Grammisgalans vinnare har ni alla blivit varse vid det här laget – Salem Al Fakir var kung i Globen med sitt pojkaktiga flin. Men det var fler som fick stå en liten stund i rampljuset. Jag tänker lista lite personliga reflektioner och lösa antaganden.

Kvällens… 

Programledare

Förgalan leddes av Ika Johannesson och Karin Winther, som skulle vara det "kreddiga" programledarparet. De skötte sig bra, men tyvärr blev det lite styltigt, och publiken var fullt upptagen med att äta. Adam och Gry som programledare för själva galan verkade som en fasansfull lösning på pappret, men faktum är att de skötte sig mycket bra, utan för mycket fjanterier. De är så proffsiga, samspelta och rappa att det aldrig blir de pinsamma tystnader som annars alltid brukar infinna sig på galor i Sverige.

 

Frånvaro

Liksom Ika och Karin påpekade, var det synd att folket redan hade röstat bort kandidater som Jens Lekman, Anna Järvinen och The Tough Alliance, som alltså inte var med över huvud taget. På plats saknades Ola Salo, och framförallt – Robyn! Hon hade definitivt spritt lite mer stjärnglans över tillställningen.

 

Snyggaste

Annika "Säkert!" Norlin utstrålande en sådan styrka och pondus från början till slut – kvinnlig kraft och stolhet. Men det här med manligt och kvinnligt i olika kategorier är, som hon påpekade, kanske lite förlegat.

 

 

Största crew

Stod Ken Ring för, som bullrade in i Globen tillsammans med hela sitt gäng och en snygg blondin vid sin sida. Ken hann muttra något om att alla andra här var "pajaser" innan han gav sig på skumpan.

 

 

Tråkigaste namnskämt

Kör jag nu. Håll i er:

 

 

Varmaste

Var definitivt Mange Schmidt, som såg mer och mer plågad ut under kamerablixtarna. Han blev grammislös i år, trots ett par nomineringar.

 

 

Liveframträdanden

Var faktiskt oklanderligt bra, nästan allihop. Under förgalan spelade Sahara Hotnights, Joel Alme med sitt band, följt av Tingsek, samt en vacker akustisk version av Dried Out Eyes med Jonna Lee efter det. Lasse Stefanz gjorde inte så mycket, Lars Winnerbäck var bra men lite tam kanske, Amanda Jensen gjorde sitt bästa med en svår låt (hennes egen), och Salem Al Fakir lyckades fylla Globen med tårar i sin final trots att han inte hade någon röst kvar.

 

 

Besvikelser

Sahara Hotnights blev tyvärr utan grammisar, trots att de var riktigt nära att spöa Kent i Årets grupp. Istället gjorde de ett väl framfört öppningsnummer, som satte en bra ribba för stämningen.

 

 

De unga och begåvade nykomlingarna i Abalone Dots blev också utan grammis i kategorin folkmusik/visa. Men de verkade glada ändå.