitarriff, discobasgÃ¥ngar och - tro’t eller ej - drum’n'bass. SÃ¥ här skrev Dan Backman i SvD: "…lÃ¥ter som nÃ¥got uppgrävt frÃ¥n ett 90-tal man helst vill glömma; snÃ¥rigt, självupptaget och med en digital ljudbild som tycks uppvärmd i en mikrovÃ¥gsugn." Vilket summerar känslan ganska bra - det som gjorde Alanis Morissette bra och unik var just det rÃ¥a, det organiska. Utan det blir det nästan lite sorgset att lyssna pÃ¥ henne. Singeln Underneath undantaget, lÃ¥ter hon mer som Evanescence än som Ani DiFranco - om du fattar. Men kidsen kanske gillar det?











Hur vet man att hon kan sjunga och skriva låtar? Har det släppts nån bisarr bootleg där hon inte vrålar, där hennes texter är genuint smarta och där hon jobbar med annat än förutsägbara strukturer, harmonier och melodier?
Jag tänkte nog mer på nämnda Jagged Little Pill, men det råder förstås delade meningar om den saken.